© Torrdockan

Ibland kommer den, lusten att "bota" sig med alkohol. Jag känner igen den. Hjärnan känns tom, tankarna hänger inte med nuet eller närheten utan sysslar med något som ligger utanför synfältet. Just nu har jag problem. Ingenting som man löser genom ett trollslag, ett telefonsamtal eller ett besök på banken. Jag har verkligheten i hasorna. Nu gäller det att bestå provet.

Tillfällig nedstämdhet kunde jag tidigare häva med en dos alkohol. Inte för mycket, bara lagom och tankarna kom i rullning igen. Dosen kunde inte överskridas, då blev det suddigt i marginalerna och dimmigt i idébanken. Eftersom jag är alkoholist kan jag inte ta en lämplig dos. Jag kan inte sluta dricka när jag tagit det första glaset. Nu gäller det att klara problemen utan att lösa upp dem i alkohol.

Vi talar mycket om alkoholsug på möten. Det outhärdliga suget efter "tröst", det alltid närvarande hotet. Det finns alkoholister som har tiotals år av nykterhet som ändå kan känna sug efter alkohol då och då. En alkoholist kan aldrig upphöra vara på sin vakt. I lång nykterhet lurar en falsk trygghet. Några garantier finns inte.

Se det som en förbannelse; man blir aldrig fri. Hycklare och lögnare går starkt ut och påstår att de inte har några problem. Jag har lärt mig att inte lyssna på dem. Det finns alltid problem. Det finns problem man aldrig kan lösa, man måste erkänna det och vara ärlig. Om det var så enkelt att sluta dricka som att sätta korken i flaskan, skulle det inte finnas några alkoholister.

Just nu måste jag vara extra noga på min vakt. Jag är ledsen, trött, har mycket att göra, känner oro inför framtiden och känner mig ensam. I regnet häromdagen sa jag till min högre makt: "Nu får du hitta på någonting, komma med en lösning! Jag orkar inte själv!"