© Torrdockan

Eller Kajsa Kavat - det är jag det. Jag ska vara så ini h-e glad och trevlig och snäll och vänlig och uppmärksam. Livet blir lättare så, har jag för mig och haft det alltid. Hjärtat vred sig i smärta och sorg men på fikarasten var det lustigt värre. Hemma, ensam, var det sorg och vemod och den ynkliga trösten av vin. Samma sak nu. Vad är det med mig? Varför kan jag inte visa min sorg och pina? Varför har jag för mig att man har skyldighet att vara trevlig och glad och lyssna i stället för att tala själv.

Jag vet. Själv mår jag dåligt om någon fläker ut sitt inre på kaffebordet och berättar naket rakt på sak. Jag har långt mellan känsla och ord. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska uttrycka mina känslor, eller om de ens är värda att klä i ord. Jag skriver hellre brev än sitter ner och avslöjar mina innersta tankar och känslor.

Sorgen är tung, jag släpar den med mig som en fotboja överallt. Jag låtsas inte om den, försöker dölja den så gott det går, glömmer den tidvis, men när kvällen kommer gör den sig påmind. Å, den är tung, sorgen. Den drar mig ner i förtvivlan. Så ringer det och jag svarar. Så pigg du låter på rösten, säger någon.

Men vem vill prata med en hulkande, snyftande person som snyter sig i ett kör? Jag funderar att göra som jag sett på film: gå till en järnvägsbro, stå under den och vänta. När sen tåget dundrar förbi ska jag skrika allt vad jag orkar. Ingen hör, men jag kan skrika ut all min sorg och kanske befria mig för stunden..