Fatta att det är djävulskt!
Alkoholism är en djävulsk sjukdom. Jag överdriver inte. Den som inte vet vad ett starkt beroende innebär kan aldrig föreställa sig. Kanske man kan likna det vid svält. En svältande äter vad som dyker upp, vad som helst, bara för att dämpa den rasande hungern. Runt omkring mig slår återfallen till. Jag känner många andra alkoholister, har fått vänner bland dem och jag har blivit fäst vid flera. Varje gång jag får veta om ett återfall får jag sorg. Jag vet att jag måste tänka på min egen nykterhet och att jag inte kan göra någonting åt andras nykterhet egentligen. Beslutet ligger alltid hos den enskilde och inga råd och förmaningar i världen kan ändra det. Men jag blir upprörd, ledsen, arg.
Hur kan en sådan djävulsk sjukdom som vi har klassas som "eget fel", hur kan någon alls sätta sig på höga hästar och rynka på näsan åt någon som tagit ett återfall? Vad vet andra - ingenting! Vad vet de om kampen, ångesten, skräcken, suget? De ser bara resultatet - fyllan. Och så tycker de att de har rätt att döma och fördöma. Den så kallade allmänheten har inte ens elementär kunskap om alkoholism. De vet mer om hiv och cancer än om den allra vanligaste sjukdomen, den som skördar flest offer och dödsoffer i vårt land och i hela vodkabältet. Det finns människor som på fullt allvar menar att det är bara att sluta dricka och att alkoholister "ska rycka upp sig". De borde skämmas! De skulle skämmas om de sa att cancersjuka borde rycka upp sig!
Två av mina vänner kämpar var och en nu. De är goda människor, föräldrar, duktiga personer med bra yrken och social plattform, roliga, varma, underbara människor och de har kämpat i åratal för att bli och hålla sig nyktra. Nu gick det inte längre. Det kallas att ta återfall, inte få återfall. Det finns en aktivitet i ett återfall, det är inget som ramlar över en som en present eller en utgift. Först var det Wilhelm med sin underbara humor. Ett års nykterhet efter det förra återfallet, allt såg ut att fungera, han var rolig i gruppen, vi vande oss vid att han alltid var med. Sen tomt. Han kom inte. Tystnad. Jag kan föreställa mig hans skam och förvirring. När han kommer (ordet är när inte om) tillbaka är han välkommen. Ingen förebrår honom eller anklagar eller kommer med antydningar och gliringar. I gruppan vet alla vad ett återfall är och vilka krafter som varit i rörelse. Ingen skulle drömma om att förebrå någon annan.
Nu Felicia, denna charmiga, härliga kvinna, begåvad med blixtrande intellekt och massor av humor och jävlar-anamma. Trycket blev för stort, ångesten galopperade, det fanns ingen som lyssnade, ingen som förstod, ingenting att sätta emot. Jag vet att hon kämpar, hon har allt att vinna. Hon kommer tillbaka, det kan ta tid, men hon kommer. Jag måste tro det. Jag ber om det. En dag sitter Wilhelm och Felicia vid bordet och allt är som vanligt igen.
Det finns människor som föraktar alkoholister och kallar dem för karaktärslösa, viljesvaga, slappa. De vet ingenting och skäms inte ens för sin okunnighet. En alkoholist kämpar mot oerhörda krafter. På ena sidan är nykterhet, på andra sidan förödmjukelse, undergång och död. Fatta att det är en djävulsk sjukdom!
Hur kan en sådan djävulsk sjukdom som vi har klassas som "eget fel", hur kan någon alls sätta sig på höga hästar och rynka på näsan åt någon som tagit ett återfall? Vad vet andra - ingenting! Vad vet de om kampen, ångesten, skräcken, suget? De ser bara resultatet - fyllan. Och så tycker de att de har rätt att döma och fördöma. Den så kallade allmänheten har inte ens elementär kunskap om alkoholism. De vet mer om hiv och cancer än om den allra vanligaste sjukdomen, den som skördar flest offer och dödsoffer i vårt land och i hela vodkabältet. Det finns människor som på fullt allvar menar att det är bara att sluta dricka och att alkoholister "ska rycka upp sig". De borde skämmas! De skulle skämmas om de sa att cancersjuka borde rycka upp sig!
Två av mina vänner kämpar var och en nu. De är goda människor, föräldrar, duktiga personer med bra yrken och social plattform, roliga, varma, underbara människor och de har kämpat i åratal för att bli och hålla sig nyktra. Nu gick det inte längre. Det kallas att ta återfall, inte få återfall. Det finns en aktivitet i ett återfall, det är inget som ramlar över en som en present eller en utgift. Först var det Wilhelm med sin underbara humor. Ett års nykterhet efter det förra återfallet, allt såg ut att fungera, han var rolig i gruppen, vi vande oss vid att han alltid var med. Sen tomt. Han kom inte. Tystnad. Jag kan föreställa mig hans skam och förvirring. När han kommer (ordet är när inte om) tillbaka är han välkommen. Ingen förebrår honom eller anklagar eller kommer med antydningar och gliringar. I gruppan vet alla vad ett återfall är och vilka krafter som varit i rörelse. Ingen skulle drömma om att förebrå någon annan.
Nu Felicia, denna charmiga, härliga kvinna, begåvad med blixtrande intellekt och massor av humor och jävlar-anamma. Trycket blev för stort, ångesten galopperade, det fanns ingen som lyssnade, ingen som förstod, ingenting att sätta emot. Jag vet att hon kämpar, hon har allt att vinna. Hon kommer tillbaka, det kan ta tid, men hon kommer. Jag måste tro det. Jag ber om det. En dag sitter Wilhelm och Felicia vid bordet och allt är som vanligt igen.
Det finns människor som föraktar alkoholister och kallar dem för karaktärslösa, viljesvaga, slappa. De vet ingenting och skäms inte ens för sin okunnighet. En alkoholist kämpar mot oerhörda krafter. På ena sidan är nykterhet, på andra sidan förödmjukelse, undergång och död. Fatta att det är en djävulsk sjukdom!
Kommentarer
Trackback
