Första misstanken
Jag har ett problem. Det var min första misstanke eller aningen av misstanke. Eftersom "problemet" var lustbetonat och känsloladdat sköt jag bort det. Det var lugnt, det var nog inget problem trots allt. Massor av folk dricker för mycket ibland, det är inget farligt med det. Jag visste hur alkoholister betedde sig. De tog en återställare. Det gjorde inte jag. Jag drack inte under dagen. Alltså var jag inte alkoholist. Alltså hade jag inte några problem med alkoholen. Alltså kunde jag fortsätta dricka mitt vin.
Har jag ett problem måste det gå att lösa. Jag är van att ordna upp saker och ting. Väger jag för mycket, stramar jag åt min mathållning. Har jag ont om pengar kollar jag min budget och gör nödvändiga ändringar. Har jag problem på jobbet löser jag dem. Har jag problem hemma, talar vi lugnt och sansat ut och så ordnar allt sig. Problem går att lösa. Det är bara att tackla dem på rätt sätt.
Mitt problem, om jag nu hade ett, gick naturligtvis att lösa. Om jag drack för mycket var det bara att dra ner på drickat. Enkelt. Jag gjorde upp några enkla regler. Aldrig dricka före klockan 18.00. Aldrig dricka efter kl 23.00. Aldrig dricka ensam. Aldrig dricka två dagar i följd.
Perfekt! Nu skulle mitt problem lösas. Jag väntade resultat, jag hade rationellt tagit itu med problemet, som jag brukar göra med alla problem. Jag brukade inte knäckas av problem, jag stimulerades och fördubblade mina ansträngningar, hittade ständigt nya alternativa lösningar. Problemlösningar var en del av mitt jobb och jag var en skicklig yrkesmänniska i min bransch.
Punkt och slut. Jag hade lokaliserat ett problem, analyserat det, vidtagit åtgärder och nu väntade jag på resultat. Jag väntade förgäves. Jag gjorde om proceduren flera gånger, envist och krampaktigt. Jag var motiverad, jag hade skrivit upp listor med för- och nackdelar, jag hade vänt ut och in på alla argument. Jag hamnade på systembolaget i alla fall. I början var det för "gäster", sen skyllde jag inte ens på det.
OK, jag hade ett problem. Jag kunde inte lösa det. Min inre kraft räckte inte till. Jag var besegrad. Vad skulle jag göra? Att be om hjälp var otänkbart. Detta fick inte på något sätt komma till andras kännedom. Att ha alkoholproblem sågs med förakt och löje och jag kunde inte utsätta mig för det. Jag satt i ett torn och stegen var borta. Jag vågade inte hoppa och jag vågade inte stanna kvar. I min förtvivlan drack jag ännu mer för att få lite tröst.
Har jag ett problem måste det gå att lösa. Jag är van att ordna upp saker och ting. Väger jag för mycket, stramar jag åt min mathållning. Har jag ont om pengar kollar jag min budget och gör nödvändiga ändringar. Har jag problem på jobbet löser jag dem. Har jag problem hemma, talar vi lugnt och sansat ut och så ordnar allt sig. Problem går att lösa. Det är bara att tackla dem på rätt sätt.
Mitt problem, om jag nu hade ett, gick naturligtvis att lösa. Om jag drack för mycket var det bara att dra ner på drickat. Enkelt. Jag gjorde upp några enkla regler. Aldrig dricka före klockan 18.00. Aldrig dricka efter kl 23.00. Aldrig dricka ensam. Aldrig dricka två dagar i följd.
Perfekt! Nu skulle mitt problem lösas. Jag väntade resultat, jag hade rationellt tagit itu med problemet, som jag brukar göra med alla problem. Jag brukade inte knäckas av problem, jag stimulerades och fördubblade mina ansträngningar, hittade ständigt nya alternativa lösningar. Problemlösningar var en del av mitt jobb och jag var en skicklig yrkesmänniska i min bransch.
Punkt och slut. Jag hade lokaliserat ett problem, analyserat det, vidtagit åtgärder och nu väntade jag på resultat. Jag väntade förgäves. Jag gjorde om proceduren flera gånger, envist och krampaktigt. Jag var motiverad, jag hade skrivit upp listor med för- och nackdelar, jag hade vänt ut och in på alla argument. Jag hamnade på systembolaget i alla fall. I början var det för "gäster", sen skyllde jag inte ens på det.
OK, jag hade ett problem. Jag kunde inte lösa det. Min inre kraft räckte inte till. Jag var besegrad. Vad skulle jag göra? Att be om hjälp var otänkbart. Detta fick inte på något sätt komma till andras kännedom. Att ha alkoholproblem sågs med förakt och löje och jag kunde inte utsätta mig för det. Jag satt i ett torn och stegen var borta. Jag vågade inte hoppa och jag vågade inte stanna kvar. I min förtvivlan drack jag ännu mer för att få lite tröst.
Kommentarer
Postat av: LuckyJ
Vilken intressant och gripande blogg, vad bra du skriver!
Trackback
