Känn åtminstone lite medlidande!

Det är slutfasen av en dödlig sjukdom vi ser på bänkarna. Det finns inga tysta rum där sköterskor lägger svala händer på de sjukas panna. Ingen anhörig håller handen. Det finns inga blommor, ingen choklad, inga läskedrycker, inget medlidande och inga kort med "Krya på dej!" Ingenting. Mer än polarna och spriten, skiten och törsten, slagsmålen och snatteriet, ilskan och hatet. Rynka inte så förnämt på näsan! Byt ut föraktet och avskyn. Känn åtminstone lite medlidande!

Den mer diskreta slutfasen sker bakom nedfällda persienner. Det finns ingenting där heller mer än den stora ensamheten. Som en färd på en flotte över en grå ocean. Inga telefonsignaler längre, ingen dörrklocka ringer. Kylskåpet är tomt, sängkläderna luktar skunk med sina svettiga lakan. Reklam och räkningar dimper ner på tamburgolvet. Senaste hyran är inte betald. Telefonen är avstängd. Kläderna i trasor, det står en påse sopor i köket. Knäckebröd. Bra för tänderna. Vilket hån! En sardinburk och en burk tomatsoppa. Ingen har diskat och skåpen är tomma sånär som på tomglas och burkar. Ett kungarike för en flaska whisky! Han var en intellektuell fan innan han sunkade ner sig på mindre än ett år.

Känn åtminstone lite medlidande!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback