© Torrdockan

Det var en eftertänksam midsommar. Stilla och tyst. Vi åt lunch och sen skildes vi åt, jag för att vila och läsa, de andra för att umgås. Jag behövde ensamhet. För mig är inte ensamhet något hemskt och skrämmande, jag tycker om att vara tillsammans med mina tankar, min musik och mina böcker. Ordet ensam är svårt för många. Barn är rädda för ensamheten, de kan inte uttala ordet rätt utan säger ofta emsam. Numera byter man ut ordet ensam mot "själv". Jag bor själv, jag ska vara själv. Det är som att ensamhet är så farlig att man måste besvärja den genom att använda ett annat ord.

Det är nyttigt för mig att vara ensam ibland. Jag får tillfälle att samla mig, fundera, ordna saker, planera och förbereda. Det finns så lite ensamhet, mobilerna ringer och spelar, musiken dånar, trafiken likaså. Tystnad är något unikt. Jag hörde sorl från andras fester och trafik men jag slapp höra fyllevrål. Inte ens en nubbvisa störde harmonin. Trots att jag var ensam kände jag mig behaglig till mods. Minnen från andra midsomrar gjorde mig vemodig men också tacksam. Midsommarnatten var jag vaken länge, såg till slut morgonrodnaden innan jag kröp i säng. Nykter och ensam. Det kunde vara värre.