© Torrdockan

Den är här nu i full blom, den förbannade sommaren! Då man ska grilla och grilla och festa och åka runt och hälsa på och grilla och festa och tälta och sova i obekväma gästsängar och äta pizza och dricka vin, och ta en drink före grillningen och efter grillningen och sen sitta uppe och gagga hela natten. Sen vakna för tidigt för inga ungar drack och de är inte bakis utan sätter fart direkt på morgonen och ska ha mat och sen leka och gå till stranden och ut och åka båt. Och sen ska man grilla och då ska man dricka öl och sen...

Det var värst på sommaren. Den bestod av en enda lång dryckesperiod egentligen. En enda fest med rosevin och öl och mousserande och drinkar och sill-å-nubbe och tjohej! All ledighet är förödande för folk med alkoholproblem. Jobbet är ändå en bra broms för alltför hejdlöst festande. Friheten på semestern är total och känslan av att vara ledig måste firas varje dag. En vanlig weekend kan vara svår, men en semester är katastrofal. Kanske fyra veckor på raken med alkoholen. Det är svårt att komma i rätt balans efter en sådan period.

Ibland kunde jag känna panik inför sommarsemestern. Det hade kanske varit en relativt lugn tid vad gäller drickandet, men sommaren öppnade alla portar. Nejmen, det var väl bara att låta bli, säger De Kloka. De är aldrig så kloka att de fattar att det är det som inte går. En alkoholist kan inte bara låta bli. Runt omkring dricker andra, det är öl i glasen, vin, det ska skålas och drickas och firas och sjungas. De Kloka bjuder gärna och tycker det är konstigt om någon säger nej.

Jo, nu är den förbannade sommaren här. Nu ska vi umgås, nu ska vi grilla, nu ska vi fira! Sensommarens enorma baksmälla späder vi på med kräftskivan i augusti. Ett saftkalas i värmen är inte särskilt frestande alternativ. Min nya specialdrink är fläderblomsjuice utspädd med Vichy nouveau. Får jag bjuda på ett glas?

Som många andra alkoholister trodde jag att jag kunde klara av mitt beroende själv. Jag var helt övertygad om att jag var ensam i situationen, ingen annan i mina kretsar hade problem med alkohol. De som hade det var kartlagda för längesen och de var kända i hela företaget. De utmärkte sig på firmafester, det fanns alltid en aura av skandal runt de personerna.

Jag höll masken. Stenhårt. Jag satte på autopiloten och jobbade vidare, tog fler och fler uppdrag. Farten var hög, jag behövde lugna ner mig efter jobbet. Det var skönt att ta ett glas vin medan jag fortsatte jobba hemma. När det blivit fler glas gick det inte så bra att jobba. Jag somnade ibland framför datorn, kunde sitta och sova utan att tappa balansen.

Ingen fick ana detta. Det tog tid att smussla och gömma, förbereda, planera, dricka, sopa igen spåren. När bag-in-box debuterade var det som ett svar på mitt behov av att slippa bära kllrrande tomglas. En utmärkt uppfinning, enkel och genial. Det gick att dricka tyst och försynt, jag kranade upp vin så där i förbifarten och varken jag eller någon annan hade koll på hur stor min konsumtion var.

När jag till sist insåg att jag hade ett stort problem, ett allvarligt - kunde jag inte bromsa. Jag hade ingen egen kraft att sluta dricka. Jag var fast. Jag var alkoholist och jag förstod inte att det var en sjukdom eller att en alkoholist inte kan dricka måttligt. Det finns inga salongsberusade i alkoholisternas värld. Det är aspackad som gäller.

Mina egna krafter räckte inte till att sluta dricka. Jag låtsades kunna hantera situationen, men det var en tidsfråga innan hela min tillvaro skulle rasa samman.

Kan själv gällde inte. Det måste andra krafter till än min egen för att få stopp på vinflödet. Vid det laget tyckte jag inte längre det spelade så stor roll. Jag var avtrubbad och desperat. Alkoholen styrde mitt liv och jag var en viljelös slav. Jag var ensam i världen, all skuld och skam tyngde mig till jorden. Några glas vin kunde trösta mig till en viss gräns. Sen blev det ännu mer skam.

OK, jag hade ett problem. Jag kallade det inte alkoholproblem, det kändes för allvarligt. Jag hade helt enkelt svårt att dricka lagom. Jag fattade inte när det var dags att sluta dricka och gå hem från en fest. Trots att jag bestämde mig för att bara dricka ett par glas så blev det alltid fler. Efter några glas tappade jag räkningen och sen var det kört.

Inga skandaler, inget dåligt uppförande, bara lite för glad och lite för vinglig och lite för kärvänlig. Jag blev populär och det kretsade alltid en massa folk kring mig, jag var expert på att mingla. Jag var med på alla fester och själv ordnade jag massor av tillställningar. Öppet hus var vardagsmat. Ibland hade jag vissa svårigheter att ta mig hem, men det ordnade sig alltid i sista stund. Väl hemma belönade jag mig med en sängfösare trots att jag redan fått i mig alldeles för mycket. Men något allvarligt problem hade jag inte. Det kunde jag inte inse.

Åren gick och jag levde vidare med min höga vinkonsumtion. Nu drack jag mer hemma också. Det var trevligt att lugna ner sig efter jobbet med några glas. Festerna var inte så många, jag hade inget sådant alibi. Men jag drack ändå för nu kunde jag dricka för mig själv, trivdes alldeles förträffligt med att vara ensam om en flaska. Det var enkelt och bekvämt, behövdes inga ritualer och jag var nöjd. Jag hade fortfarande koll. Åtminstone trodde jag det.

Då och då gjorde jag halvhjärtade försök att dra ner på konsumtionen, men det höll bara någon dag. Riktigt  promillefri var jag nog inte en vecka ens. Jag hade alltid vin hemma för säkerhets skull. Jag vågade inte vara utan för då visste jag att jag skulle bli rastlös, deppig och ilsken. Det blev jag ändå, även om jag hade vin hemma. Mitt humör försämrades, jag pendlade mellan uppsluppen glädje och nattsvart sorg och bitterhet. Men alkoholproblem hade jag inte! Det framhärdade jag envist.

Jag har ett problem. Det var min första misstanke eller aningen av misstanke. Eftersom "problemet" var lustbetonat och känsloladdat sköt jag bort det. Det var lugnt, det var nog inget problem trots allt. Massor av folk dricker för mycket ibland, det är inget farligt med det. Jag visste hur alkoholister betedde sig. De tog en återställare. Det gjorde inte jag. Jag drack inte under dagen. Alltså var jag inte alkoholist. Alltså hade jag inte några problem med alkoholen. Alltså kunde jag fortsätta dricka mitt vin.

Har jag ett problem måste det gå att lösa. Jag är van att ordna upp saker och ting. Väger jag för mycket, stramar jag åt min mathållning. Har jag ont om pengar kollar jag min budget och gör nödvändiga ändringar. Har jag problem på jobbet löser jag dem. Har jag problem hemma, talar vi lugnt och sansat ut och så ordnar allt sig. Problem går att lösa. Det är bara att tackla dem på rätt sätt.

Mitt problem, om jag nu hade ett, gick naturligtvis att lösa. Om jag drack för mycket var det bara att dra ner på drickat. Enkelt. Jag gjorde upp några enkla regler. Aldrig dricka före klockan 18.00. Aldrig dricka efter kl 23.00. Aldrig dricka ensam. Aldrig dricka två dagar i följd.

Perfekt! Nu skulle mitt problem lösas. Jag väntade resultat, jag hade rationellt tagit itu med problemet, som jag brukar göra med alla problem. Jag brukade inte knäckas av problem, jag stimulerades och fördubblade mina ansträngningar, hittade ständigt nya alternativa lösningar. Problemlösningar var en del av mitt jobb och jag var en skicklig yrkesmänniska i min bransch.

Punkt och slut. Jag hade lokaliserat ett problem, analyserat det, vidtagit åtgärder och nu väntade jag på resultat. Jag väntade förgäves. Jag gjorde om proceduren flera gånger, envist och krampaktigt. Jag var motiverad, jag hade skrivit upp listor med för- och nackdelar, jag hade vänt ut och in på alla argument. Jag hamnade på systembolaget i alla fall. I början var det för "gäster", sen skyllde jag inte ens på det.

OK, jag hade ett problem. Jag kunde inte lösa det. Min inre kraft räckte inte till. Jag var besegrad. Vad skulle jag göra? Att be om hjälp var otänkbart. Detta fick inte på något sätt komma till andras kännedom. Att ha alkoholproblem sågs med förakt och löje och jag kunde inte utsätta mig för det. Jag satt i ett torn och stegen var borta. Jag vågade inte hoppa och jag vågade inte stanna kvar. I min förtvivlan drack jag ännu mer för att få lite tröst.

Det har inte med duktighet att göra. Inte med klokhet, karaktär, vilja heller. Att jag inte har druckit på snart två år beror inte på att jag är duktigare och bättre än andra! Visst är jag viljefast, men när det gällde alkohol vek sig min vilja hur lätt som helst. Jag, som kan vara envis som en åsna och inte vika en tum, kunde övertalas hur enkelt som helst när det gällde ett glas vin! Ja, bara ett glas då - för sällskaps skull!

Haha! Ett glas! Vad är det för en alkis? En droppe i öknen.

Det är enkla knep som hjälpt mig. Aldrig ta det första glaset. Ta en dag i taget. För en alkoholist räcker det att tänka sig 24 timmars nykterhet åt gången. 365 gånger  kan man ge det löftet, då blir det ett år! Städa i gamla lådor, dvs göra upp med gamla oförrätter, be om förlåtelse av dem man gjort illa, sluta älta och gräma sig över andra. Sätta nykterheten före allt annat och avstå från miljöer och människor som inleder en i frestelser. Söka kontakt med andra nyktra alkoholister och lyssna på deras berättelser. Aldrig ha alkohol hemma.

Sen finns det en hel del andra knep också, men de här är de viktigaste för mig. När suget slår till - för det gör det - gäller det att ha något att syssla med för att skingra tankarna. Det finns saker att göra hemma, jag kan städa, handarbeta, sortera papper, ta hand om tvätten, lösa korsord, sitta vid datorn. Det går alltid att skingra tankarna på alkohol. Om suget blir för starkt finns det ändå många stopp på vägen till att lyfta det första glaset. Många stationer där jag måste tänka - ska jag verkligen gå till Systemet? Ska jag slinka in här? Ska jag köpa folköl på Ica? Ska jag öppna flaskan? Ska jag dricka det där glaset? (När sista frågan är aktuell är det troligen för sent.) Jag brukar ungefär komma till "det skulle sitta bra med ett glas vin" så går brandlarmet i gång. Hjälp, vilket tjut! Fram med dammsugaren direkt :-)

Jag är glad i min nykterhet. Känner mig lättad, befriad från det outhärdliga tvånget att dricka, klar i minnet, mer koncentrerad och sansad. Jag vill inte byta en nykter dag mot en i dimmor! Jag vet att jag måste fortsätta kämpa och vara på min vakt. Det går aldrig att sjunka ner i bästa fåtöljen och känna sig duktig, klar, färdigutbildad, diplomerad nykterist. Det finns ingen framtid där jag kan lyfta det första glaset ostraffad. Men säg inte att jag är duktig!

Skillnaden mellan en alkoholist och en festdrickare består mest av att alkoholisten inte kan sluta dricka dagen efter festen. Den personen måste dricka varje dag eller så gott som varje dag för att slippa känna rastlöshet och sug. Det finns ingen botten i en alkoholist.

Effekten av alkohol är densamma vare sig man är alkoholist eller inte. Den som dricker blir berusad och beter sig annorlunda, ibland yttrar det sig i våldsamhet, slagsmål, gräl, elakhet, olyckor. Alkoholen har inte en smickrande effekt på någon om den intas i stora mängder. Det spelar ingen roll om fyllan bygger på T-sprit eller Chivas Regal, effekten är lika efter en stunds idogt drickande.  Vettet försvinner i rask takt, fina maner likaså, uppfostran, moral, heder - allt fladdrar löst i spritångorna.

Det är alltså en farlig drog som vi inhandlar på Systemet. Dricker man blir man påverkad, det finns inget vaccin mot det. Man kan "tåla" sprit i olika grad, men med tillräckligt mycket under västen ramlar också en VD eller toppolitiker omkull i rännstenen. Några av tidens kändisfyllor är exempel på det. Vettet och försiktigheten försvinner, som sagt.

De flesta har lärt sig sin gräns. Kanske genom en ungdomsfylla som gick riktigt snett. Det finns lite vett kvar hos festdrickaren som inte är alkoholist, någon slags spärr som säger till att nu räcker det. Den spärren finns inte hos en alkoholist. Där är törsten omättlig. Alla erfarenheter borde varna "nu räcker det", men det hörs inga signaler hos en alkoholist. Där är kanske först medvetslösheten stoppsignal.

Ändå har många alkoholister en idé att de en dag kan dricka som en vanlig person, dvs dricka måttligt, sluta i tid, gå hem medan benen bär och inte dricka dagen därpå. Den idén är seglivad och många har drömmen om att de ska lära sig att dricka normalt. De tror sig vara undantag, den där endaste alkoholisten som kan ta ett glas och sen sluta. Många gör misstaget att försöka börja dricka igen. Tar ett återfall, som det heter.

Det är dömt att misslyckas! Det är slut med sällskapsdrickandet för evigt. Jag gjorde misstaget innan jag hade lärt mig att man måste vara omutligt ärlig och totalt nykter. Jag inbillade mig att jag kunde dricka lite grand, ett glas vin bara eller cider. Visst, det såg ut att gå bra. Jamen då så! Nästa gång blev det lite mer vin och sen var karusellen i gång. Då blev det ännu mer alkohol. Jag hade ett par dagars mjukstart, sen rann vinfloden igen. Och allt blev värre och värre i snabb takt.

I självhjälpsprogram får man lära sig att aldrig ta det första glaset. Klok lärdom. För en alkoholist kan inte nöja sig med det första glaset, det blir fler och fler. Det är en praktisk och fysisk regel. Jag får inte sträcka ut min hand till det första glaset! Enkelt? Ja, men svårt.

Hemligheten med nykterhet ligger där. Ta aldrig det första glaset!

I natt vaknade jag av att regnet smattrade mot balkongräcket. Det kändes som barndom att krypa djupare ner bland kuddarna och somna om. Regndagar hade jag alltid trevligt inomhus med färgkritor och sax. Jag satt vid köksbordet och ritade och klippte och tyckte det var bra att det regnade så jag fick pyssla inomhus. Regnet smattrade med ett särskilt ljud eftersom det var plåttak på huset där vi bodde. Här låter regnet likadant när det studsar mot balkongräcket. Kanske det är ljudet av regnet som gör att jag drömmer om när jag var liten och lekte med mina pappersdockor.

Dagarna lunkar på. Jag har fortfarande en del jobb i stan, jag dröjer mig kvar.

Det var en eftertänksam midsommar. Stilla och tyst. Vi åt lunch och sen skildes vi åt, jag för att vila och läsa, de andra för att umgås. Jag behövde ensamhet. För mig är inte ensamhet något hemskt och skrämmande, jag tycker om att vara tillsammans med mina tankar, min musik och mina böcker. Ordet ensam är svårt för många. Barn är rädda för ensamheten, de kan inte uttala ordet rätt utan säger ofta emsam. Numera byter man ut ordet ensam mot "själv". Jag bor själv, jag ska vara själv. Det är som att ensamhet är så farlig att man måste besvärja den genom att använda ett annat ord.

Det är nyttigt för mig att vara ensam ibland. Jag får tillfälle att samla mig, fundera, ordna saker, planera och förbereda. Det finns så lite ensamhet, mobilerna ringer och spelar, musiken dånar, trafiken likaså. Tystnad är något unikt. Jag hörde sorl från andras fester och trafik men jag slapp höra fyllevrål. Inte ens en nubbvisa störde harmonin. Trots att jag var ensam kände jag mig behaglig till mods. Minnen från andra midsomrar gjorde mig vemodig men också tacksam. Midsommarnatten var jag vaken länge, såg till slut morgonrodnaden innan jag kröp i säng. Nykter och ensam. Det kunde vara värre.

23 juni 20.44





24 juni 21.45

Foto: Torrdockan

Jag kan inte se mig mätt på solnedgångar! Det är ett sådant vackert skådespel om man har lite fri sikt. Himlen och molnen är en daglig vernissage, nya bilder och färger varje dag. Ett evigt skådespel sen tidens begynnelse.

Alkohol är det minsta jag tänker på så här dan före dan. Jag har sett hur folk har släpat fulla kartonger och dignande påsar, travade ölflak och kärror med klirrande buteljer. Nu kommer en nationalfylla igen, den största av dem alla. Jag har inga tankar på alkohol, knappt på midsommarfirande. Jag känner mig tom, ensam, riktigt deppig. Jag vet att jag ska spela upp och säga att allt är bra så att alla blir nöjda, men jag orkar inte låtsas just nu.

Jag har lärt mig att tycka om sill utan öl och nubbe, det behövs inte alls någon alkohol i mina glas. Jag kan sjunga en snapsvisa i alla fall för att det är roligt att sjunga och se alla glada miner runt omkring. Jag behöver inget brännvin för att bli glad - jag kan vara glad ändå. Utom i dag. Utom  just nu när jag känner mig ödsligt övergiven för RB är inte här. Vi kommer aldrig att träffas mer.

När jag var så här ledsen var det rent livsfarligt att dricka, för då blev sorgen värre. Nu kan jag tackla känslorna, jag behöver inte försöka trösta mig med att dricka. Tårarna får rinna, snart torkar de. Gråten måste få plats i mitt liv, sorgen måste få finnas bland mina andra känslor. Jag är trygg och stabil trots sorgen. Jag vågar känna och vågar stå kvar utan att fly in i dimmor och töcken.

Nej tyvärr, midsommarkänslan vill inte infinna sig. Inte i år. Egentligen är inte midsommar min helg, jag har dåliga vibbar. Det var för mycket förväntningar kring midsommar, för högt spända förväntningar och alltför högtflygande drömmar för att det skulle bli bra. Sen blev det för mycket av allting på midsommar, vi var på fester som urartade och det var allt annat än roligt. Känslan på midsommardagen var outhärdlig. Tystnaden total. På senare år firade vi midsommar med en härlig lunch, sen var vi stillsamma hemma och satt ute på altanen och njöt av ljuset. Om det inte regnade och blåste hundan, för det gjorde det en del år.

Kanske midsommarkänslan kommer när jag väl är på väg till landet med kassen full med mat. Jag ska hissa flaggan, sätta några björkslanor på bryggan, blåsa upp några ballonger och pynta lite. Det fattas mig en viktig person, RB var noga med midsommarritualerna och jag kommer att sakna honom mycket.  Jag ser på bilderna från förra midsommaren, det var vackert och varmt, vi grillade och åt jordgubbstårta till efterrätt. Det fanns inga moln på himlen. Nej, det gjorde det inte då. Ingen av oss anade att det var vår sista midsommar tillsammans.

Så kallad tidningsinsamling, sopsortering, återvinning eller vad det kan vara. Nånstans måste det fattas en länk i kedjan eller en skruv i huvet! Vem ska ta hand om soporna?

Foto: Torrdockan

Måsmamma står på vakt



Hjälper solvärmen till?



Grannens båt speglar sig



Grannens boj väntar hemma

Foto: Torrdockan

Jag är konvalecent. Det kommer jag att vara resten av mitt liv. Min sjukdom går aldrig över. Jag kan bara fördröja och hindra dess utbrott. Alkoholism går inte över som mässling och röda hund. Den är som en egenskap - man har den eller inte. Jag har den egenskapen att inte kunna dricka, för då kan jag inte sluta. Min tillvaro måste vara alkoholfri, det är inte förhandlingsbart. Om jag inbillar mig det, trillar jag dit direkt och jag hamnar där jag slutade, inte i början då jag sippade på ett glas kallt vin och var elegant. Det blir inga vita dukar mer, inga flotta måltider på Riche och Operakällaren. Det blir Statens snabbköp och bag-in-box. Jag vet det. Alla alkoholister vet det.

Som konvalecent är man ömtålig, man behöver kryckor och stöd, man behöver en vän som uppmuntrar en och man behöver lugn och ro. Men man behöver inte folk som tjattrar sjukdomar hela tiden och ropar hurtiga råd. Ingen smittorisk heller, den är livsfarlig.

För mig är krogen en smittorisk, liksom charterresan. Jag vågar inte resa, inte ännu. Jag undviker krogmiljön, jag stämmer träff vid lunchtid med folk och jag börjar älska glassbarer och gatukök. Hellre en varm korv med bröd och en coke än ett flott uppdukat bord på innestället. Sommaren är svår. Det är gatuserveringar överallt, folk sitter utomhus, röker och dricker öl. Och snart stundar midsommaren, årets största nationalfylla alla kategorier!

Var finns den garanterat spritfria miljön i midsommarsverige? Var är det som barndomens midsommar med ringdans och ingen fylla? Hemma blir det varken ringdans eller fylla. Ja så får det nog bli. Jag har inget roligt bland berusade längre, mitt skratt kommer av andra stimuli än alkohol. Som åskådare ser man i ett annat perspektiv.

Skymningen faller så sakta, den bara snuddar vid jorden, sen byts den till gryning. Jag är ensam i ett gammalt hus. Det knarrar och knäpper och det är tur att jag inte tror på spöken och inte är rädd att vara ensam. Här är jag helt trygg. Åtminstone tror jag det. Det är så självklart att jag nästan inte tänker på det. Det som hörs är svaga ljud från båtar, flugsurr och inte mycket mer. Det är vindstilla och löven hänger slaka.

Det hörs inga onda ljud, inte från människor eller djur, inte från gevärseld eller sprängningar. Inte ens biltrafiken hörs i sommarnatten. Jag älskar sommaren, jag älskar denna årstid med lust och fägring stor! "Mitt" hörn på jorden älskar jag. Jag har det till låns, för indianerna har rätt, man kan inte äga marken. Den jordplätt där man har sitt hem är bara till låns, det kommer nya generationer som tar över. Just nu är det min tur och jag är lycklig över det.

Jag önskar mig en roddbåt! En sådan här afton är skapad för att glida med långsamma årtag över vattnet. Inte dundra fram som ett vidunder med en dånande utombordare som slår sönder all tystnad och river upp vattenytan. En lätt liten roddbåt, ja, det önskar jag!

Jag vaknade i mitt vackra sovrum ute på landet. Jag sover aldrig med rullgardiner och persienner nerfällda, jag vill vakna av ljuset. Det är en underbar försommardag; varje juni tror jag att det är den vackraste och bästa månaden på hela året! Syrenerna blommar, de riktigt exploderar med sina klasar. Jag har vita och lila bondsyrener, de känner ingen hejd, de är vällustigt dignande av blom. Underbart är kort - syrener har en kort tid på sig att glädja omgivningen,

Hjärtat fylls av glädje en sådan morgon. Livet känns så skönt. Jag har pratat med några vänner i telefon. jag har ätit en underbar frukost, jag ska ha en skön lat dag i tystnad och umgås med mig själv. Just när jag hade vaknat sände jag spontant en bön till min högre kraft: Håll din hand över mig!

Varje år samma vanmakt över att tiden rusar iväg. Jag hinner inte med! Kastanjerna blommar och jag har inte hunnit ta bussen till kastanjen på Karlbergsvägen. Det underbara trädet som står i hörnet och skuggar kaféets gäster, det blommar utan mig som vittne. Nästa år, tänker jag, nästa år!

Syrenerna blommar,  jag hann bara skymta den vackra syrenbusken på Valhallavägen när jag åkte förbi med bussen. Häggen har jag bara sett från landsvägsbussen, hela vägen var kantad av gräddvisp. Hur ska jag hinna med allt? Det går så fort, forsythian missade jag, ginsten hann jag njuta av men vart tog gullvivorna vägen? De står med vissnade blommor i alltför högt gräs nu. Nästa år, nästa år!

Snart är alla löv lika spenatgröna, än är det skiftningar av asp och björk och lönn. Tiden flyger, allt går blixtsnabbt i sommarens första blomning. Väntetiden är kort för växterna. Nästa år, nästa år! Jag vet att jag kommer att uppleva samma känsla då också, jag hinner inte med våren och försommaren.



Förra året hann jag med den prunkande syrenbusken...

Foto: Torrdockan

Tålamod...




Trofasthet

Foto: Torrdockan

Sjuk i huvudet, sjuk i själen, sjuk i kroppen - det är konsekvenser av alkoholism. Sjukdomen kan ha olika snabbt förlopp. En del kan dricka måttligt i åratal för att sedan tappa alla begränsningar, andra kan få allvarliga fysiska konsekvenser efter bara en kort tids alkoholmissbruk. Tiden det tar är varierande. Slutet av ett långvarigt alkoholintag vet man med säkerhet hur det ser ut. Det är en psykisk och fysisk undergång.

Nej nej, det är inte station parkbänken jag menar. Det är rörande med alla alkoholister som säger sig att det är "de andra" som är alkisar, de som sitter på bänken och har tappat vett och stil. Den psykiska undergången behöver inte alls sluta där. Det räcker med de förändringar som sker i psyket hos en storkonsument. Alkoholen fördunklar minnet, försvagar vilja och karaktär, kan ge onaturliga humörsvängningar, raseriutbrott, ångest, depression och en misstänksamhet och bitterhet som är outhärdlig för omgivningen. På arbetet tas felaktiga och stressade beslut, moraliska gränser försvinner i dimmorna, i familjen är det lugnet före stormen och ängslig väntan på att en krutdurk ska explodera.

En alkoholist förändras psykiskt, ingen kommer undan detta. Det finns en mr Hyde i varje dr Jekyll, en buse i varje gentleman, en slampa i varje dam och det patrasket lockar alkoholen fram. En alkoholist tänjer de anständiga moraliska gränserna och blir mer och mer nonchalant. Brutna löften, fiffel, lögner, otrohet, småbedrägerier, skumraskaffärer, slarv, elaka kommentarer, dåligt humör och utbrott kantar vägen. De psykiska förändringarna kommer långt före de fysiska. Det är tragiskt.

Långt efter att psykiska försämringar smugit sig på, dyker det upp fysiska obehag, då räknar jag inte bakfylla, minnesluckor och blåmärken efter handlösa fall. Jag menar darrningar, svettningar, sömnstörningar, ont i hjärtat, dåliga levervärden, dålig allmänkondition, svårigheter att kontrollera magen och blåsan, högt blodtryck med mera, med mera. Det varierar mellan individerna.

I klartext är en alkoholist en sjuk människa, sjuk i själen, sjuk i hjärnan och sjuk i hela kroppen. De stackare som straffat ut sig själva ur samhället och sitter på bänken är en minoritet av alkoholister. Majoriteten häckar i sina bostäder och smyger med sitt supande bakom nedfällda persienner. Där sitter de flesta med sjukdomen alkoholism. De lurar sig själva och omgivningen så länge det går.

De flesta super i sina egna hem. De tröstar sig med att de dricker socialt, måttligt, normalt etc. Man dricker inte för att man är ensam, man blir ensam när man dricker, skriver Marcus Birro i sin bok Flyktsoda, som jag just nu läser. Tvånget att dricka gör att alkoholen tar den största platsen i livet. Vem vill ha ett liv i totalt beroende och inte kunna hantera sitt liv? Vem vill ha minnesluckor, fallskador, hamna i pinsamma eller våldsamma situationer, vem vill bli föraktad? Utblottad, trasig, övergiven, lurad, utskrattad? Vem vill dricka för att leva och leva för att dricka? Vem vill vara slav?

I gruppen berättade Sigrid att hon tagit ett återfall för någon vecka sedan. Den lugna prydliga Sigrid som nästan hade ett års sammanhängande nykterhet! Jag höll andan. Tankarna stormade runt. Hade hon av alla tagit ett återfall! Hon berättade ganska ingående hur det hade gått till, hur hon planerat det. Hon gjorde alla förberedelser, ringde samtalen som gjorde att hon kunde vara i fred, köpte hem vinet, öppnade den ena flaskan och drack ur den på mycket kort tid.

Hon blev fruktansvärt berusad och mådde inte särskilt bra, somnade. Nästa dag drack hon den andra flaskan. Hon berättade allt lugnt och stilla, talade om hur ledsen och besviken hon var, hur misslyckat återfallet hade känts och hur hon ångrade sig. Det var modigt och starkt av henne att berätta. En del försöker mörka en sådan händelse, men det är inte särskilt klokt inför den fortsatta nykterheten. Upp med alla kort på bordet! Att ljuga om sin nykterhet är det värsta självbedrägeriet. Andra ser alltid mer än man tror.

Varje gång jag hör om ett återfall skär det mig i hjärtat. Jag blir ledsen, jag kunde i början till och med börja gråta när en av "mina" alkisar trillade dit. Över Felix grät jag mer än en gång. Nu är jag mer behärskad, jag har vant mig vid att höra talas om återfall. Många kommer aldrig, aldrig mer tillbaka. De skäms, det orkar inte ta upp sin nykterhet igen. De går under. En del alkoholister har varit nyktra i kanske tio, tolv år och tar ändå ett återfall. Det finns ingen garanti - det är inte "en gång nykter, alltid nykter". Nykterhet är en färskvara och den måste underhållas dagligen.

Andras återfall är en dolk med två eggar. Jag blir ledsen - men jag känner också ett uns svidande avundsjuka. Jaså minsann, hon eller han har tagit ett återfall! Och här kämpar jag på! Så börjar en farlig tankegång. Tänk om jag skulle...

Då är det kris! Tankarna måste genast skingras, jag får omedelbart hitta på något att göra och tänka på något annat. Varje minut är ödesdiger. Jag vet vad jag måste göra, hur jag ska tänka, och jag måste ödmjukt be om kraft att stå emot. Jag måste vara nykter den här dagen, en dag i taget! Inga livslånga löften - sådana kan en alkoholist inte ge, men 24 timmar kan alla lova. Så går en dag ifrån vår tid och kommer icke mer...

Tidvis lyckades jag hålla nere min vinkonsumtion, men jag gjorde inga helhjärtade försök att bli helt nykter. Jag var helt medveten om andras alltför höga konsumtion, men jag räknades absolut inte in i den skaran. Snart hade jag glömt och började dricka igen och det underliga var att då drack jag om möjligt ännu mer än innan. Inget konstigt alls, alkoholism är en sjukdom som kräver mer och mer ”botemedel". Den flaskan som jag brukade dricka hälften av på kvällen, blev snart en helflaska, sen en helflaska och ett par glas av en annan vinflaska, bag-in-box gjorde att jag inte kunde hålla någon uppsikt alls på mängden och det blev en okontrollerad dos. En box brukade räcka två dagar och det är motsvarande fyra flaskor vin i en sådan förpackning.

Nu drack jag inte bara vin. Jag ”spädde på” med annan alkohol också. Jag hade tidigare kunnat ha sprit hemma i skåpen utan att röra den, det smakade mig inte, jag drack mitt vin och var nöjd med det. Men det ändrades.

Jag behövde mer och mer alkohol för att bli nöjd. Jag gled sakta mot ett förödande missbruk. Alla varningsklockor dongade för fullt, men jag var döv. Jag drack i smyg för mig själv, jag gjorde inte mycket väsen av mig, satt i mitt arbetsrum och tutade eller i soffan framför teven där jag i skymningen diskret hällde upp det ena glaset efter det andra. Sen jag slutade dricka ser jag mindre och mindre på teve, mitt tv-tittande var till stor del ett svepskäl för att kunna dricka ostört och slutligen somna i soffan. Vilken tillvaro!

Numera tänker jag när Rapport börjar: Nu korkar svenska folket upp, nu sitter många där med en ölburk i näven eller ett glas vin. Ostbågar och chips därtill. Men varför ska man dricka framför teven? Tiden rinner iväg i halvskymning, andra bestämmer vad man ska skratta åt eller uppröras över, det är många meningslösa halvtimmar som rinner bort i takt med att innehållet i flaskan minskar.

Det sägs att en alkoholist måste nå sin botten innan den förstår att den måste göra något åt sin situation. Då är orken som minst och motivationen inte särskilt stark. Alkoholen har tagit sitt pris både fysiskt och psykiskt. En alkoholist kan inte hantera sitt liv. Allt rasar samman även om ekonomin fortfarande är god, familjen håller ihop och fasaden utåt är utan sprickor. Partner och barn far illa, det är gräl, förebråelser och hopplöshet. Där finns en ständig gäst, alkoholen. För den ges alltid plats, den får alltid pengar.

En alkoholist som kommer till insikt behöver ha sin partner med på noterna. Det går inte särskilt bra att minska eller sluta sitt drickande om livskamraten sitter med en vinare eller tar sig en drink. Det svåraste är om det är två alkisar vid samma bord. Det krävs järnvilja av båda om det ska gå bra.

Det fanns alltid en helg, en fest, en middagsbjudning, en födelsedag, en resa framför. DÅ kunde jag inte sluta. Och när var det inte något tillfälle framför där det fanns alkohol? Små barnsliga utflykter med saft och kanelbullar var det inte så gott om i mitt liv när småbarnsåren var över. Alla mina vänner drack (en del måttligt), överallt serverades alkohol som festhöjare och glädjespridare. Jag hade inte ork och inte inspiration att sluta. Så farligt var det ju inte heller, eller hur? sa jag mig. Jag hade full kontroll, inbillade jag mig. Enstaka gånger miste jag kontrollen totalt, men det lyckades jag förtränga.

Envist höll jag fast vid illusionen att jag kunde sluta när jag ville. Jag kunde bara inte se något skäl till att jag borde sluta. Varje gång inför en fest sa jag mig att nu ska jag bara dricka ett par glas vin. Lik förbannat satt jag vid halvtvåtiden sist kvar med andra lulliga och hade djupa diskussioner om skvatt ingenting medan de kloka och måttliga hade åkt hem för längesen.

Det var på den tiden då det skulle vara fest för att jag skulle dricka. Senare drack jag ensam lika gärna, kanske hellre. Det kändes bättre att vara hemma och ha nära till sängen och inte behöva komma hem på småtimmarna med taxi. Jag drack för att stressa ner, slappna av, lugna ner mig, varva ner, kunna somna. Mitt jobb var roligt men krävande och jag hade hög ambitionsnivå. Hade jag inte haft mitt jobb hade det gått fortare utför. Nu skötte jag mig perfekt och det höll i många år.

Eller Kajsa Kavat - det är jag det. Jag ska vara så ini h-e glad och trevlig och snäll och vänlig och uppmärksam. Livet blir lättare så, har jag för mig och haft det alltid. Hjärtat vred sig i smärta och sorg men på fikarasten var det lustigt värre. Hemma, ensam, var det sorg och vemod och den ynkliga trösten av vin. Samma sak nu. Vad är det med mig? Varför kan jag inte visa min sorg och pina? Varför har jag för mig att man har skyldighet att vara trevlig och glad och lyssna i stället för att tala själv.

Jag vet. Själv mår jag dåligt om någon fläker ut sitt inre på kaffebordet och berättar naket rakt på sak. Jag har långt mellan känsla och ord. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska uttrycka mina känslor, eller om de ens är värda att klä i ord. Jag skriver hellre brev än sitter ner och avslöjar mina innersta tankar och känslor.

Sorgen är tung, jag släpar den med mig som en fotboja överallt. Jag låtsas inte om den, försöker dölja den så gott det går, glömmer den tidvis, men när kvällen kommer gör den sig påmind. Å, den är tung, sorgen. Den drar mig ner i förtvivlan. Så ringer det och jag svarar. Så pigg du låter på rösten, säger någon.

Men vem vill prata med en hulkande, snyftande person som snyter sig i ett kör? Jag funderar att göra som jag sett på film: gå till en järnvägsbro, stå under den och vänta. När sen tåget dundrar förbi ska jag skrika allt vad jag orkar. Ingen hör, men jag kan skrika ut all min sorg och kanske befria mig för stunden..

Nationaldagen firade jag på Drottningholm. Det kändes värdigt och bra att vara i den miljön. Jag såg inte fler svenska flaggor än den som vajade på slottet. Det var japanska turister överallt, japaner, japaner, japaner. Jag kände mig lycklig över vad vi kan visa upp av vacker park, fina byggnader och inte minst vakten som hade paraduniform och marscherade med stolta steg. Drottningholmsteatern gav Figaros bröllop, en riktig gammal såpa, med mycken skönsång.



Din sol, din himmel,



Dina ängder gröna...

Foto: Torrdockan

Vore det enkelt att sluta dricka skulle det inte finnas några alkoholister, vinodlingarna kunde läggas ner, Anitra Steen behövde inte ringa runt med sin söta dockröst och försvara monopolet, alla skulle vara hela, rena och lukta fräscht, ha gott om kärlek och vänner, staten måste hitta på något annat som drog in skatt, sjukhusen fick gott om plats när var fjärde sjukhussäng stod tom, allt vore frid och fröjd och alla kunde ta en sup till sillen och det räckte med det. För alla. Borta var ågren, bakfylla, ångest, fyllesnack, rattfylla, för tidig död - vilken idyll det skulle bli!

Skulle det? Antagligen inte. Alkoholen kommer alltid att ha sin plats i vår kultur. Ett alkoholfritt samhälle är en utopi och kommer aldrig att förverkligas. De som talar för det, talar mot bättre vetande. Vi får acceptera att alkoholen har sin plats, folk kommer att dricka fortsättningsvis också.

Alla yttre försök att dra ner folks alkoholkonsumtion har misslyckats. Svensson är inte dummare än att han tar fram hembränningsapparaten om det blir för snålt med brännvin. Folk fortsätter att dricka och en del kommer att dricka för mycket. Så har det alltid varit. Nykterhet är ett individuellt beslut och inget för myndigheterna.

Då kan man väl helt ge upp alla försök att bromsa utvecklingen? Knappast. Det är vuxenvärldens skyldighet att försöka få ungdomar att dricka mindre, att inte ge dem tillgång till sprit, få dem att skjuta upp det första glaset så länge som  möjligt. Upplysa, berätta, förklara. Trots det kommer nya alkoholister att se dagens ljus. Varje årskull frambringar sin kvot av missbrukare.

Vuxna borde visa att nykterhet är en bra livsstil, måttlighet är måttet på alkoholkonsumtion. Guidningen in i vuxenvärlden går dock ofta via föräldrarnas eget drickande. Normen kan vara alkohol vid varje helg och kanske även i veckorna. Hur ska ungdomarna agera? Som de vuxna eller som de vuxnas dröm om hur ungdomar ska leva? Det finns en dråplig scen i Lars Molins film Badjävlar som visar två sällskap. Ett vuxet som har fest och där man raglar, lallar och hånglar. Ett ungdomsgäng som hänger på sina cyklar vid vägen och dricker öl.

Någon på vuxenfesten skriker att dom ska sluta dricka eller något ditåt. Som de gamla sjunga, kvittra de unga. De vuxnas dryckesvanor är kanske avgörande för hur ungdomar hanterar alkohol.

Ändå är alkoholism en individuell åkomma. En skola säger att den är ärftlig, andra tvivlar på det. Det går inte att skylla på andra att man själv inte kan hantera alkohol på ett vettigt sätt. Alkoholism är en sjukdom vars botande är i händerna på den sjuke själv.  Vägen till nykterhet kan gå på olika sätt. Ett sätt är gemenskapen i AA och arbetet med AA:s program. Andra hittar medicinska botemedel. Hur än vägen till nykterhet slingrar sig måste den leda till total ärlighet visavi den egna sjukdomen.

Drömmen om ett samhälle utan alkoholproblem är just bara en dröm. En utopi.

Kvällsbilder av himmel och hav i början av i juni.












Foto: Torrdockan

Nej, inte i, på hjärnan ska det förstås stå. Om man är snäll. Vilket jag antagligen inte är. Jag är trött på silikontuttarna! Varför har silikonfnattet spritt sig så otroligt. Finns det några naturliga ofyllda kvar? Alla som har stora meloner med ett litet band över bröstvårtan och dessutom kritvita tänder och lite botox i kinderna! Sluta! Tjejer drar ihop en förmögenhet och lever på ett salladsblad om dagen - sen tar de pengarna och ger till en plastikkirurg. Killar som sparar pengar köper åtminstone en bil eller båt för pengarna. Eller gör något kul.

Varför ska kvinnor alltid ändra på sig själva? Varför duger vi inte som vi är! Det grundläggande för en bra självkänsla är väl att vara nöjd med sin kropp, sitt hem på jorden. Att gå och sucka över en "defekt" som andra tycker är en pikant detalj är förödande. Men - konstigt nog, en kvinna kan lägga ner en förmögenhet på sitt utseende, men när hon öppnar munnen låter hon som en banal häxa. Poff, där försvann illusionen. Röstvård i stället för bröstvård rekommenderas. Jag vet några självklara kandidater till titeln Sveriges löjligaste röst! No names.

Oj, jag har visst min elaka dag i dag. Det var på tiden, så änglalikt snäll som jag varit den sista tiden. Fram med klorna.

Varje sak i vårt hem påminner mig om RB. Jag blir sittande med ett litet smycke och inom mig utspelas det scenario då smycket spelade en stor roll i vår vardag. Jag minns replikerna, jag har som en inbyggd video där allt spelas upp i detalj. Det är tungt att städa upp och sortera. Vad gör man med en död människas tillhörigheter?

En del skänker jag bort, en del sorteras ut. Det är ett tungt jobb och jag tar en bit i taget. Minnena kan strömma över mig och jag blir sittande. RB är ett stängt kassaskåp där våra gemensamma minnen förvaras. Jag har inte koden för att öppna det. Alla "minns du?" får aldrig mer svar. Det är bara jag kvar som kan minnas. Det känns som om halva mitt liv är försvunnet, jag har inget fäste, inget stöd. Det jag varit så rädd för har hänt. Jag är ensam.

Jag får lära mig att tänka på ett nytt sätt. Ordet "vi" har ingen täckning, vi ska inte göra någonting mer, köpa något, bjuda någon, åka någonstans, planera något. Det är ett "jag" kvar som jag inte riktigt känner. Vad vill detta "jag"? Att kunna bestämma allting själv utan förhandlingar är ovant och främmande. Gammal osäkerhet och rädsla dyker upp igen. Hur ska jag göra, vad ska jag göra, när, var, hur, varför? Inga svar. Jag är i ett främmande land och det finns ingen guide...

Ibland kommer den, lusten att "bota" sig med alkohol. Jag känner igen den. Hjärnan känns tom, tankarna hänger inte med nuet eller närheten utan sysslar med något som ligger utanför synfältet. Just nu har jag problem. Ingenting som man löser genom ett trollslag, ett telefonsamtal eller ett besök på banken. Jag har verkligheten i hasorna. Nu gäller det att bestå provet.

Tillfällig nedstämdhet kunde jag tidigare häva med en dos alkohol. Inte för mycket, bara lagom och tankarna kom i rullning igen. Dosen kunde inte överskridas, då blev det suddigt i marginalerna och dimmigt i idébanken. Eftersom jag är alkoholist kan jag inte ta en lämplig dos. Jag kan inte sluta dricka när jag tagit det första glaset. Nu gäller det att klara problemen utan att lösa upp dem i alkohol.

Vi talar mycket om alkoholsug på möten. Det outhärdliga suget efter "tröst", det alltid närvarande hotet. Det finns alkoholister som har tiotals år av nykterhet som ändå kan känna sug efter alkohol då och då. En alkoholist kan aldrig upphöra vara på sin vakt. I lång nykterhet lurar en falsk trygghet. Några garantier finns inte.

Se det som en förbannelse; man blir aldrig fri. Hycklare och lögnare går starkt ut och påstår att de inte har några problem. Jag har lärt mig att inte lyssna på dem. Det finns alltid problem. Det finns problem man aldrig kan lösa, man måste erkänna det och vara ärlig. Om det var så enkelt att sluta dricka som att sätta korken i flaskan, skulle det inte finnas några alkoholister.

Just nu måste jag vara extra noga på min vakt. Jag är ledsen, trött, har mycket att göra, känner oro inför framtiden och känner mig ensam. I regnet häromdagen sa jag till min högre makt: "Nu får du hitta på någonting, komma med en lösning! Jag orkar inte själv!"