Svar till Lachesis
Nej nej, det är inte station parkbänken jag menar. Det är rörande med alla alkoholister som säger sig att det är "de andra" som är alkisar, de som sitter på bänken och har tappat vett och stil. Den psykiska undergången behöver inte alls sluta där. Det räcker med de förändringar som sker i psyket hos en storkonsument. Alkoholen fördunklar minnet, försvagar vilja och karaktär, kan ge onaturliga humörsvängningar, raseriutbrott, ångest, depression och en misstänksamhet och bitterhet som är outhärdlig för omgivningen. På arbetet tas felaktiga och stressade beslut, moraliska gränser försvinner i dimmorna, i familjen är det lugnet före stormen och ängslig väntan på att en krutdurk ska explodera.
En alkoholist förändras psykiskt, ingen kommer undan detta. Det finns en mr Hyde i varje dr Jekyll, en buse i varje gentleman, en slampa i varje dam och det patrasket lockar alkoholen fram. En alkoholist tänjer de anständiga moraliska gränserna och blir mer och mer nonchalant. Brutna löften, fiffel, lögner, otrohet, småbedrägerier, skumraskaffärer, slarv, elaka kommentarer, dåligt humör och utbrott kantar vägen. De psykiska förändringarna kommer långt före de fysiska. Det är tragiskt.
Långt efter att psykiska försämringar smugit sig på, dyker det upp fysiska obehag, då räknar jag inte bakfylla, minnesluckor och blåmärken efter handlösa fall. Jag menar darrningar, svettningar, sömnstörningar, ont i hjärtat, dåliga levervärden, dålig allmänkondition, svårigheter att kontrollera magen och blåsan, högt blodtryck med mera, med mera. Det varierar mellan individerna.
I klartext är en alkoholist en sjuk människa, sjuk i själen, sjuk i hjärnan och sjuk i hela kroppen. De stackare som straffat ut sig själva ur samhället och sitter på bänken är en minoritet av alkoholister. Majoriteten häckar i sina bostäder och smyger med sitt supande bakom nedfällda persienner. Där sitter de flesta med sjukdomen alkoholism. De lurar sig själva och omgivningen så länge det går.
De flesta super i sina egna hem. De tröstar sig med att de dricker socialt, måttligt, normalt etc. Man dricker inte för att man är ensam, man blir ensam när man dricker, skriver Marcus Birro i sin bok Flyktsoda, som jag just nu läser. Tvånget att dricka gör att alkoholen tar den största platsen i livet. Vem vill ha ett liv i totalt beroende och inte kunna hantera sitt liv? Vem vill ha minnesluckor, fallskador, hamna i pinsamma eller våldsamma situationer, vem vill bli föraktad? Utblottad, trasig, övergiven, lurad, utskrattad? Vem vill dricka för att leva och leva för att dricka? Vem vill vara slav?
Tack torrdockan! Nu vet jag. Har försökt att leta bla på AA sida men hittar inget!
Du skall veta vad givande din blogg är! Du borde ge ut en bok så alla för ta del av din kunskap och visdom!
Ja, jösses, det var den svettigaste bok jag läst och den handlar om mig. Det var jag, är jag, och hur kan någon skriva på det sättet. Hur kan han Birro skriva om mig, låt vara att jag ännu inte nått alla stegen, men på god väg.
Jag vill se den som en uppbygglig bok, ska köpa ett eget ex, och tack till dig Dockan som gav mig tipset.
Också ändå en stor tröst, det finns många fler än jag därute som tänker, agerar och känner likadant. En kraft starkare än, ja ngt annat gäller nog inte. Jesus, glider bara iväg mot undergången, sakta som en pråm inser jag.
God natt!
Du vet vännen, hur redskapen ser ut. Det är en god början. Du har insett, hur många gör det i tid? Birro skriver om oss alla alkisar. Men det kanske bara är vi som förstår. Kram
Ja, en god början är det. Ändå är jag strax över 50 och har tydligen en djävligt stark vilja någonstans att spjärna emot. I annat fall hade jag väl inte varit i ett hyfsat liv fortfarande. Men det mesta stämmer under halva boken förutom återställare. När jag testar mina alkoholvanor så blir det 38 av 40 teckan på att jag har stora alkoholproblem. Tröstar mig alltid med att jag inte nått återställarna dagen efter, alltså - inte en riktigt så hemsk alkoholist som andra. Det har varit min dörr på glänt så många år. Nu ska jag börja läsa Birros bok från början igen, i lugn och ro. Det är kusligt att läsa om sig själv när någon som han kan sätta ord på de handlingar och tankar man har som alkoholist och som är gemensamt.
Jo, visst verktygen har jag, tack för den påminnelsen. Behöver jag hör flera gånger om jag inte greppar lådan.
Kram!