© Torrdockan

Varje sak i vårt hem påminner mig om RB. Jag blir sittande med ett litet smycke och inom mig utspelas det scenario då smycket spelade en stor roll i vår vardag. Jag minns replikerna, jag har som en inbyggd video där allt spelas upp i detalj. Det är tungt att städa upp och sortera. Vad gör man med en död människas tillhörigheter?

En del skänker jag bort, en del sorteras ut. Det är ett tungt jobb och jag tar en bit i taget. Minnena kan strömma över mig och jag blir sittande. RB är ett stängt kassaskåp där våra gemensamma minnen förvaras. Jag har inte koden för att öppna det. Alla "minns du?" får aldrig mer svar. Det är bara jag kvar som kan minnas. Det känns som om halva mitt liv är försvunnet, jag har inget fäste, inget stöd. Det jag varit så rädd för har hänt. Jag är ensam.

Jag får lära mig att tänka på ett nytt sätt. Ordet "vi" har ingen täckning, vi ska inte göra någonting mer, köpa något, bjuda någon, åka någonstans, planera något. Det är ett "jag" kvar som jag inte riktigt känner. Vad vill detta "jag"? Att kunna bestämma allting själv utan förhandlingar är ovant och främmande. Gammal osäkerhet och rädsla dyker upp igen. Hur ska jag göra, vad ska jag göra, när, var, hur, varför? Inga svar. Jag är i ett främmande land och det finns ingen guide...