© Torrdockan

Skymningen faller så sakta, den bara snuddar vid jorden, sen byts den till gryning. Jag är ensam i ett gammalt hus. Det knarrar och knäpper och det är tur att jag inte tror på spöken och inte är rädd att vara ensam. Här är jag helt trygg. Åtminstone tror jag det. Det är så självklart att jag nästan inte tänker på det. Det som hörs är svaga ljud från båtar, flugsurr och inte mycket mer. Det är vindstilla och löven hänger slaka.

Det hörs inga onda ljud, inte från människor eller djur, inte från gevärseld eller sprängningar. Inte ens biltrafiken hörs i sommarnatten. Jag älskar sommaren, jag älskar denna årstid med lust och fägring stor! "Mitt" hörn på jorden älskar jag. Jag har det till låns, för indianerna har rätt, man kan inte äga marken. Den jordplätt där man har sitt hem är bara till låns, det kommer nya generationer som tar över. Just nu är det min tur och jag är lycklig över det.

Jag önskar mig en roddbåt! En sådan här afton är skapad för att glida med långsamma årtag över vattnet. Inte dundra fram som ett vidunder med en dånande utombordare som slår sönder all tystnad och river upp vattenytan. En lätt liten roddbåt, ja, det önskar jag!