En omöjlig försakelse?
När jag var aktiv alkoholist - och det var jag i många år - kunde jag inte förerställa mig ett liv utan vin. Vinet var min huvudsakliga dryck, men liksom alla alkoholister föraktade jag ingenting i alkoholväg utan det mesta slank ner. Allt roligt och festligt var förknippat med vin, allt umgänge bestod i att äta och dricka, ibland bara att dricka. På krogen fanns folket, festen, gemenskapen och vi fyllde på varandras glas och snackade och rökte och tänkte odödliga tankar. Sen vacklade vi hemåt lagom runda under fötterna och tyckte attt vi hade haft en lyckad kväll. Hur skulle jag kunna bryta mitt drickande? Tanken föresvävade mig en del kloka ögonblick, men jag kunde helt enkelt inte tänka mig ett liv utan alkohol. Det skulle vara en tom öken och där skulle jag vara mol ensam. Att jag i sanning var mycket ensam i mitt drickande och att umgänget med vännerna var tomt och ytligt och halvblarigt fattade jag inte. Jag hade ett enkelt och inskränkt persepktiv.
Självklart var vi alkisar hela bunten, men det förstod jag inte heller. Människor som har alkohol som drivkraft är alkoholister och vi är många, fler än någon vill inse. De andras drickande legitimerade mitt eget, alla drack - alltså var det inte farligt och inte ovanligt och vi höll koll på varandra. Trodde jag. Jag kanske drack mest och oftare än de andra, det vet jag inte, jag tror inte det. Numera har jag inte kontakt med någon som var med under de glada festerna, de har försvunnit in i det förflutnas skuggor och jag saknar ingen. Mitt drickande fortsatte och nu var jag ensam med flaskan. Alkoholen hade vunnit över mig och jag hade ingen motståndskraft kvar. Skillnaden mellan att vara lycklig och olycklig var en tunn linje, jag var än på den ena, än på den andra sidan och alkoholen fanns på båda sidorna.
Det liv som jag nu lever saknar inte fester och möten med människor, tvärtom. Jag är inte en isolerad nykterist som inte har något roligt! Jag är lugn och harmonisk, jag fladdrar inte som en fjäder mellan sinnesstämningarna, jag är sansad och ser omgivningen med klara vänliga ögon. Mina våldsamma festnätter är över, min sömn är lugn, nerverna under kontroll, jag har fått tillbaka mycket av livsglädje, hopp och entusiasm. Jag är klar i huvudet och kan ta vettiga beslut. Jag litar på mig själv och jag tål ensamhet. Det är en svår läxa att tåla ensamhet. Det är nödvändigt att göra det. Det är livsviktigt att kunna vara ensam och tyst och ta det lugnt utan att genast börja fibbla med flaska och glas. Det finns ingen återvändo, ingen kompromiss. Jag är alkoholist, därför kan jag inte dricka.
Jag slipper dricka. Jag har ett val, det hade jag inte förut. Jag var viljelös och maktlös, nu har jag tagit tillbaka kommandot över min egen tillvaro. Att avstå från alkohol är ingen omöjlighet, öknen breder inte ut sig, tvärtom grönskar livet nu. Jag somnar nykter och vaknar nykter, det är en underbar gåva. Livet är skönt...
Självklart var vi alkisar hela bunten, men det förstod jag inte heller. Människor som har alkohol som drivkraft är alkoholister och vi är många, fler än någon vill inse. De andras drickande legitimerade mitt eget, alla drack - alltså var det inte farligt och inte ovanligt och vi höll koll på varandra. Trodde jag. Jag kanske drack mest och oftare än de andra, det vet jag inte, jag tror inte det. Numera har jag inte kontakt med någon som var med under de glada festerna, de har försvunnit in i det förflutnas skuggor och jag saknar ingen. Mitt drickande fortsatte och nu var jag ensam med flaskan. Alkoholen hade vunnit över mig och jag hade ingen motståndskraft kvar. Skillnaden mellan att vara lycklig och olycklig var en tunn linje, jag var än på den ena, än på den andra sidan och alkoholen fanns på båda sidorna.
Det liv som jag nu lever saknar inte fester och möten med människor, tvärtom. Jag är inte en isolerad nykterist som inte har något roligt! Jag är lugn och harmonisk, jag fladdrar inte som en fjäder mellan sinnesstämningarna, jag är sansad och ser omgivningen med klara vänliga ögon. Mina våldsamma festnätter är över, min sömn är lugn, nerverna under kontroll, jag har fått tillbaka mycket av livsglädje, hopp och entusiasm. Jag är klar i huvudet och kan ta vettiga beslut. Jag litar på mig själv och jag tål ensamhet. Det är en svår läxa att tåla ensamhet. Det är nödvändigt att göra det. Det är livsviktigt att kunna vara ensam och tyst och ta det lugnt utan att genast börja fibbla med flaska och glas. Det finns ingen återvändo, ingen kompromiss. Jag är alkoholist, därför kan jag inte dricka.
Jag slipper dricka. Jag har ett val, det hade jag inte förut. Jag var viljelös och maktlös, nu har jag tagit tillbaka kommandot över min egen tillvaro. Att avstå från alkohol är ingen omöjlighet, öknen breder inte ut sig, tvärtom grönskar livet nu. Jag somnar nykter och vaknar nykter, det är en underbar gåva. Livet är skönt...
Kommentarer
Trackback