Morgonens löften
Det här är just en sådan morgon då det var som värst. Även om söndagskvällen blev ganska måttlig låg hela helgens drickande bakom och påverkade så att jag kände mig rutten. Det var trögt och vidrigt att komma upp och starta dagen. Jag sov fem minuter i taget så länge det alls gick. Sen blev det en himla fart. Jag satte på autopiloten och hade snitslad bana mellan morgonbestyren. Jag förbannade mig själv för min dumhet att sitta uppe så länge och dricka de där sista glasen. Jag lovade mig själv att aldrig, aldrig dricka mer.
Nu får det vara slut, sa jag och tog tandborsten ur mun. Nu ska jag sluta! Inte ett glas till! Jag spottade med eftertryck och gurglade för att försöka få bort den otäcka känslan i halsen. Jag mådde pyton. Det hjälpte med hett kaffe och sen rökte jag min morgoncigarrett medan jag sprang till bussen. Jag var inte borta en enda dag från jobbet pga av att jag var bakis. Jag blev som en maskin, jag gick till arbetet och gjorde mitt jobb, sen åkte jag hem i brådska till min vinflaska. Klockan sex satt jag och dåsade med det första glaset vin.
Jag var fast besluten att sluta dricka varje sådan hemsk morgon. Det var omöjligt att fortsätta så här. Jag brukade alltid driva igenom mina projekt, det kunde inte vara svårt att sluta dricka när jag väl hade bestämt mig. Jag såg noga till att det inte fanns något vin hemma till kvällen. Nu skulle jag börja ett nytt liv! När jag kom hem kände jag en stark lust att ta ett glas och bara ett, sluta så där tvärt kanske inte gick. Jag skulle kanske minska ner lite först. Nu när jag vet hur min alkoholism fungerar fattar jag att det där snacket var totalt meningslöst. Det gick inte för mig att trappa ner drickandet. Jag måste sluta helt från dag ett.
Hemma den kvällen vankade jag runt som en osalig ande. Jag letade efter någon flaska som jag glömt, någon skvätt som jag kunde dämpa min törst och ångest med. Men nej, i en alkoholists hem brukar det inte finnas några flaskor med skvättar kvar, särskilt inte en måndag. Det hände många gånger att jag sprang ut när det var en kvart kvar till stängningsdags för att köpa en flaska så att jag skulle uthärda kvällen. Så illa var det.
Hann jag inte till Systemet gick jag till pizzerian och tog in en karaff rödtjut. Ibland en till. Sen kunde jag gå hem och känna mig relativt lugn, men riktigt idealiskt var det inte. Jag hade passerat det stadium då jag kunde kontrollera mitt drickande. Jag hade noll koll. Jag var rastlös och ilsken när jag inte fick lugna ner mig med alkohol, jag hade behov av daglig konsumtion för att hålla mig lugn. Ändå var lugn det minsta jag var. Jag var irriterad, otålig, kunde brusa upp för småsaker, jag var helt enkelt en typisk alkis. Min alkoholism visade sig främst som ett lågvattenmärke vad gäller humöret. Jag var i ständig abstinens och retlig - medicinen hette vin, men jag hade mitt schema: ingen alkohol förrän jag kom hem efter jobbet. Då blev det desto mer.
Efter en längre tids drickande fungerade inte min ”medicin” längre. Jag behövde mer och mer för att nå effekt, jag blev inte garanterat lugn eller glad, jag kunde bli arg, förtvivlad, ledsen, jag ökade min känsla av sorg och bitterhet genom att dricka mer och mer. Bara enstaka gånger var det fortfarande roligt och lättsamt att dricka. För det mesta var det ensamt och tungt, det blev ett tvång. Jag var fast. Jag ville sluta. Jag sa det till mig själv varje sådan här måndagsmorgon. Nu ska jag sluta! Jag ska aldrig dricka mer!
Jag inbillade mig att det bara var att sätta korken i flaskan och så var den saken klar. Jag hade samma uppfattning som de flesta har - det är bara att sluta dricka! Jag visste inte heller att alkoholism är en lömsk sjukdom och att det är nästan omöjligt att sluta på egen hand. En alkoholist måste ha hjälp för att kunna sluta. Det finns olika sätt att skaffa hjälp, en del metoder fungerar inte för alla, andra kan aldrig komma till ro. De super helt enkelt ihjäl sig. Så slutar dödliga sjukdomar och alkoholism är en sådan sjukdom.
Morgonens löften hade bleknat på kvällen. Kanske jag till och med glömt att jag sagt mig att jag skulle sluta. Åtminstone var jag inte beredd just då. Kanske senare, men inte nu för jag mådde så extra dåligt och kände sådan stark ångest och förresten var det nog inte så farligt. Jag var i själva verket inte i farozonen. Självförnekelsen blossade alltid upp efter mina svikna löften om att sluta. Jag blånekade för mig själv och lurade mig själv att tro att det var möjligt att sluta någon gång, fast inte just i dag. Aldrig just i dag.
När kvällen kom blev jag lika packad som vanligt. Mina löften och goda föresatser var glömda, jag sköljde ner de sista betänkligheterna med det första glaset. Jag är alkoholist och som alkoholist har jag ingen kontroll. Jag förnekade mina problem så länge det gick och blev expert på att smussla, planera, fixa fester, ordna tillfällen att dricka. Utan vin skulle livet vara värdelöst och grått, det var min fasta övertygelse. Än så länge hade jag inga fysiska konsekvenser, min hälsa var god och jag märkte inte att mitt sinne och mitt inre förändrades. Det händer någonting inuti en människa som dricker. När processen hade pågått en längre tid kändes det som om jag var svart inuti, mitt blod var svart, mina tankar och känslor var svarta. Glädjen hade dött, jag såg ingen ljusning. Jag behövde hjälp men visste inte var jag skulle få den.
Nu får det vara slut, sa jag och tog tandborsten ur mun. Nu ska jag sluta! Inte ett glas till! Jag spottade med eftertryck och gurglade för att försöka få bort den otäcka känslan i halsen. Jag mådde pyton. Det hjälpte med hett kaffe och sen rökte jag min morgoncigarrett medan jag sprang till bussen. Jag var inte borta en enda dag från jobbet pga av att jag var bakis. Jag blev som en maskin, jag gick till arbetet och gjorde mitt jobb, sen åkte jag hem i brådska till min vinflaska. Klockan sex satt jag och dåsade med det första glaset vin.
Jag var fast besluten att sluta dricka varje sådan hemsk morgon. Det var omöjligt att fortsätta så här. Jag brukade alltid driva igenom mina projekt, det kunde inte vara svårt att sluta dricka när jag väl hade bestämt mig. Jag såg noga till att det inte fanns något vin hemma till kvällen. Nu skulle jag börja ett nytt liv! När jag kom hem kände jag en stark lust att ta ett glas och bara ett, sluta så där tvärt kanske inte gick. Jag skulle kanske minska ner lite först. Nu när jag vet hur min alkoholism fungerar fattar jag att det där snacket var totalt meningslöst. Det gick inte för mig att trappa ner drickandet. Jag måste sluta helt från dag ett.
Hemma den kvällen vankade jag runt som en osalig ande. Jag letade efter någon flaska som jag glömt, någon skvätt som jag kunde dämpa min törst och ångest med. Men nej, i en alkoholists hem brukar det inte finnas några flaskor med skvättar kvar, särskilt inte en måndag. Det hände många gånger att jag sprang ut när det var en kvart kvar till stängningsdags för att köpa en flaska så att jag skulle uthärda kvällen. Så illa var det.
Hann jag inte till Systemet gick jag till pizzerian och tog in en karaff rödtjut. Ibland en till. Sen kunde jag gå hem och känna mig relativt lugn, men riktigt idealiskt var det inte. Jag hade passerat det stadium då jag kunde kontrollera mitt drickande. Jag hade noll koll. Jag var rastlös och ilsken när jag inte fick lugna ner mig med alkohol, jag hade behov av daglig konsumtion för att hålla mig lugn. Ändå var lugn det minsta jag var. Jag var irriterad, otålig, kunde brusa upp för småsaker, jag var helt enkelt en typisk alkis. Min alkoholism visade sig främst som ett lågvattenmärke vad gäller humöret. Jag var i ständig abstinens och retlig - medicinen hette vin, men jag hade mitt schema: ingen alkohol förrän jag kom hem efter jobbet. Då blev det desto mer.
Efter en längre tids drickande fungerade inte min ”medicin” längre. Jag behövde mer och mer för att nå effekt, jag blev inte garanterat lugn eller glad, jag kunde bli arg, förtvivlad, ledsen, jag ökade min känsla av sorg och bitterhet genom att dricka mer och mer. Bara enstaka gånger var det fortfarande roligt och lättsamt att dricka. För det mesta var det ensamt och tungt, det blev ett tvång. Jag var fast. Jag ville sluta. Jag sa det till mig själv varje sådan här måndagsmorgon. Nu ska jag sluta! Jag ska aldrig dricka mer!
Jag inbillade mig att det bara var att sätta korken i flaskan och så var den saken klar. Jag hade samma uppfattning som de flesta har - det är bara att sluta dricka! Jag visste inte heller att alkoholism är en lömsk sjukdom och att det är nästan omöjligt att sluta på egen hand. En alkoholist måste ha hjälp för att kunna sluta. Det finns olika sätt att skaffa hjälp, en del metoder fungerar inte för alla, andra kan aldrig komma till ro. De super helt enkelt ihjäl sig. Så slutar dödliga sjukdomar och alkoholism är en sådan sjukdom.
Morgonens löften hade bleknat på kvällen. Kanske jag till och med glömt att jag sagt mig att jag skulle sluta. Åtminstone var jag inte beredd just då. Kanske senare, men inte nu för jag mådde så extra dåligt och kände sådan stark ångest och förresten var det nog inte så farligt. Jag var i själva verket inte i farozonen. Självförnekelsen blossade alltid upp efter mina svikna löften om att sluta. Jag blånekade för mig själv och lurade mig själv att tro att det var möjligt att sluta någon gång, fast inte just i dag. Aldrig just i dag.
När kvällen kom blev jag lika packad som vanligt. Mina löften och goda föresatser var glömda, jag sköljde ner de sista betänkligheterna med det första glaset. Jag är alkoholist och som alkoholist har jag ingen kontroll. Jag förnekade mina problem så länge det gick och blev expert på att smussla, planera, fixa fester, ordna tillfällen att dricka. Utan vin skulle livet vara värdelöst och grått, det var min fasta övertygelse. Än så länge hade jag inga fysiska konsekvenser, min hälsa var god och jag märkte inte att mitt sinne och mitt inre förändrades. Det händer någonting inuti en människa som dricker. När processen hade pågått en längre tid kändes det som om jag var svart inuti, mitt blod var svart, mina tankar och känslor var svarta. Glädjen hade dött, jag såg ingen ljusning. Jag behövde hjälp men visste inte var jag skulle få den.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Just i morse tänkte jag på när det var som värst. Kunde knappt korsa gatan en måndagsmorgon så dåligt mådde jag. Benen bara skakade. Jag lovade mig själv också, att aldrig aldrig mer. Ha ha.. Ninni
Postat av: Torrdockan
För ett par år sedan var den här dagen min vändpunkt och jag minns också. Jag får aldrig glömma. Ingen kan lova med orden aldrig och alltid. bäst att ta en dag i taget...
Trackback
