© Torrdockan

Vem ska vi skylla på? Vem är syndabocken? Just nu (och kanske historiskt sett alltid) är det alkoholisten som är syndabocken. Det är alkoholistens eget fel att det gått åt helvete. Ansvaret för tillfrisknande läggs i första hand på alkoholisten själv. Jämfört med andra dödliga sjukdomar är det absurt på något sätt. Det är som om man viftade bort en cancersjuk och sa: "Det där får du fixa själv."

Alkoholism är en särpräglad sjukdom. Det förutsätts att patienten själv tar ansvaret för sitt tillfrisknande. Kanske är det så även med andra sjukdomar. Trots medicin och läkarhjälp är det ändå den sjukes vilja och ansträngning som kan stålsätta mot sjukdomen under lång tid innan den sjuke bräcks. Alkoholpatienten saknar dock vårdens intresse och aktning. Det finns ingen ovärdigare död än alkoholistens. Det vilar en unken skyll-dig-själv-attityd även hos många inom vården. Jag är inte ensam om erfarenheten att en husläkare ryggat tillbaka med avsmak då han fick veta att jag var alkoholist och utbrast spontant: Och vad vill du att jag ska göra åt det?

Bristen på intresse och empati för alkoholism som sjukdom är slående. Vi är som spetälska var förr. Kanske vore det lugnast om vi isolerades på öde öar så att vi inte störde idyllen i välfärdssamhället. Om vi inte fanns, så mycket vackrare skulle inte samhället bli? Parkerna vore pastorala idyller utan alkisar. Det skulle inte finnas några uteliggare och lösdrivare. Den flotta arkitekturen i city är inte formgiven för lodisar. De skräpar ner med sin närvaro. Ändå är det de som representerar alkoholismen. Soffsuparna är borta ur åsynen, de räknas liksom inte hit, fast de är i majoritet.

Tänk om det vore så enkelt och avdramatiserat att en alkoholist som fått nog, kunde gå till vårdcentralen och få första hjälpen. Den vanliga alkoholisten borde utan att bli skandaliserad och fördömd kunna gå och prata med någon i vården på ett enkelt och naturligt sätt. "Jag har alkoholproblem, jag behöver hjälp att sluta." Så är det inte. Man behöver ha ont i knäna eller magen för att få någon hjälp och intresse.

Den nyktre alkoholisten kan gå till vården och säga: Nu har jag varit nykter i tolv månader och få ett förstrött svar. Jaså, jaha, det var väl duktigt. Ett svar som inte andra patienter får eftersom inga andra patienter har fått ta över ansvaret för sin egen sjukdom och sitt eget tillfrisknande. Märk att vi har inga alkoholpatienter. Ordet finns inte i ordlistan. Vi har alkoholister, alkoholberoende, punkt slut. De är inte ens betecknade som patienter. Förnekelsens sjukdom är inte minst förnekad av samhället.

Vem ska vi skylla på? Finns det någon syndabock? Naturligtvis inte, det vore för enkelt. Kanske är det allas fel att alkoholism är den tystade sjukdomen, den bortdömda, bortglömda, förnedrande. Kanske skulle attityden förändras om vi alla vågade prata om alkoholism i naturlig samtalston och utan förfasande. Om vi la undan våra fördomar och okunniga  åsikter och insåg att alkoholism dels är en dödlig sjukdom, dels att vem som helst kan drabbas, och att vi måste försöka hindra alltför unga människor att börja helgdricka och riskera sin hälsa och framtid. Och framförallt, att vi la undan överlägsna attityder mot dem som har drabbats av sjukdomen.

Alkoholism är ingen uteliggar-sjukdom! Det är en sjukdom som kan drabba vem som helst när som helst och det finns inget vaccin och egentligen inte något botemedel heller, bara vägar till nykterhet.