En smygande oro
OK, jag hade ett problem. Jag kallade det inte alkoholproblem, det kändes för allvarligt. Jag hade helt enkelt svårt att dricka lagom. Jag fattade inte när det var dags att sluta dricka och gå hem från en fest. Trots att jag bestämde mig för att bara dricka ett par glas så blev det alltid fler. Efter några glas tappade jag räkningen och sen var det kört.
Inga skandaler, inget dåligt uppförande, bara lite för glad och lite för vinglig och lite för kärvänlig. Jag blev populär och det kretsade alltid en massa folk kring mig, jag var expert på att mingla. Jag var med på alla fester och själv ordnade jag massor av tillställningar. Öppet hus var vardagsmat. Ibland hade jag vissa svårigheter att ta mig hem, men det ordnade sig alltid i sista stund. Väl hemma belönade jag mig med en sängfösare trots att jag redan fått i mig alldeles för mycket. Men något allvarligt problem hade jag inte. Det kunde jag inte inse.
Åren gick och jag levde vidare med min höga vinkonsumtion. Nu drack jag mer hemma också. Det var trevligt att lugna ner sig efter jobbet med några glas. Festerna var inte så många, jag hade inget sådant alibi. Men jag drack ändå för nu kunde jag dricka för mig själv, trivdes alldeles förträffligt med att vara ensam om en flaska. Det var enkelt och bekvämt, behövdes inga ritualer och jag var nöjd. Jag hade fortfarande koll. Åtminstone trodde jag det.
Då och då gjorde jag halvhjärtade försök att dra ner på konsumtionen, men det höll bara någon dag. Riktigt promillefri var jag nog inte en vecka ens. Jag hade alltid vin hemma för säkerhets skull. Jag vågade inte vara utan för då visste jag att jag skulle bli rastlös, deppig och ilsken. Det blev jag ändå, även om jag hade vin hemma. Mitt humör försämrades, jag pendlade mellan uppsluppen glädje och nattsvart sorg och bitterhet. Men alkoholproblem hade jag inte! Det framhärdade jag envist.
Inga skandaler, inget dåligt uppförande, bara lite för glad och lite för vinglig och lite för kärvänlig. Jag blev populär och det kretsade alltid en massa folk kring mig, jag var expert på att mingla. Jag var med på alla fester och själv ordnade jag massor av tillställningar. Öppet hus var vardagsmat. Ibland hade jag vissa svårigheter att ta mig hem, men det ordnade sig alltid i sista stund. Väl hemma belönade jag mig med en sängfösare trots att jag redan fått i mig alldeles för mycket. Men något allvarligt problem hade jag inte. Det kunde jag inte inse.
Åren gick och jag levde vidare med min höga vinkonsumtion. Nu drack jag mer hemma också. Det var trevligt att lugna ner sig efter jobbet med några glas. Festerna var inte så många, jag hade inget sådant alibi. Men jag drack ändå för nu kunde jag dricka för mig själv, trivdes alldeles förträffligt med att vara ensam om en flaska. Det var enkelt och bekvämt, behövdes inga ritualer och jag var nöjd. Jag hade fortfarande koll. Åtminstone trodde jag det.
Då och då gjorde jag halvhjärtade försök att dra ner på konsumtionen, men det höll bara någon dag. Riktigt promillefri var jag nog inte en vecka ens. Jag hade alltid vin hemma för säkerhets skull. Jag vågade inte vara utan för då visste jag att jag skulle bli rastlös, deppig och ilsken. Det blev jag ändå, även om jag hade vin hemma. Mitt humör försämrades, jag pendlade mellan uppsluppen glädje och nattsvart sorg och bitterhet. Men alkoholproblem hade jag inte! Det framhärdade jag envist.
Kommentarer
Trackback