Fördomar som gjutna i cement
Så fast en del fördomar är murade! Också hos mig som själv är alkoholist och har erkänt det för längesen. Jag har ibland bilden av en alkoholist som en lodare, en luffare på hjärnan. Alkoholister - det är de där läskiga busarna som skrålar i parken och skickar den minst raglige med hopsamlade slantar till bolaget. Den bilden dyker upp automatiskt ibland när jag hör ordet alkoholist.
Jag är inte ensam om den villfarelsen. Många har vittnat om det. De prydliga som kommer till möten i självhjälpsgrupperna kunde inte föreställa sig att de som var framgångsrika och för övrigt välartade skulle kunna klassas som alkoholister. De hade allt, familj, bra utbildning, framgång, god ekonomi och omgivningens förtroende. Och så måste de inse att de var alkoholister! Det satt hårt åt. Många kan inte inse det alls. De kan inte efter en brakfest då händerna skakar och baksmällan hamrar i nacken erkänna detta ens för sig själva. Jag alkoholist? Nänänä.
Andra inser det men vägrar att acceptera det och tror sig kunna fortsätta dricka "då och då". En fullkomligt hopplös illusion som vid första försök misslyckas. En alkoholist kan inte dricka alls med vettet i behåll. Det kan gå bra en gång, nästa gång blir det katastrofala följder. En alkoholist vet aldrig hur en kväll slutar. Den kan sluta i en taxi hem, men lika gärna i rännstenen eller fyllecellen. Eller i någon annans säng än den egna partnerns. En festkväll är oförutsägbar för en alkoholist, men för det mesta slutar den inte särskilt lyckat. Ju längre missbruk desto troligare är att det blir pinsamma följder.
Det är några personer som jag möter då och då i grupperna som gör mig häpen varje gång de säger sina namn och tillägger att de är alkoholister. Jag kan inte tro det. Jag kan inte föreställa mig det. Ändå hör jag dessa välklädda, verbala människor berätta om sitt missbruk och hur det var en gång, vad som hände med dem och hur de nu är. Jag måste tro dem men jag kan inte föreställa mig dem som berusade. Jag har kvar bilden av typen alkoholist som kolingen ungefär. Andra har sagt samma sak till mig. De kan inte föreställa sig mig som alkoholist.
Den typiske alkoholisten? Nej, tänk hellre på mannen i kostym.
Jag tror att eftersom det är svårt även för alkoholister att befria sig från sin fixa idé att det är parkbänkarnas bus som är alkisar, inga andra, kan utomstående inte alls inse att de prydliga, välartade, vackra, framgångsrika människorna kan vara det. Det går inte riktigt ihop. Men så är det. De allra flesta alkoholister finns bland vuxna som arbetar, har hus och hem, familj, jobbar hårt, tjänar bra och utåt har en oklanderlig fasad. Det är ett tragiskt faktum. Bänkalkisarna är så få, de är i slutstadiet av sin sjukdom, de har supit upp allt, de var kanske också välbärgade och skötsamma en gång, och nu är de nästan undantagslöst förlorade.
Han går på gym, han har oklanderlig kostym, han avancerar på jobbet, han rör sig bland gelikar på de finaste krogarna och barerna. Han har gott om pengar och dricker årgångsviner på krogen. Hemma har han de dyraste whiskysorterna. Visserligen går de åt snabbt, men han har råd att fylla på barskåpet. Kanske anar han att det är något fel på drickandet, att det inte står rätt till, men han hör inga varningsklockor. Han har en bit kvar tills han gör bort sig på en konferens, ertappas med att smussla med sprit på jobbet, luktar bakfylla som slår ut det dyra rakvattnet. Allt det där kommer, men det kan dröja.
Någon annan är egen företagare, framgångsrik, inga yttre tecken på att något är fel. Han dricker varje dag. Hans fru får inte veta hur mycket, det döljer han, gömmer flaskor, smygsuper när tillfälle ges. Han är labil, humöret svänger, han bli rasande för minsta småsak. Det enda som lugnar ner honom är en drink och den tar han så gärna. Han vägrar att inse att något är fel, han dricker inte mer än andra, han är inte alkoholist, kommer aldrig att erkänna det. Inte ens när hans ansikte bär tydliga spår, små blodådror syns i huden särskilt vid näsan, under ögonen har han whiskypåsar, han är darrhänt och han behöver en sup direkt på morgonen, inte ens då tillstår han att han är alkoholist. Tills katastrofen oundvikligen inträffar.
Hon är i karriären, har ett toppjobb och tjänar mycket pengar. Hon har slutat gå på firmafester, hon rusar hem efter jobbet varje kväll och öppnar sin vinbox. Sen dåsar hon framför teven tills hon somnar och vaknar ruggig i vargtimmen. Hon använder alla trix för att det inte ska märkas, hon är specialist på att planera och genomföra sitt hemliga supande. Ingen anar något, ingen misstänker henne, den perfekta för att dricka för mycket. Hon går upp varje morgon extra tidigt för att utplåna alla spår av kvällens drickande.
Så ser oftast den typiske alkoholisten ut i vårt moderna samhälle. Alkoholism är inte självklart knuten till hemlöshet, fattigdom, utslagning. Den är snarare knuten till ångest, ensamhet, stress, umgängesvanor, det ljuva livet, ungdomligt oförstånd, gott om pengar, svåra motgångar. Det är inte på kläderna man kan bedöma om en person är alkoholist eller inte, det är på sättet att dricka.
Andra inser det men vägrar att acceptera det och tror sig kunna fortsätta dricka "då och då". En fullkomligt hopplös illusion som vid första försök misslyckas. En alkoholist kan inte dricka alls med vettet i behåll. Det kan gå bra en gång, nästa gång blir det katastrofala följder. En alkoholist vet aldrig hur en kväll slutar. Den kan sluta i en taxi hem, men lika gärna i rännstenen eller fyllecellen. Eller i någon annans säng än den egna partnerns. En festkväll är oförutsägbar för en alkoholist, men för det mesta slutar den inte särskilt lyckat. Ju längre missbruk desto troligare är att det blir pinsamma följder.
Det är några personer som jag möter då och då i grupperna som gör mig häpen varje gång de säger sina namn och tillägger att de är alkoholister. Jag kan inte tro det. Jag kan inte föreställa mig det. Ändå hör jag dessa välklädda, verbala människor berätta om sitt missbruk och hur det var en gång, vad som hände med dem och hur de nu är. Jag måste tro dem men jag kan inte föreställa mig dem som berusade. Jag har kvar bilden av typen alkoholist som kolingen ungefär. Andra har sagt samma sak till mig. De kan inte föreställa sig mig som alkoholist.
Den typiske alkoholisten? Nej, tänk hellre på mannen i kostym.
Jag tror att eftersom det är svårt även för alkoholister att befria sig från sin fixa idé att det är parkbänkarnas bus som är alkisar, inga andra, kan utomstående inte alls inse att de prydliga, välartade, vackra, framgångsrika människorna kan vara det. Det går inte riktigt ihop. Men så är det. De allra flesta alkoholister finns bland vuxna som arbetar, har hus och hem, familj, jobbar hårt, tjänar bra och utåt har en oklanderlig fasad. Det är ett tragiskt faktum. Bänkalkisarna är så få, de är i slutstadiet av sin sjukdom, de har supit upp allt, de var kanske också välbärgade och skötsamma en gång, och nu är de nästan undantagslöst förlorade.
Han går på gym, han har oklanderlig kostym, han avancerar på jobbet, han rör sig bland gelikar på de finaste krogarna och barerna. Han har gott om pengar och dricker årgångsviner på krogen. Hemma har han de dyraste whiskysorterna. Visserligen går de åt snabbt, men han har råd att fylla på barskåpet. Kanske anar han att det är något fel på drickandet, att det inte står rätt till, men han hör inga varningsklockor. Han har en bit kvar tills han gör bort sig på en konferens, ertappas med att smussla med sprit på jobbet, luktar bakfylla som slår ut det dyra rakvattnet. Allt det där kommer, men det kan dröja.
Någon annan är egen företagare, framgångsrik, inga yttre tecken på att något är fel. Han dricker varje dag. Hans fru får inte veta hur mycket, det döljer han, gömmer flaskor, smygsuper när tillfälle ges. Han är labil, humöret svänger, han bli rasande för minsta småsak. Det enda som lugnar ner honom är en drink och den tar han så gärna. Han vägrar att inse att något är fel, han dricker inte mer än andra, han är inte alkoholist, kommer aldrig att erkänna det. Inte ens när hans ansikte bär tydliga spår, små blodådror syns i huden särskilt vid näsan, under ögonen har han whiskypåsar, han är darrhänt och han behöver en sup direkt på morgonen, inte ens då tillstår han att han är alkoholist. Tills katastrofen oundvikligen inträffar.
Hon är i karriären, har ett toppjobb och tjänar mycket pengar. Hon har slutat gå på firmafester, hon rusar hem efter jobbet varje kväll och öppnar sin vinbox. Sen dåsar hon framför teven tills hon somnar och vaknar ruggig i vargtimmen. Hon använder alla trix för att det inte ska märkas, hon är specialist på att planera och genomföra sitt hemliga supande. Ingen anar något, ingen misstänker henne, den perfekta för att dricka för mycket. Hon går upp varje morgon extra tidigt för att utplåna alla spår av kvällens drickande.
Så ser oftast den typiske alkoholisten ut i vårt moderna samhälle. Alkoholism är inte självklart knuten till hemlöshet, fattigdom, utslagning. Den är snarare knuten till ångest, ensamhet, stress, umgängesvanor, det ljuva livet, ungdomligt oförstånd, gott om pengar, svåra motgångar. Det är inte på kläderna man kan bedöma om en person är alkoholist eller inte, det är på sättet att dricka.
Kommentarer
Trackback