© Torrdockan

Alkohol är det minsta jag tänker på så här dan före dan. Jag har sett hur folk har släpat fulla kartonger och dignande påsar, travade ölflak och kärror med klirrande buteljer. Nu kommer en nationalfylla igen, den största av dem alla. Jag har inga tankar på alkohol, knappt på midsommarfirande. Jag känner mig tom, ensam, riktigt deppig. Jag vet att jag ska spela upp och säga att allt är bra så att alla blir nöjda, men jag orkar inte låtsas just nu.

Jag har lärt mig att tycka om sill utan öl och nubbe, det behövs inte alls någon alkohol i mina glas. Jag kan sjunga en snapsvisa i alla fall för att det är roligt att sjunga och se alla glada miner runt omkring. Jag behöver inget brännvin för att bli glad - jag kan vara glad ändå. Utom i dag. Utom  just nu när jag känner mig ödsligt övergiven för RB är inte här. Vi kommer aldrig att träffas mer.

När jag var så här ledsen var det rent livsfarligt att dricka, för då blev sorgen värre. Nu kan jag tackla känslorna, jag behöver inte försöka trösta mig med att dricka. Tårarna får rinna, snart torkar de. Gråten måste få plats i mitt liv, sorgen måste få finnas bland mina andra känslor. Jag är trygg och stabil trots sorgen. Jag vågar känna och vågar stå kvar utan att fly in i dimmor och töcken.