© Torrdockan

Jag är konvalecent. Det kommer jag att vara resten av mitt liv. Min sjukdom går aldrig över. Jag kan bara fördröja och hindra dess utbrott. Alkoholism går inte över som mässling och röda hund. Den är som en egenskap - man har den eller inte. Jag har den egenskapen att inte kunna dricka, för då kan jag inte sluta. Min tillvaro måste vara alkoholfri, det är inte förhandlingsbart. Om jag inbillar mig det, trillar jag dit direkt och jag hamnar där jag slutade, inte i början då jag sippade på ett glas kallt vin och var elegant. Det blir inga vita dukar mer, inga flotta måltider på Riche och Operakällaren. Det blir Statens snabbköp och bag-in-box. Jag vet det. Alla alkoholister vet det.

Som konvalecent är man ömtålig, man behöver kryckor och stöd, man behöver en vän som uppmuntrar en och man behöver lugn och ro. Men man behöver inte folk som tjattrar sjukdomar hela tiden och ropar hurtiga råd. Ingen smittorisk heller, den är livsfarlig.

För mig är krogen en smittorisk, liksom charterresan. Jag vågar inte resa, inte ännu. Jag undviker krogmiljön, jag stämmer träff vid lunchtid med folk och jag börjar älska glassbarer och gatukök. Hellre en varm korv med bröd och en coke än ett flott uppdukat bord på innestället. Sommaren är svår. Det är gatuserveringar överallt, folk sitter utomhus, röker och dricker öl. Och snart stundar midsommaren, årets största nationalfylla alla kategorier!

Var finns den garanterat spritfria miljön i midsommarsverige? Var är det som barndomens midsommar med ringdans och ingen fylla? Hemma blir det varken ringdans eller fylla. Ja så får det nog bli. Jag har inget roligt bland berusade längre, mitt skratt kommer av andra stimuli än alkohol. Som åskådare ser man i ett annat perspektiv.