Andras återfall
Hon blev fruktansvärt berusad och mådde inte särskilt bra, somnade. Nästa dag drack hon den andra flaskan. Hon berättade allt lugnt och stilla, talade om hur ledsen och besviken hon var, hur misslyckat återfallet hade känts och hur hon ångrade sig. Det var modigt och starkt av henne att berätta. En del försöker mörka en sådan händelse, men det är inte särskilt klokt inför den fortsatta nykterheten. Upp med alla kort på bordet! Att ljuga om sin nykterhet är det värsta självbedrägeriet. Andra ser alltid mer än man tror.
Varje gång jag hör om ett återfall skär det mig i hjärtat. Jag blir ledsen, jag kunde i början till och med börja gråta när en av "mina" alkisar trillade dit. Över Felix grät jag mer än en gång. Nu är jag mer behärskad, jag har vant mig vid att höra talas om återfall. Många kommer aldrig, aldrig mer tillbaka. De skäms, det orkar inte ta upp sin nykterhet igen. De går under. En del alkoholister har varit nyktra i kanske tio, tolv år och tar ändå ett återfall. Det finns ingen garanti - det är inte "en gång nykter, alltid nykter". Nykterhet är en färskvara och den måste underhållas dagligen.
Andras återfall är en dolk med två eggar. Jag blir ledsen - men jag känner också ett uns svidande avundsjuka. Jaså minsann, hon eller han har tagit ett återfall! Och här kämpar jag på! Så börjar en farlig tankegång. Tänk om jag skulle...
Då är det kris! Tankarna måste genast skingras, jag får omedelbart hitta på något att göra och tänka på något annat. Varje minut är ödesdiger. Jag vet vad jag måste göra, hur jag ska tänka, och jag måste ödmjukt be om kraft att stå emot. Jag måste vara nykter den här dagen, en dag i taget! Inga livslånga löften - sådana kan en alkoholist inte ge, men 24 timmar kan alla lova. Så går en dag ifrån vår tid och kommer icke mer...
Med stort intresse och många aha-upplevelser har jag följt din blogg. En sak förstår jag inte. Vad var det som var så hemskt att vara "alkoholist" som du benämner dig?
Givet behöver du inte svara. Du ger så kloka ord som ger mig en oerhörd tröst i vardagen. Men detta har jag ännu inte sett några ord på.
Vet att du har en mycket omvälvande tid. Du behöver inte svara - förlåt om jag rör upp saker och ting. Absolut (!) inte min mening.
Jag har ett litet trix. De som är döda och levt med oss har vi alltid kvar! Om man blundar och låter tankarna sväva är dom där. Visst kan man bli betraktat som UFO - men kanske det är det som kallas kärlek? Över alla gränser.... Det ger i alla fall mig tröst, styrka och en oerhörd trygghet men det gäller att hålla gränserna :-)
Tack Lachesis för dina ord. Ja, de döda lever så länge vi minns dem, så tänker jag också. Många gånger tänker man ju på levande som är långt borta och då känns de nära.
Vad det var/är som var så hemskt med att vara alkoholist? Jag trodde det kommit fram många gånger i min blogg, så jag blev lite häpen över frågan. Jag svarar nu i en speciell text till dig, vännen. Hoppas du läser och förstår. Tack.
Torrdockan
