Kan själv!
Som många andra alkoholister trodde jag att jag kunde klara av mitt beroende själv. Jag var helt övertygad om att jag var ensam i situationen, ingen annan i mina kretsar hade problem med alkohol. De som hade det var kartlagda för längesen och de var kända i hela företaget. De utmärkte sig på firmafester, det fanns alltid en aura av skandal runt de personerna.
Jag höll masken. Stenhårt. Jag satte på autopiloten och jobbade vidare, tog fler och fler uppdrag. Farten var hög, jag behövde lugna ner mig efter jobbet. Det var skönt att ta ett glas vin medan jag fortsatte jobba hemma. När det blivit fler glas gick det inte så bra att jobba. Jag somnade ibland framför datorn, kunde sitta och sova utan att tappa balansen.
Ingen fick ana detta. Det tog tid att smussla och gömma, förbereda, planera, dricka, sopa igen spåren. När bag-in-box debuterade var det som ett svar på mitt behov av att slippa bära kllrrande tomglas. En utmärkt uppfinning, enkel och genial. Det gick att dricka tyst och försynt, jag kranade upp vin så där i förbifarten och varken jag eller någon annan hade koll på hur stor min konsumtion var.
När jag till sist insåg att jag hade ett stort problem, ett allvarligt - kunde jag inte bromsa. Jag hade ingen egen kraft att sluta dricka. Jag var fast. Jag var alkoholist och jag förstod inte att det var en sjukdom eller att en alkoholist inte kan dricka måttligt. Det finns inga salongsberusade i alkoholisternas värld. Det är aspackad som gäller.
Mina egna krafter räckte inte till att sluta dricka. Jag låtsades kunna hantera situationen, men det var en tidsfråga innan hela min tillvaro skulle rasa samman.
Kan själv gällde inte. Det måste andra krafter till än min egen för att få stopp på vinflödet. Vid det laget tyckte jag inte längre det spelade så stor roll. Jag var avtrubbad och desperat. Alkoholen styrde mitt liv och jag var en viljelös slav. Jag var ensam i världen, all skuld och skam tyngde mig till jorden. Några glas vin kunde trösta mig till en viss gräns. Sen blev det ännu mer skam.
Jag höll masken. Stenhårt. Jag satte på autopiloten och jobbade vidare, tog fler och fler uppdrag. Farten var hög, jag behövde lugna ner mig efter jobbet. Det var skönt att ta ett glas vin medan jag fortsatte jobba hemma. När det blivit fler glas gick det inte så bra att jobba. Jag somnade ibland framför datorn, kunde sitta och sova utan att tappa balansen.
Ingen fick ana detta. Det tog tid att smussla och gömma, förbereda, planera, dricka, sopa igen spåren. När bag-in-box debuterade var det som ett svar på mitt behov av att slippa bära kllrrande tomglas. En utmärkt uppfinning, enkel och genial. Det gick att dricka tyst och försynt, jag kranade upp vin så där i förbifarten och varken jag eller någon annan hade koll på hur stor min konsumtion var.
När jag till sist insåg att jag hade ett stort problem, ett allvarligt - kunde jag inte bromsa. Jag hade ingen egen kraft att sluta dricka. Jag var fast. Jag var alkoholist och jag förstod inte att det var en sjukdom eller att en alkoholist inte kan dricka måttligt. Det finns inga salongsberusade i alkoholisternas värld. Det är aspackad som gäller.
Mina egna krafter räckte inte till att sluta dricka. Jag låtsades kunna hantera situationen, men det var en tidsfråga innan hela min tillvaro skulle rasa samman.
Kan själv gällde inte. Det måste andra krafter till än min egen för att få stopp på vinflödet. Vid det laget tyckte jag inte längre det spelade så stor roll. Jag var avtrubbad och desperat. Alkoholen styrde mitt liv och jag var en viljelös slav. Jag var ensam i världen, all skuld och skam tyngde mig till jorden. Några glas vin kunde trösta mig till en viss gräns. Sen blev det ännu mer skam.
Kommentarer
Trackback