Ingen riktig alkoholist
Det är vanligt att en alkoholist som varit nykter en tid, börjar tvivla på om det verkligen var alkoholism han led av. Kanske han bara var tillfälligt besatt av att dricka eftersom det var så jobbigt just då på arbetet, i äktenskapet, i karriären, i livet. Det fanns något i drickandet som nu är förlorat, det var en stämning, en lätthet, tankarna flög, skratten studsade, det var skönt helt enkelt. Det är då alkoholisten lätt glömmer bakfyllan, ångern, skammen, rädslan och tabbarna. Det är möjligt att diagnosen inte stämmer men det går bra att testa om man är riktig alkoholist eller inte.
En vanlig sällskapsmänniska som inte har alkoholproblem blir trevlig och glad efter ett par glas. Sen brukar de flesta människor ha vett att sluta dricka medan det fortfarande är trevligt, inte tills de ramlar omkull eller kräks. Den som inte slutar dricka förrän långt fram på småtimmarna och det fortfarande finns någon skvätt kvar och någon halvrökt fimp i askkoppen är förmodligen alkoholist - eller om vi så säger har förmodligen alkoholproblem. Den som dagen därpå vaknar med huvudet fyllt av varv på varv av bly och bomull och botar sig med en öl eller till och med en sup är med all säkerhet alkoholist. Likaså den som inte minns någonting från kvällen och därför inte ens har vett att skämmas.
Alkoholism har ett förlopp som kan skilja sig från individ till individ. Hos några kan det allra första glaset vara startsignalen på åratals missbruk. Andra börjar dricka sent och räknas inte som alkoholister förrän det gått mycket långt. Så länge det sociala skyddsnätet finns kvar, hemmet och förhållandet är intakt, jobbet fungerar och omgivningen fortfarande hyser respekt är det egentligen bara den inre kretsen som anar att det inte står rätt till. Naturligtvis också alkoholisten själv även om det brukar sitta hårt åt att erkänna sig vara alkoholist. Storkonsument kanske, men inte alkoholist. Det går att hanka sig fram ganska länge med en våldsam konsumtion bara man sköter det på ett klokt och snyggt sätt. Fasaden rämnar ändå till sist.
Det är nästan rörande att höra hur män och kvinnor som druckit i årtionden och har alla tydliga signaler på alkoholberoende ändå kan framhärda att de inte har några problem med spriten. Kanske tror de det själva eller också ljuger de för sig själva. Innerst inne kanske ändå sanningen har nått fram. Alkoholismen har liksom smugit sig på dem och det som var trevligt och ofarligt blev destruktivt och nedbrytande. Alkoholism börjar inte i parken med T-spriten, den börjar inte i misär eller drabbar endast folk som är hemlösa och arbetslösa och lever i samhällets utkanter.
Alkoholism finns överallt - på banken, i skolan på högstadiet, på semesterresan, i fabriken, på apoteket, i radhuset, på försäkringskassan, leksaksaffären, snabbköpet, golfklubben, båthamnen. Det finns alkoholister överallt i hela vårt samhälle. Ingen går säker. Sen finns det människor som är i riskzonen eftersom de dricker mycket men kan ställa ifrån sig flaskan när det behövs. De är inte alkoholister, men de får samma skador som alkoholister eftersom riktigt med alkohol ger fysiska konsekvenser. Det finns inget automatiskt skydd hos en person som dricker mycket och ofta men ändå inte kan kallas alkoholist.
På ett sätt har vi halv- och kvartsalkoholister, de kan räknas i massor och slipper de vidrigaste följderna som 100%-iga alkoholister oundvikligen får.
En alkoholist som går på självhjälpsgruppernas möten och lyssnar till andras berättelser blir till sist övertygad om att sjukdomen är alkoholism, det är ingen tvekan längre. Det kan ta lång tid, flyktvägen är öppen, men steg för steg förstår den som druckit mycket och inte kan sluta av egen kraft att det är alkoholism det handlar om. Den sjuke kan själv ställa sin diagnos. Det är ett mycket svårt steg. Det kan kännas oöverstigligt, det innebär en total kapitulation inför ett tragiskt faktum, att erkänna ett misslyckande, bära en social skam och det är modigt att till sist säga högt: Jag är alkoholist.
Först då den sjuke själv ställt sin diagnos kan det egentliga tillfrisknandet börja.
En vanlig sällskapsmänniska som inte har alkoholproblem blir trevlig och glad efter ett par glas. Sen brukar de flesta människor ha vett att sluta dricka medan det fortfarande är trevligt, inte tills de ramlar omkull eller kräks. Den som inte slutar dricka förrän långt fram på småtimmarna och det fortfarande finns någon skvätt kvar och någon halvrökt fimp i askkoppen är förmodligen alkoholist - eller om vi så säger har förmodligen alkoholproblem. Den som dagen därpå vaknar med huvudet fyllt av varv på varv av bly och bomull och botar sig med en öl eller till och med en sup är med all säkerhet alkoholist. Likaså den som inte minns någonting från kvällen och därför inte ens har vett att skämmas.
Alkoholism har ett förlopp som kan skilja sig från individ till individ. Hos några kan det allra första glaset vara startsignalen på åratals missbruk. Andra börjar dricka sent och räknas inte som alkoholister förrän det gått mycket långt. Så länge det sociala skyddsnätet finns kvar, hemmet och förhållandet är intakt, jobbet fungerar och omgivningen fortfarande hyser respekt är det egentligen bara den inre kretsen som anar att det inte står rätt till. Naturligtvis också alkoholisten själv även om det brukar sitta hårt åt att erkänna sig vara alkoholist. Storkonsument kanske, men inte alkoholist. Det går att hanka sig fram ganska länge med en våldsam konsumtion bara man sköter det på ett klokt och snyggt sätt. Fasaden rämnar ändå till sist.
Det är nästan rörande att höra hur män och kvinnor som druckit i årtionden och har alla tydliga signaler på alkoholberoende ändå kan framhärda att de inte har några problem med spriten. Kanske tror de det själva eller också ljuger de för sig själva. Innerst inne kanske ändå sanningen har nått fram. Alkoholismen har liksom smugit sig på dem och det som var trevligt och ofarligt blev destruktivt och nedbrytande. Alkoholism börjar inte i parken med T-spriten, den börjar inte i misär eller drabbar endast folk som är hemlösa och arbetslösa och lever i samhällets utkanter.
Alkoholism finns överallt - på banken, i skolan på högstadiet, på semesterresan, i fabriken, på apoteket, i radhuset, på försäkringskassan, leksaksaffären, snabbköpet, golfklubben, båthamnen. Det finns alkoholister överallt i hela vårt samhälle. Ingen går säker. Sen finns det människor som är i riskzonen eftersom de dricker mycket men kan ställa ifrån sig flaskan när det behövs. De är inte alkoholister, men de får samma skador som alkoholister eftersom riktigt med alkohol ger fysiska konsekvenser. Det finns inget automatiskt skydd hos en person som dricker mycket och ofta men ändå inte kan kallas alkoholist.
På ett sätt har vi halv- och kvartsalkoholister, de kan räknas i massor och slipper de vidrigaste följderna som 100%-iga alkoholister oundvikligen får.
En alkoholist som går på självhjälpsgruppernas möten och lyssnar till andras berättelser blir till sist övertygad om att sjukdomen är alkoholism, det är ingen tvekan längre. Det kan ta lång tid, flyktvägen är öppen, men steg för steg förstår den som druckit mycket och inte kan sluta av egen kraft att det är alkoholism det handlar om. Den sjuke kan själv ställa sin diagnos. Det är ett mycket svårt steg. Det kan kännas oöverstigligt, det innebär en total kapitulation inför ett tragiskt faktum, att erkänna ett misslyckande, bära en social skam och det är modigt att till sist säga högt: Jag är alkoholist.
Först då den sjuke själv ställt sin diagnos kan det egentliga tillfrisknandet börja.
Kommentarer
Postat av: Fatima
Har just hittat denna blogg och jag måste bara säga att du skriver grymt bra. Du är också en väldigt modig kvinna!
Postat av: Torrdockan
Tack Fatima!
Välkommen tillbaka!
Torrdockan
Trackback
