© Torrdockan

Jag behöver inte vara nykter för att gå till ett möte med andra alkoholister i en självhjälpsgrupp. Det är min önskan att vara nykter som räknas. Och vilken alkoholist önskar inte vara nykter när demonerna anfaller, hjärnan är vinmarinerad sen några dygn tillbaka och herr Ågren sitter på sängkanten med en lista förebråelser och försmädligheter?

Att önska är en enkel sak. Alltså borde det vara enkelt att pallra sig iväg till ett möte, men det finns ett förunderligt motstånd hos många. En del inbillar sig att de trots allt inte är alkoholister, andra tror att de ska klara sig på egen hand, andra betalar åratals behandling hos samtalsterapeuter och psykologer, men kommer aldrig riktigt fram till det riktiga problemet: alkoholism.

Viljan är nyckeln till nykterhet. Utan den blir det bara läpparnas bekännelse. Men viljan är en lurig liten skälm. Den gömmer sig gärna och kikar bara fram ibland. Viljan flirtar med alkoholen och riktar sig mot den då och då. Jag måste rikta min vilja, bestämma att den ska vara med mig i kampen för nykterhet. Jag måste be att min vilja att förbli nykter håller sig levande, Sviker min vilja till nykterhet mig, då är jag illa ute.

I morse fick jag ett telefonsamtal från sjukhuset. Det var Felix. Hans röst lät grå. Han var trött, han orkade ingenting, han var inlagd på obestämd tid. Vad säger läkarna? Att jag dör om jag fortsätter supa och knarka. Slutar du nu då? Jag vet inte om jag kan. Hur tänker du nu? Jag har ingen framtid, jag tycker om att dricka och knarka. Jag vill vara full och påverkad. Trots att du vet att du dör av det? Ja, trots det.

Fortsättningen på mitt smygätande av tiramisu och glass med rom-russin var att smutta på något glas vitt vin på sommaren. Försiktigt, försiktigt. Jag trodde att jag skulle klara det och det gjorde jag också, Jag föll inte alls in i ett våldsamt drickande. Jag vaggades in i total trygghet - jag var lycklig. Faran var över! Jag var nog ändå inte alkoholist när allt kom omkring. Nu skulle jag inte gå till överdrift. Jag skulle njuta av mitt vin då och då.

Jag var helt ovetande om att jag hade väckt ett vilddjur, en törstig, rasande varg som slet och bet i mitt inre. Försöken att lugna besten med en skvätt vin då och då misslyckades - han krävde snart mer och starkare grejor. Ha! Ett glas vin? Nej en flaska skulle det vara, nej en box och så lite whisky och så lite av varje och så den sista ölen som fanns i kylskåpet och så en fullastad vagn från Systemet. Han skulle ha sin ranson varje dag, han var morgontidig också den jäkeln och jag fick idén att ge honom en morgonsup.

Nu är jag riktig alkis, sa jag till mig själv när jag öppnade kylskåpsdörren och tog fram en flaska med starksprit. Vad som helst fick duga. Jag drack till och med outspädd Star gin på slutet. Det är en helt odrickbar smörja om man inte blandar ut ginen med tonic - men det slank ner.  Jag var helt upptagen med att göda min inneboende varg och hade inte tid med mycket annat. Jag var inte nykter en sekund den sista sommaren jag drack.

Sorgen och svårmodet hade tagit herraväldet över mig. Jag hatade mig själv, jag var en usel människa. Jag förtjänade inte bättre än att supa ihjäl mig och dö aspackad. Jag gömde mig för världen, jag behövde inte äta, inte svara i telefon, inte umgås med någon, jag kunde kura inomhus med alkoholen och snart skulle jag dö. Jag tyckte det skulle bli skönt att dö. Jag såg ingen annan utväg ur mitt missbruk än döden. Ensamhet och död. Ju fortare döden kom, desto bättre. Jag gjorde ingenting för att hejda den.

Att gå till ett möte med andra alkoholister, det som verkligen hade kunnat rädda mig, det föll mig inte in. Jag vet nu att jag var bortom allt förnuft. Min omtöcknade hjärna kunde inte ta några beslut, inte dra några slutsatser, inte fungera med varken vardag eller fest. Jag var utslagen helt enkelt, fungerade inte. Jag hade tillräckligt med pengar för att fortsätta dricka, jag skötte mekaniskt mina girobetalningar, jag gick som en robot mellan Systemet och hemmet, jag såg till att det alltid fanns något att dricka och jag vågade inte träffa några utomstående, svarade inte längre på brev eller mail, tog inte i en telefonlur. På ett sätt var jag redan död, levande död.

Jag gick stolt och befriad ut efter avgiftning och en kort behandling för ungefär tio år sedan och trodde att jag skulle klara nykterheten helt på egen hand. Jag gick regelbundet för samtal med en alkoholläkare och en terapeut, jag var fast besluten att fortsätta vara nykter och jag tvekade inte. Men jag skulle inte gå på någon självhjälpsgrupp, det trodde jag inte alls på. Skulle jag sitta där och säga: Hej, jag heter Rakel. Jag är alkoholist!

Aldrig! Jag gick inte till något möte, jag vågade helt enkelt inte och jag trodde inte jag skulle få ut någonting av att träffa andra alkoholister. Jag hade druckit ensam, nu skulle jag vara nykter ensam. Så var det med den saken. Jag skulle klara mig på egen hand. Det gjorde jag inte. Faktum är att jag missade flera års nykterhet genom min envisa vägran att gå på möten. Jag trodde att jag skulle kunna dricka litet grand då och då. Jag visste inte att en alkoholist inte kan dricka någonting alls som innehåller alkohol. Ingen hade talat om det för mig.

Rädslan hade börjat styra mitt agerande. Det jag upplevt några dagar på sjukhusets alkoholklinik var så avskräckande att jag slutade dricka av ren rädsla. Jag hade sett och hört förfärliga saker, sett människor komma som redlösa paket, suttit i rökrummet och lyssnat på osammanhängande prat av personer med vad som verkade obotliga hjärnskador. Att se en fullblodsalkoholist försöka tända en cigarrett eller hålla i ett glas är inte någon lugnande syn.

Jag fick hjälp, men den räckte inte. Många frågor fick aldrig något svar, andra frågor ställde jag inte ens. Det var verkligen ett lotteri. Jag började lite smått med att köpa äppelcider i vanliga livsmedelsaffärer. Alkoholhalten i den var så låg att den absolut inte kunde räknas, sa jag till mig själv. Jag använde cidern som förfriskning och jag drack den ofta, efter ett tag varje dag. Den släckte törsten så bra, sa jag mig. Därefter hittade jag någon glass med punsch, tiramisu med indränkta kakor - jag var stolt över att inte gå in på Systemet och köpa vin, men tänkte inte på att jag faktiskt smög mig till lite alkohol genom andra produkter.

Jag var helt invaggad i trygghet och var fortfarande övertygad om att jag skulle vara nykter i fortsättningen. Att det var 100%  nykterhet som gällde, inte 99,9 % hade inte trillat in i medvetandet. Om någon hade sagt det till mig, kanske jag inte lyssnat. Jag ville kanske inte ta in den enkla sanningen att en alkoholist inte kan dricka alkohol, punkt - slut. Jag var mer alkoholist än jag anade.

...men man hinner ganska mycket



Plocka plommon



Gå på stranden



Hitta en öde ö i diset



Se skymningen falla

Foto: Torrdockan 2006

Det var längesen jag var mörkrädd. När jag var riktigt liten var jag skräckslagen om jag var ensam och särskilt mörka kvällar. Jag hörde massor av konstiga ljud och tyckte att det rörde sig i vrårna. Jag blev vettskrämd av minsta knäpp. En gren som slog mot en fösterruta kunde göra mig förlamad av skräck. Det där gick över så småningom. Nu tänker jag sällan ens på om jag är ensam eller inte.

Det finns inga mörka vrår som skrämmer mig, det är skönt att ha kommit förbi de där idéerna. Jag gillar dock fortfarande inte att se filmer med ensamma kvinnor som går omkring i stora hus ackompanjerade av  kuslig musik. Jag undviker den sortens thrillers. De filmerna tillhör det förgångna tror jag, numera är det omöjligt att göra trovärdigt att någon är ensam i ödemarken och inte har mobilen med sig. Hoppas någon kommer på att också filmer där boven flyr uppåt i ett hus eller en byggnadsställning, på en bro eller i ett fyrtorn är så ologiska att ingen går på det längre. Annars kan jag fascineras av en del tricks i film, blir det för ruskigt smiter jag ut i köket tills den otäcka musiken upphör. Då är det farliga över.

Typisk snusläpp

Jag har slutat att ägna tid åt att reta mig på er. Förr kunde jag arbeta upp mig till ilska när jag såg era plutande läppar, särskilt när det skymtade en liten smal brun snusrand ovanför tänderna. När ni med tummen och pekfingret krafsade i snusdosan och la in en prilla genom att lyfta på läppen, blev jag irriterad och arg. Som om jag hade med era snusvanor att göra.

När ni med krökt finger skrapade ut prillan och skakade av den i papperskorgen höll jag på att explodera! Sen om ni torkade av fingrarna på jeansen var det ett extra irritationsmoment. Snusdosringen på jeansens bakficka upptäckte jag direkt. Jag flög i taket. Ni luktade värre än skunk, jag blev rasande. Den frånvarande blicken ni la på när mullbänken skulle placeras kunde reta mig till vansinne. Den naiva tron att ingen såg vad ni hade under läppen, gjorde mig förbannad. Det gick åt mycket tid på er, snusläppar!

Nu är det slut med det. Ni får snusa bäst ni vill, jag reagerar knappt. Jag bara konstaterar att det är skönt att inte behöva pussa en snusmun. Numera retar jag mig inte på allt och alla. Jag styr inte världen, jag styr inte någonting, knappt hemma ens. Den som vill snusa får göra det utan att jag bryr mig. Den som vill röka får göra det. Utomhus. Den som vill dricka får göra det. Vad jag tänker och tycker spelar ingen roll. Sånt tar bara tid från mig och min tid är mer värd än att slösa på andras ovanor. Jag snusar inte, har aldrig prövat, jag röker inte längre, jag har slutat dricka alkohol. Det mår jag bra av, andra får må hur de vill - jag är ingen väktare eller polis och speciellt ingen dadda! Hej då, snusläppar, nu var jag allt bra stöddig!

Varför var jag så arg och vad var det som retade mig så? Jag kan knappt minnas orsakerna, bara att jag var rasande med jämna mellanrum. Jag hade lärt mig behärskning, så jag höll min ilska inombords ofta, men ibland pyste jag över och fick utbrott av ilska. Ett sätt att öppna ventilerna var att sitta i enrum och dricka vin. Då kunde jag muttra för mig själv och häva ur mig om allt jag var uppretad över. Efter ett par glas hade jag lugnat ner mig för det mesta och börjat tänka på annat. Men ibland förstorades ilskan och jag förtärdes av onda tankar och elakhet.

Så här efteråt är det lätt att skylla allt på alkoholen, men det kan inte vara enda orsaken till min vrede. Alkoholen förstärkte och/eller väckte ofta min ilska, men den kan inte enbart vara skälet till allt det där missnöjet jag jämt kände. Nu när jag varit nykter en lång tid märker jag ingen vrede, det kan hända mycket förargliga saker utan att jag reagerar det minsta. Jag är lugnet personifierat och jag själv är den som är mest förvånad. Dock hade nog alkoholen en stor drivkraft för min ilska. Det kan ha varit ett tecken på abstinens, eftersom jag kunde dämpa känslorna med alkohol. I stora familjegräl och tragedier är ofta (men inte alltid) alkohol en medverkande i dramat. Berusade människor tappar fattningen, sinneslugnet, besinningen och har inte riktig koll på effekten av sina utbrott.

Tro inte jag blivit halvvägs helgon! Långt därifrån. Jag är lugnare, känner harmoni inombords, har blivit av med den jagande stressen som ofta berodde på längtan efter alkohol. Blivit av med, skriver jag högmodigt, det är farligt att tro. Jag är inte total slav under suget, mina fötter går inte automatiskt till tappstället för att jag ska köpa min vinbox, det plastförpackade lugn som var min självvalda terapi. Jag har inte längre till glaset än någon annan alkoholist, det står på en armslängds avstånd, men min vilja hindrar mig just nu för att sträcka ut min hand mot det.

Jag är inte så arg längre, jag ger mig tid att behärska mig om jag blir upprörd. Det känns skönt med den stiltje som finns inom mig nu. De svåra, uppslitande känslostormarna var tröttsamma och nedbrytande. Det finns egentligen inte så mycket att bli arg för, tycker jag. Världen går vidare utan min medverkan, jag behöver inte ha så många åsikter och tycken. Ta det lugnt, ja, det är ett bra råd.

Foto: Torrdockan 2006

Jag har förändrats sedan jag slutade dricka. Det tog tid innan det märktes. Först var jag bara chockad över hur det kunnat bli så illa att jag kom på behandling för min sjukdom, sen började kampen för att fortsätta i nykterheten. Det fordrade kraft och uthållighet och jag var på möten varje dag den första tiden för att få den kraft jag inte förfogade över. Många av mina handlingar, beslut och tankar var fortfarande präglade av min alkoholism. Jag tog felaktiga beslut, jag var för snabb i reaktionerna, jag sa oöverlagda saker, jag saknade tålamod och jag tänkte  ibland i gamla bittra, negativa banor. Dagarna gick och månaderna. När det första året hade gått märkte jag en förändring hos mig själv. Jag blev osäker, vem var jag?

Vem var den här nya människan som hade gömt sig bakom en falsk fasad, som aldrig hade vågat leva och som var tvungen att dricka för att kunna uthärda, våga känna och och orka gå vidare. Vem var hon? De andra i familjekretsen började också märka att jag förändrats. Det första var förstås att jag inte var berusad och inte berusade mig när vi träffades. Det var ett yttre tecken som ingen kunde ta fel på. Men de märkte förstås också att jag var annorlunda nu, sedan jag slutat dricka alkohol. Jag var lugnare, hade mer tålamod, jag var stabil och rofylld och gjorde inga häftiga utfall eller ställde till någon Norén-scen så där utan anledning.

Det hade varit ganska spännande runt omkring mig och oss. Medan allt fortfarande var någotsånär under kontroll hände det alltid roliga saker, jag hittade på sysselsättningar, hade massor av idéer, ställde till med fester och utflykter, ordnade en massa aktiviteter. Alla hade vant sig vid mina spontana påhitt och var beredda på att det skulle bli några överraskningsmoment när jag var med i bilden. Så plötsligt finns där en person som inte alls ordnar fester eller hittar på en massa spratt, det blir inga practical jokes mer och allt går lugnt till väga. Jaha, vad ska ske nu då?

Ingenting, här bor Rakel Torrdocka och här är det lugn ordning och stilla. Jag fick en annan livsrytm, en annan livsinställning och där vinet gick in och vettet ut var det stillsamt, inga skandaler där inte. Lite småtråkigt till och med. Definitivt lugnt. Det tar tid att vänja sig vid den person som alkoholen dolde, den riktiga människan som äntligen vågar vara sig själv, som inte tror att man jämt måste hålla igång och ha så roligt, så roligt. Det var ju aldrig så roligt men det tog tid att upptäcka det.

Jag lunkar vidare, en del människor träffar jag aldrig mer, andra träffar jag oftare än någonsin för nu kan vi umgås på ett trevligt och vettigt sätt. Jag har drabbats av hårda slag, riktiga knock-outer, sedan jag blev nykter, men jag har inte blivit uträknad. Jag har rest mig upp igen och, det allra viktigaste, jag har inte behövt att bedöva mig med alkohol för att orka gå vidare. Jag trivs med den där nya personen som alkoholen gömde. Äntligen har hon vågat komma fram ur sitt gömställe!

Han ringde i kväll, det var som jag anade: sprit och knark. Jag måste bryta kontakten eller åtminstone bara ha telefonkontakt, inte träffas öga mot öga. Det känns inte farligt som om jag också skulle ta återfall, men det är deprimerande att se en annan människas förfall och inte kunna göra någonting för att hindra det.

Ett tag var jag så blåögt naiv att jag nu skäms. Jag trodde han skulle bli nykter eftersom han verkade så fast besluten. Han orkade inte, minsta motstånd, minsta snubbeltråd och han stupar. Handlöst. Han snubblar snart på sandkorn, det finns ingen väg ut som jag ser. I våras var han hemlös, gick på stan om nätterna, sov hopkrupen i någon skyddad vrå, gick så att skosulorna nöttes ut och han gick på strumporna och till slut på bara skinnet. Han lärde sig ingenting av det på sikt.

Han kommer att vandra hemlös igen, han kan inte motstå vare sig alkohol eller droger. Han är förlorad. Åtminstone är jag inte mäktig att hjälpa honom. Jag vet ju själv att det inte går att få någon annan att sluta med missbruk. Var och en har makt över sig själv, men inte över andra. Det är bara Felix som kan hjälpa Felix och det vill han inte. Eller orkar inte.

Jag får inte bli medberoende. Jag måste hålla mig lugn och inte ha kontakt mer med Felix. Han gör mig ledsen och besviken - jag måste släppa greppet. Lev och låt leva!  När jag fortfarande trodde på Felix började jag gråta när jag förstod att han tagit återfall, nu skakar jag bara på huvudet. Jag har inga illusioner om honom kvar. Han är svårt skadad av sin sjukdom, det är synd om honom, men jag måste hålla tillbaka min inneboende Florence Nightingale. Det går inte att hjälpa en alkoholist, jag måste fatta det nu. Att det ska vara så svårt!

Jag röjer bland RB:s saker. Det heta sommaren avbröt arbetet och nu tar jag tag i det igen. Det tar tid, det är massor av beslut och funderingar som sinkar mig. Ibland tycker jag att det är bara bråte överallt, ibland undrar jag om beslutet att ringa Myrorna är så klokt. Kanske det är värt något alltsammans. Men nej, jag kan inte förmå mig. Jag orkar inte försöka sälja saker jag inte behåller, hellre skänka bort det. Plastsäckarna samlas, stora rummet ser ut som ett soplager.

Det känns underligt att plocka bland en död människas ägodelar. Alla efterlämnar vi någonting som andra ska plocka med. Jag förstår desperata anhöriga som bara ringer någon som tar hand om allt. Det är ett både känslosamt och tungt uppdrag för en som stått nära. Vad blir det kvar efter oss? Några småsaker, fotografier, några smycken, papper, souvenirer. Egentligen bara bråte. Ett helt livs samlade bråte.

Man ska hålla vad man lovar, inpräntade mina föräldrar i mig. Jag försökte hålla mina löften så gott det gick genom livet. När jag förstod att jag inte skulle kunna hålla vad jag lovade, gav jag inga löften. För mig var det ett allvarligt fel att svika någon, jag ville undvika det så mycket som möjligt. Det är annars en alkoholists kännemärke: svikna löften.

Felix är aktiv igen, dvs har varit för någon vecka sen. Det blev mycket allvarliga konsekvenser, han hamnade på sjukhus, skrevs ut före helgen. Han skulle komma hit och hjälpa mig med några saker, men kom inte som han lovat i telefon kvällen innan. Jag kan inte kalla det återfall, det är alltför korta uppehåll, någon dag eller så. Han slutar helt enkelt inte supa. Jag har äntligen fattat att han inte klarar nykterheten mer än några dagar. Det blir kortare och kortare intervall, han har svängdörr till alla hjälpinstanser. Det känns ledsamt. Förut har jag trott på honom varje gång, nu är jag skeptisk. På något sätt visste jag redan i måndags morse att han skulle utebli. Varje gång han ska hjälpa mig med något fallerar det.

Brutna löften, brustna illusioner kantar hans väg. Han är onåbar på mobilen, antingen är den bortkopplad eller har han tappat den. Tystnaden är talande. Varje gång är den ett säkert tecken på att Felix är på G igen. Är han ett hopplöst fall? Är hans vilja för svag? Eller är han inte seriös nog? Jag vet inte. Jag har tröttnat på att ens fundera på hans problem. Jag har egna. Vill han, kan han följa andras väg in i nykterhet och drogfrihet. Vägen är röjd, det finns inget att skylla på. Framtiden har dålig prognos för Felix, om han alls har någon framtid.

Det är förmodligen svårt för en skådespelare att spela berusad, eftersom det ofta för åskådaren känns galet och falskt. Det vanligaste feler är att skådespelaren överdriver symptomen. Det är inte bara att vingla och sluddra, det måste göras exakt på rätt sätt, åtminstone för att en alkoholist ska gå på det. I kortfilmen 2010 som gick för några kvällar sedan i TV gjorde Ellen Mattsson ett äkta rollporträtt av en ung svårt alkoholiserad kvinna. Det var en lysande prestation utan övertoner och falska tonfall. Duktigt gjort.

Regissören heter Beata Gårdeler och manusförfattaren Lotta Lättström. Det har gjorts en hel del film om alkoholism och alkoholister och den här kortfilmen tillhör en av de sannaste - vissa scener är på kornet!  En realistisk och skrämmande uppvisning av en ung människa som är fångad i sitt missbruk. Kolla upp om det blir en repris! Titeln anspelar på ett av Systembolagets varunummer för ett australiskt vin.

Omgivningen ser alkoholismen, de anhöriga lider. De blir medberoende, de oroar sig, de skäms, de blir förbannade, sårade, ledsna, de hatar den de älskar och de känner vanmakt. Om inte den som har alkoholproblem själv vill sluta dricka hjälper inga förebråelser, inget hot, gnat, skäll, inga böner i världen. Det är sjukdomens effekter. Viljan måste finnas, insikt och vilja.

Det är en ohygglig situation för anhöriga att se en nära anhörig dras ner djupare och djupare i sitt missbruk och i sitt elände. Att vara föremål för vredesutbrott, skrik och kanske slag, vara hotad, utsättas för tiggeri, böner om sprit, tjat och lalligt fyllesnack. Stå ensam i svåra situationer, vänta på någon som inte kommer, få lögner och undanflykter i ansiktet, vara osäker inför varje ny dag: Ska det bli en nykter dag? Ska det bli en ny fylla?

Det finns särskilda självhjälpsgrupper för anhöriga där man kan träffa andra i samma situation. Där är alla anonyma, det går att berätta om sina problem och alla kommer att förstå vad det handlar om. Ingen kommer med menlösa goda råd och fördömanden eller slänger ur sig livsavgörande förslag om utvägar. Den som söker sig till en grupp får gruppens stöd och ett handlingsprogram, enkla regler att hålla sig till. Det kan hjälpa en anhörig att få ordning på sina förtvivlade tankar. Bara att dela sina bekymmer med andra kan vara en god hjälp. Dessutom är det skönt att känna att man inte är ensam i sin situation.

Att be en aktiv alkoholist att sluta dricka är meningslöst. Lika lönlöst är det att hota. Det hjälper inte. Den egna viljan måste till för att det ska bli resultat. Alkoholisten slutar aldrig för någon annans skull. Han eller hon måste sluta för sin egen skull, med sin egen vilja som styrinstrument. Detta faktum gör det extra smärtsamt för en anhörig som tvingas se på hur den egna familjen störs och förstörs av alkoholistens sjukdom. Hur det går att uthärda och bearbeta situationen får man stöd och hjälp med i gruppen. Ibland är en brutal brytning med alkoholisten den enda vägen till eget lugn och eget liv för en anhörig.

Din alkoholist är en sjuk människa, du är varken läkare, terapeut eller vårdbiträde. Framförallt är du inte en bank eller en slagpåse, en dadda eller ett mobboffer. Gråt och gräl hjälper inte. Du blir själv sjuk om du inte förändrar din situation. Så mycket lättare blir det om man kan tala med andra än sina nedlåtande grannar, sina beklagande vänner eller förfasade släktingar. Så skönt att få träffa andra som gått före och kanske har en lösning som även du kan använda. Sök upp ett sådant möte! För en nykter alkoholist är det också lärorikt att få de anhörigas perspektiv även om det kan vara mycket, mycket smärtsamt.

Valrörelsen står mig upp i halsen! Den handlar bara om  pengar! Som om hela tillvaron kretsar runt hur mycket pengar man har i plånboken. Partierna tjafsar om sänkta skatter och höjda bidrag och jag kan inte hålla reda på vem som vill ha sänkt fastighetsskatt och höjt bostadsbidrag och det är ingen fråga jag ens berörs av. Trots att min tillgång till pengar halverades i ett slag över en natt när RB dog! Det gjorde inte hyran och inga andra utgifter halverades heller. Räkningarna kommer på samma belopp fortfarande.

 Var det inte samma parti som lovade samma saker? Eller har dom bytt? Det enda synliga beviset på att ingenting händer med löften är att det fortfarande finns hemlösa människor i Sverige. Hemlösa! De har ingentsans att bo, de har ingen adress, de har sina tillhörigheter i en plastpåse och resten är utspridda över hela stan. Resten av befolkningen sitter och gnäller i sina lyor över att de inte har tillräckligt stort bostadsbidrag eller att fastighetsskatten är för hög. Ingenting är någonsin för högt när det gäller ersättning.

Ordet livskvalitet som dök upp för några decennier sedan och användes flitigt hörs alltmer sällan. Vad är det för livskvalitet vi vill ha? Är den helt beroende av hur mycket det kostar på dagis eller hur mycket skatt man betalar? Sen förra valet har jag inte berörts av ett enda av de få löften som infriades. Jag har lyckligtvis kunnat betala mina tandläkarräkningar själv - jag vet inte om mitt liv kommer att bli bättre efter det här valet heller.

Gud kommer till Adam för att ge honom livsgnistan, den lilla gnista som ska få honom att leva ett människoliv med allt vad det innebär. Det enda Adam behöver göra är att sträcka upp sitt pekfinger och möta Guds utsträckta hand för att gnistan ska flyga över. Adam kan inte sitta med armarna i kors och vända sig bort, han måste själv sträcka ut handen. Då först får han sitt liv.

Det enda Gud begär av Adam är att han ska räcka ut handen. Han behöver inte ta i hand för att bekräfta överenskommelsen, han behöver inte betala inträde eller årsavgift, han behöver bara sträcka ut sitt finger. Genom det visar Adam sin vilja och Gud har inte tvingat honom att ta emot en gåva som han inte vill ha. Adam eftersträvar livet och ger sitt tecken att han är villig att ta emot det.



Om man vill kan man se Michelangelos målning som en bild av en missbrukare som vädjar till en yttre kraft för att få tillbaka sitt riktiga liv. Han orkar inte själv, han måste ha hjälp, men han kan inte sitta hopkurad och vänta att ett under ska ske. Han måste sträcka ut sin hand åt det håll hjälpen kommer från. Då visar han sin egen vilja som hur svag och bräcklig den än är måste finnas där. Det enda som behövs är att alkoholisten ger sitt tecken och visar sin svaghet och sin önskan att få tillbaka ett värdigt liv.

Man behöver inte tro på Gud för att nå nykterhet, man kan lita på en yttre kraft, någon eller något som är större än människan. Namnet Gud eller vad man vill kalla sin yttre kraft är snarare en symbol än kraften personifierad. Jag behöver inte använda de tre bokstäverna G u d som namn för min yttre kraft, jag kan välja något annat namn. Det viktiga är att inse att den behövs för att min egen svaga kraft ska förstärkas. Jag klarar inte att bli nykter helt ensam, jag vet det efter alla försök som alltid slutade i bittert och bedrövligt nederlag. Jag ser ibland den yttre kraften horisontellt - det är i gemenskap med andra människor med samma problem som jag kan hitta kraft och styrka. För mig är det en oerhörd trygghet att tro att det finns något, större än människan. som kan hjälpa mig där jag själv inte förmår. Jag behöver bara ge ett tecken, räcka ut min hand.

Mästaren Michelangelo



målning av Marcello Venusti 1535

Michelangelo Buonarroti, kallad Michelangelo, född 6 mars 1475 i Caprese norr om Arezzo, Italien, död 18 februari 1564 i Rom, var en italiensk målare, skulptör, poet och arkitekt. Han verkade i Florens och Rom under högrenässansen och manierismen.

Hur kan du vara så korkad? En fråga från en journalist i TV4 till Sven Nylander när han intervjuades i samband med kokainaffären. Så korkad kan alltså en journalist vara. Sen hasplar Nylander ur sig "idioti, vansinnigt hjärnsläpp" som ursäktande förklaring. Det handlar inte alls om det.

En missbrukare är inte mer korkad än andra, kanske tvärtom. En missbrukare är inte utsatt för hjärnsläpp eller sinnesförvirring, en missbrukare är sjuk. Alkoholism och drogberoende klassas som sjukdom och det borde alla, även journalister fatta i detta året 2006.  Dumhet är definitivt inte orsaken till missbruk, inte moraliskt förfall heller. Det sistnämnda kan vara en följd av missbruk men inte orsak till det.

Utifrån sett kan missbruk förefalla dumt och korkat, men det är sett ur en icke-beroende människas perspektiv. Den beroende har en oemotståndlig drift att fortsätta med sin drog, om det så är alkohol eller narkotika. En drift så stark att inte mänsklig kraft kan stå emot. Behovet ökar med intaget, det går inte att hejda.

Vi alkoholister är inte mer korkade än andra. Vi gör korkade saker kanske, men det är för det mesta inget fel på begåvningen, tvärtom. Missbruket är tecken på något annat än dumhet, lidande kanske, smärta, sorg, besvikelse. Orsakerna kan vara många men ett missbruk visar sig ofta bero på lidande, svårigheter att infoga sig i ett socialt mönster pga upplevelser i barndomen, känsla av utanförskap, rädsla och osäkerhet. Så enkelt det vore om missbruk kunde avfärdas som dumhet...

Allt missbruk får konsekvenser. Det får vanligt normalbruk också. Alkhoholintag får konsekvensen berusning och berusning får sina konsekvenser. Det spelar ingen roll om man är alkoholist eller vanlig festare, konsekvenserna kommer till alla. Det finns hundratals konsekvenser och alla som förtärt alkohol känner till det.

Dagen därpå - då man erlägger skuldkänslor i storleksordning efter hur mycket alkohol man förtärt - försvinner de flesta konsekvenserna. Fysiskt befinner man sig i  någorlunda bra form efter några omstarter. Psykiskt kan det vara en smula besvärande när man minns vad man sagt och gjort - om man nu minns något alls.

En av mina konsekvenser var att jag blev lösmynt. Jag snackade helt enkelt för mycket och röjde saker som jag borde haft vett att knipa käft om. Det var en pinsam konsekvens och jag gjorde det gång på gång. Ett av de bästa sätten att förstöra en idé är att prata om den för tidigt. Idéer är ömtåliga små liv, de är känsligare än fågelungar. Att snacka för tidigt om dem är som att hälla kallt vatten på dem. De drunknar, fryser ihjäl, de förintas.

En idé som man snackat om för tidigt brukar det inte bli någonting av. Det är konstigt men så var det för mig i alla fall. Jag vet inte hur många idéer jag snackat bort på det sättet. Jag kom mycket väl ihåg att jag gjort det och jag kände den där ilningen av obehag som jag fick när jag gjort något jag inte borde. Det var inte bara idéer jag snackade om - jag dillade något så otroligt mycket fånigheter när jag var berusad så jag skäms fortfarande. Enda trösten för mig är att de jag snackade med var lika packade och förhoppningsvis har de glömt alltsammans.

Det här var en ganska ofarlig konsekvens, det finns många betydligt värre. Hur lite och försiktigt någon än dricker så finns det alltid konsekvenser. Laglydiga ordentliga människor tappar kontrollen över sig själva och sina liv. Uppvaknandet blir förfärligt. Det är inte bara vanedrickaren, alkoholisten, som beter sig farligt, det räcker med en vanlig fredagsfylla för att spoliera sitt rykte, sitt liv och sin framtid.

De allra flesta - även alkoholister - har en klar bild av hur en alkoholist ser ut. Det är fyllona i parken, gänget som skrålar på bänken, de raglande trashankarna som är alkoholister. Det är de nerpissade tandlösa, de skitiga, dreglande, lealösa som sover i portgångar, som rotar i soporna, som stinker, tigger en spänn, har sina tillhörigheter i en nött plastpåse som är alkoholister. Det är en seglivad myt. För en myt är det.

De sorgliga människospillror som finns i den beskrivningen är inte några typiska alkoholister. Inte alls. Det är få alkoholister som hamnar på parkbänken i sin yttersta nöd, i sitt missbruks definitiva slutfas. De är nästan undantagslöst utom all hjälp. De dör snart och ersätts av nya alkoholister som nått den absoluta bottnen. Det blir aldrig tomt på parkbänken. Den fylls diskret på hela tiden.

Majoriteten av alkoholister befinner sig på en skala från studentskivornas fyllon till pensionärshemmets törstiga grupp. Finns det några typiska alkoholister så är det bland de kämpande människorna mitt i arbetslivet, mitt i sitt vacklande sociala liv, mitt i samhället, ofta till och med på högt uppsatta poster. En alkoholist startar inte som trashank på parkbänken. Den är slutstation för några få stackars satar. De andra dör av sina alkoholskador på de vanliga sjukhusen, råkar ut för olyckor i båt och bil, tar livet av sig eller super ihjäl sig i ensamheten bakom nerfällda persienner. De allra flesta alkoholister är alldeles vanliga duktiga medborgare med vanliga jobb, familj, ordnade levnadsförhållanden och en stabil miljö. Från början och ibland till livets slut. Men på vägen kan de förlora hem, familj, jobb, pengar, respekt, vett och måttfullhet.

Alkoholisterna är inte förpassade till skuggan på parkbänken, de är mitt ibland oss. De tillhör alla grupper och samhällsställningar, de finns överallt. Men myten om A-laget är seglivad. Kanske är det bekvämt att fortsätta tro på den myten. För alkoholister är det självklart praktiskt att en alkoholist identifieras som en trashank på en bänk, då kan den vanliga alkisen supa vidare och inte misstänkas. Det finns inget kännetecken på de vanligaste alkoholisterna, de ser ut som alla andra. Det finns inget som signalerar: alkoholist. Det är den du minst anar, det är den som du inte misstänker lika ofta som den du har funderingar om.

Den seglivade myten med parkbänken hindrar oss från att fatta vidden av problemet alkohol. Den kvinnliga alkoholisten är kanske en välklädd kvinna med bra jobb, god ekonomi, en ensam mamma med tre barn i en förort, en glamorös tjej i vimlet på Stureplan, en stillsam medelålders dam, en framgångsrik kändis. Det finns många sätt att kamouflera sitt missbruk. Det synliga missbruket är det minst vanliga. De flesta alkoholister kan dölja sitt missbruk i decennier och leva som "vanliga" människor.

Jag skriver inte så mycket om RB nu. Det betyder inte att han inte är närvarande i mitt minne och sinne varje dag, varje stund. Jag längtar efter honom och saknar, saknar, saknar. Jag försöker få en smula mening med mitt liv, det känns utan mål och riktning. Jag är som en liten unge, jag driver omkring utan åror. Livet måste gå vidare, sägs det. Det gör det automatiskt, tiden glider iväg och ibland känns det meningslöst, ibland välfyllt av goda tankar och angenäma upplevelser.

Sorg är så privat, svårt att öppna hjärtat om den. Alla bär på sorg av något slag. Sorgen och glädjen de vandra tillsammans. Just i dag är det fyra månader sen RB dog i min famn.

De duggar tätt nu - kändisskandalerna med fylla och knark. Det är sorgligt, tragiskt och allt, men behandlingen av det hela i massmedia sköts ibland mer än lovligt naivt. Det är som om journalisterna inte fattade att det inte är någon nyhet att folk i alla kretsar super. Det finns inga undantag, alkoholism och missbruk finns överallt.

Ett par vänner till mig köpte en prästgård i Småland. Ett kap må jag säga. När de flyttat in och började röja upptäckte de att på vinden låg tusentals tomglas. De hade aldrig sett så många på en gång. Någon hade druckit upp innehållet. Det var garanterat bara präster som dittills hade bott i huset. Eftersom stället låg en smula avsides var det väl svårt att ta sig till tomglasinlämningen som fanns på systemet på den tiden. Det blev en bra slant tillbaka på tomglasen den gången. Sens moral: Även en del präster super.

Klappjakten på "de skyldiga" känns obehaglig. Jag försvarar ingenting, jag tycker bara att det blivit ohyggliga proportioner på hela affären. En fråga som ställdes i TV4 och återges i dag i Expressen var: Har du ett alkoholproblem? Bra fråga, som många säger innan de formulerar svaret. Jag håller med, det är en bra fråga.

Nylander svarar: Nej, ja, man kan säga att jag har ett alkoholproblem på det sättet att jag berusar mig till den grad att jag tappat omdömet och det vill jag aldrig mer uppleva.

Självklart har karln alkoholproblem, vad annars? Om man dricker för mycket och tappar omdömet, riskerar sitt namn och goda rykte, omintetgör en karriär, gör en brottslig handling, utsätter sin familj för en praktskandal - då har man alkoholproblem, inget snack om den saken.

Det är precis så alkohol fungerar. Folk gör en massa dumheter, säger saker de inte menar, gör saker de inte ska, slår varandra på käften, ramlar omkull och slår sig blodiga, skriker och svär, vill ha mer och mer, minns ingenting dagen efter, skämmer ut sig så det skriker om det. Så ser alkoholens verkningar ut vem man än är. Det hjälper inte att vara folkhjälte, omsusad berömdhet, vara rik och flott, fyllan ser inte finare ut för det. Folk spyr i frack och smoking också.

Jag känner medlidande med människan Nylander. Han har gjort bort sig och schavotterat i massmedia, ingen nåd har getts honom. Vi alla andra alkisar får vara tacksamma att vi kunde dricka i skymundan och inte få löpsedlar när det slog slint. Tack för det. Hoppas att det vänder nu för honom, att han hittar vägen till nykterhet, det finns ingen annan väg för honom, men tyvärr är hans rykte så skamfilat  och han kommer kanske aldrig att bli kvitt det här. Det blev offentligt, men ingen ska inbilla sig att det här var någon förstagångshändelse. De andra gångerna fick inte massmedia nys om det, så enkelt är det.

Det finns många nyanser på paletten som himlen använder för att spegla sig i vattnet.
























Foto: Torrdockan 2006

Inuti mig sitter en törstig djävul och hamrar med knytnävarna på mina revben, river och sliter i mig och gör mig orolig och rastlös. Jag upplever den farliga besten nästan fysiskt, det är en ohygglig känsla. Förr kunde jag inte stå emot, jag hade ingen kraft att neka, när Den törstige började dunka och klösa.  Jag öppnade villigt en vinbox och fick en smula lugn. Den törstige djävulen gav sig inte, den gav inte upp förrän den nästan drunkade i vin och jag själv föll i något slags koma.

Det krävdes mer och mer alkohol för att Den törstige skulle bli nöjd. Jag hittade på alla möjliga skäl för att lyda: Jag skulle fira något, jag skulle trösta mig, jag skulle bli lugn, jag skulle stressa ner, jag skulle somna, jag skulle skölja ner oförrätter och misslyckanden, jag skulle dränka mina sorger och dämpa min vrede. Vreden hade piskats upp av alkohol och nu skulle jag dämpa den med mer alkohol. Sorgen blev svartare av alkohol och bitterheten djupare.

Den törstige djävulen är inte död. Han fortsätter att bråka, han är listig, falsk och stark. Han passar på när jag minst anar det att droppa en giftig tanke ner i min hjärna. Tänk om jag skulle... Min egen kraft räckte inte till att neka Den törstige sin ranson. Min yttre kraft hjälper mig att stå emot, att skingra tankarna, att ta 24 timmar till från nu. Jag måste be om hjälp, jag klarar det inte själv. Jag som aldrig bad om hjälp, jag som skulle klara allt på egen hand, jag som hade duktighetssyndrom och aldrig erkände ett fel!

Nu är jag spak och foglig. Jag vill inte byta bort min nykterhet mot en skvätt alkohol, inte för något pris! Den törstige måste ge upp! Jag vet att det är en evig kamp oss emellan och att jag måste vara på min vakt livet ut. Jag aktar mig för att triumfera, jag vågar inte reta den jäveln! Just nu slumrar han, men jag kan aldrig vara säker på att han inte vaknar och börjar klösa mig från insidan!

När någon slutar kamma och tvätta sig, har trasiga kläder och sitter med sunkiga polare utanför bolaget och vrålar då är det uppenbart för alla att här har vi någon som har problem. Dvs den människan har inte något litet problem, den har en akut katastrof hängande över sig.  Vi ordningssamma människor ilar förbi och agerar avståndstagande. Att sitta på bänken och dela en Rosita är ett långt framskridet stadium, det finns tecken långt före detta som borde vara alarmerande. Också för alkoholisten själv.

Det är inte kroppen som tar stryk av alkoholmissbruk i första hand. Det kommer senare mer eller mindre allvarligt. Det är sinnet som tar stryk. Personligheten som förändras, moralen som löses upp, hederligheten som blir tunn som glas och skör. En person som dricker mycket och regelbundet får personlighetsförändringar utan att märka det. Den kan bli lättirriterad, morgonsur (värre än vanligt), ilsken för minsta småsak, inte kunna dölja bitterhet och avund, elakheten kryper fram, den pendlar mellan högljutt övermod och bister tystnad, den tar underliga beslut, den bråkar om småsaker, den är ganska otrevlig, rentav grälsjuk och verkar vara i obalans. För att komma i balans måste en aktiv alkoholist dricka något med alkohol. Även lunchens lättöl kan vara en botande dryck. Frampå eftermiddagen kan humöret dock vara labilt igen.

Långt gången alkoholism leder till drickande dygnet runt, även på jobbet. Det finns många knep och finter som en alkoholist tar till. De som klarar "att hålla sig" under arbetsdagen har bråttom hem, förbi systemet eller måste efter jobbet ta en öl på puben. Eftermiddag och kväll är det fritt fram. Slutstadiet innebär en återställare på morgonen. Hur dålig en aktiv alkoholist än känner sig, finns det alltid intresse och lust efter mer alkohol. Det är detta som är alkoholism. Och som envist kallas normaldrickande av alkoholisterna.

Det är mycket långt till parkbänken. Tillvaron kan vara stabil och normal länge, familjen har ännu inte tröttnat, men det är gräl och missnöje ofta. Jobbet funkar ganska bra, pengarna flyter in, allt är lugnt på ytan. Inne, hemma i radhuset eller villan är det allt svårare att få hemlivet att fungera. Det är i sådana miljöer många alkoholister lever. De sitter inte på bänken, det är en myt. De har det lika bra och ombonat som andra medborgare. Deras ekonomi ruttnar för det är dyrt att dricka, men det kan gå årtionden utan att det blir en katastrof. Det kanske aldrig ens blir någon.

Det förgiftade sinnet fräter. Livet är inte behagligt i närheten av en person med förgiftat sinne. Att vara den människan är en mänsklig tragedi. Det finns inget lyckligt slut i dramat. Ridån kommer att gå ner över lik. Men parkbänken är det mycket långt till...

Jag har varit mycket trött och sovit nästan ett dygn. Det var skönt men en smula otäckt att känna hur tröttheten slog ut mig. Jag är inte sjuk, men jag är trött. Telefonen har varit tyst, det kändes nästan overkligt. Tänker ingen på mig? Är det så här tillvaron är för många människor? Tysthet, ensamhet, planlöshet? Antagligen. I fredags handlade jag mat för helgen, det fanns inget tvång att gå ut. Vi är tre ensamma nu på planet i mitt hyreshus. Tre ensamma som stöter ihop vid hissen någon enstaka gång. Vi stör inte varandra, vi är perfekta grannar. Var och en sköter sitt.

Ensamhushållen ökar hela tiden i Sverige. Här är man inte släktkär så det stör. Den gamla bygdemenskapen dog för femtio år sedan minst.  Praktiskt taget behöver man inte gå ut mer, man kan sköta sitt jobb via datorn, betala sina räkningar via datorn och maila och sms:a sina kontakter.  För att adminstrera sin ensamhet behövs teknik.

Undrar hur många som var ensamma i går kväll? De som passerat åldern då man går ut på stan för att träffas. Ensamhetsfällan är farlig särskilt för en alkoholist. Något roligt ska man väl ha, var ett slags försvar för mig när jag handlade hem mitt vin. Sitta ensam och uggla en lördag, nä tack. Det ynkliga sällskapet av vin fick duga. Hur många är det som nöjer sig med alkohol som sällskap en lördagkväll? Jag undrar. Jag satt i soffan och fyllnade till. Sen sov jag gott och vaknade illa.

Nu mår jag bra. Jag känner mig lite piggare. Jag har sovit lugnt utan mardrömmar och ångest så som hade när jag var aktiv. Alkoholångesten har släppt greppet om mig.  Förr kollade jag genast om "det räckte". mitt förråd av vin.  Ensamhet betyder inte samma sak för mig längre. Ensamhet betydde sällskap med alkohol, att få supa i fred utan att någon la sig i, tillfälle att gömma sig med sin fylla, dra ner persiennerna och leva i skuggan. Jag var rädd för ensamhet, kunde inte tackla den, trodde den var evig och förödande.

Visst är ensam och trött inget idealtillstånd kanske, men det är ingen anledning till panik. Jag behöver inte tröstas som ett övergivet barn, jag behöver bara vila ett tag då och då.

Snabbt skulle jag säga nu, när jag har facit i hand. Varningarna kommer tidigt, men det är få som kan uppfatta dem. När jag bläddrar bakåt i minnena förstår jag att från den första gången jag smakade alkohol, var jag alkoholist. Det fanns alla signaler, men jag kunde inte tyda dem. Ingen annan heller. Jag ville dricka, jag tyckte om att dricka, jag tyckte om känslan att bli annorlunda, att bli fri, modig och glad. Antagligen hade jag kunnat ställa ifrån mig glaset då med rätt vägledning, men det var absolut inget jag ville. Nej, fest skulle det vara. Jag hade oturen att inte somna, att inte kräkas, att inte få baksmälla och inte få huvudvärk. Jag blev pigg och glad och full och hade kul.

Hade någon målat upp den framtid som väntade mig, hade jag skrattat och sagt att det där var lögn och förbannad dikt. Jag skulle aldrig bli sån. "Sån" det var som de där löjliga, högljudda, rödsvettiga vuxna som raglade omkring och fjantade sig. Å nej, jag skulle aldrig bli sådan, jag skulle bara ha kul, jobba och bli framgångsrik, allt skulle fungera och jag skulle bli lika lycklig som alla flickor blev i novellerna på den tiden. Saken var klar. Jag hade målet i sikte.

Visst, jag var en ordentligt flicka. Jag gjorde som jag skulle, pluggade och ansträngde mig och gick en väg rakt fram. Det fanns en del snedsteg längs vägen och jag minns en del episoder som inte var så hedrande, men jag viftade bort det och sa mig att det där var inget att bry sig om. Alla genanta minnen hade med alkohol att göra. Jag såg inte den röda snubbeltråden, jag såg ingen fara i mitt beteende och jag delade den allmänna uppfattningen att lite ungdomlig berusning inte var farligt, det hörde till ungdomen. Jag var inget undantag.

Tyvärr var undantag just vad jag var. Fast undantag är väl att ta i, eftersom jag delar sjukdomen alkoholism med tusentals, ja millioner medmänniskor världen över. Det är en skrämmande vanlig sjukdom och vore den spridd med virus hade vi fått larmsignaler om pandemi för längesen. Nu sprids inte alkoholism med virus och ingen vet egentligen riktigt varför en del människor inte kan dricka, inte ska dricka eftersom de inte kan hantera sig själva och sitt drickande. Att - om de inte får hjälp - dör i sin sjukdom ofta i djupaste förnedring.

Hade jag förstått att jag drack på ett farligt sätt om någon hade talat om det för mig? Nej, det hade jag inte gjort. Det kändes inget hot i mitt oskyldiga drickande av ett glas vin eller öl eller ett glas likör. Hade jag vetat mer om sjukdomen alkoholism hade jag kanske fått en tankeställare, men att jag skulle ha förstått vidden av min sjukdom, var uteslutet. På den tiden drack jag ytterst sällan, jag levde i miljöer där det inte var självklart med alkohol. Alltså - inga moln på min himmel.

Det skulle antagligen inte ha någon effekt om jag berättade det här för en ung människa som jag märkte hade samma tendenser som jag. Jag skulle inte bli trodd, jag skulle inte få gehör. Signalerna man får av sin alkoholism är så diskreta i början att man knappt lägger märke till dem. Det finns en miljon undanflykter att ta till och så länge allt funkar med studier, jobb, ekonomi och närstående, så länge det inte hänt några skandaler känns allt förrädiskt lugnt.

Så här efteråt när jag försöker analysera hur mitt drickande accelererade och jag söker efter orsaker och drivkrafter, tycker jag att ett tecken på alkoholism hos mig var att jag inte ville att festen skulle ta slut! Jag ville fortsätta dricka, snacka och dansa. Jag ville öppna en flaska till, jag ville ha ett glas till och ett glas till. Jag höll ut när alla kloka människor hade gått hem eller dragit sig tillbaka. Jag höll igång tills solen gick upp om jag orkade. Kort sagt: Jag var törstig.

Om någon hade påpekat det för mig hade jag inte lyssnat. Så klok var inte jag. Kanske någon annan kan ta till sig den varningssignalen, men jag kunde inte. Jag löpte linan ut, jag levde mitt liv med alkohol tills jag nått min fysiska och psykiska botten. Så djävulskt var det. Är det. Det är den inbyggda katastrofen i sjukdomen alkoholism. När jag blivit medveten om vilken sjukdom jag hade, kunde jag ändå inte sluta dricka.

Jag försvarar inte alkoholister. De är sjukdomshärdar som sprider katastrof och sorg omkring sig. Jag förstår att barn till alkoholister känner hat och sorg, förtvivlan och vrede. Den som tror att man kan göra sina barn illa och att det ska vara förlåtet och glömt i ett svep, har fel. En del sår läks inte. Även om de läks gör det ont i ärren. Somligt går inte att glömma, bara att inte ständigt minnas. Det ingår i vägen till nykterhet att erkänna, be om förlåtelse och försöka gottgöra. Det är ett arbete som kan ta många år, men det måste göras.

Den enda vägen till varaktig nykterhet för mig var att först erkänna min alkoholism. Sen lyssna till andra som blivit nyktra och ta reda på hur de gjorde. Alkoholister har ett gemensamt problem och det är i gemenskapen med andra som man kan bli och hålla sig frisk. Göra en inre inventering och vända ut och in på sig själv för det är i sinnet som alkoholismen har bitit sig fast. Omutlig ärlighet och total nykterhet - hur skulle det gå? Jag var så sjuk att jag måste ha hjälp på sjukhus för att bryta mitt drickande. Andra kan komma direkt till ett första möte med andra alkoholister och där starta sin nykterhet. Det är underbart att se nya i gruppen komma och återkomma och redan efter några dagar ha fått en friskare färg i ansiktet.


 

I förmiddags då jag steg ut i den brännande solen kände jag hur bra jag mår! Så här års brukade jag vara utfestad, slapp och glåmig efter semesterns upptrappade drickande. Nu var det dags för kräftskivor som skulle  avsluta säsongens ohejdade festande. Sen var det bara en kort paus tills surströmmingen skulle sköljas ner.  Året kantades av dryckesfester, fanns det inga officiella, hittade vi på. Det fanns alltid något att fira och alla i gänget som firade var lika ivriga att ordna nya tillfällen till fest.

Nu känner jag mig stark och nöjd efter sommaren. Jag behöver inte fixa någon vit vecka för att återhämta mig. Jag har inga dimmiga minnen, inget att skämmas för och inga minnesluckor. På morgonen vaknar jag utsövd och dricker mitt te utan att darra på handen. Livet har fått tillbaka sin mening och har ett innehåll. Livet handlar inte bara om alkohol längre, framtiden är inte ett stressigt virrvarr av jakt på vin, planering, lögner, undanflykter, smygsupande, hyckleri, förnekelse och illamående. Baksmällan i augusti uteblev. Jag är glad, frisk och utvilad. Jag gav mig en nykter sommar, tack mig själv!

Nu vet vi det. Ytterligare en kändis som uppträtt på fyllan och "skämt ut sig". Genast löpsedlar om det. En mycket vanlig företeelse blir skandal om det är en kändis som råkar vara med i svängen. Skådisar och artister och idrottsstjärnor super och en del av dem super för mycket, är det något konstigt med det? Var det någon som trodde att den sortens människor är immuna mot alkohol? Självklart finns det tragiskt nog även alkoholister och/eller storkonsumenter bland dem.

Kändisalkoholisterna är på något sätt representanter för den välbärgade alkoholismen, de där som inte lever på skuggsidan på bidrag och soppkök, de som inte sitter i parken och halsar vodka utan går på guldkrog och dricker fina märken. De blir inte ruinerade, de kan unna sig livets goda. Blir det för jäkligt har de råd att få privat hjälp på en diskret klinik, de blir förlåtna eller de faller i glömska. Men de överlever. Royalties och stimpengar kommer i alla fall, den sociala muren ger skydd och visserligen spricker ibland deras äktenskap och förhållanden men det dyker alltid upp nya intressenter.

En kändis kan till och med bli mer populär efter en smärre fylleskandal. Han eller hon är folklig, "som oss", man rycker på axlarna, stryker över och går vidare. Jo, visserligen ska man aldrig köra bil med promille i kroppen, men... tja, vad ska man säga.

Ingenting av yttre välfärd hindrar alkoholism, varken ställning eller pengar utgör något skydd. Det är en ytterst demokratisk sjukdom. Enda skillnaden är att den som har pengar har råd att dricka finare sprit längre tid men det finns exempel på att även de mest förbluffande förmögenheter har gått att supa bort på kort tid. Jättearv med pengar och egendomar har förvandlats till floder av whisky och runnit bort.

Häpenheten och indignationen över kändisarnas alkoholbruk är förvånande. Vi lever i en kultur som bygger på dryckestraditioner, fester året runt med nubbe och all slags kröken. Vad är det för konstigt med att kändisar super?  Kan man verkligen sälja extra lösnummer på en sådan självklarhet?  Är det för att vi vanliga doldisar ska känna ett slags gemenskap med alkoholiserade folkhjältar?

Alkoholism är en personlig tragedi för människor som har den sjukdomen. Det är en dödlig, obotlig sjukdom med ytterst farliga konsekvenser.  Det är en vanlig sjukdom, den skonar ingen. Att vara kändis och hamna på löpsedlarna för att man är sjuk, vara tillåtet villebråd för minsta amatörfotograf med mobilen i högsta hugg - det är att beklaga. Kändisar är väl också mänskor. Alkisar är väl också mänskor.

Jag var på födelsedagskalas i dag, strålande väder, underbar buffé, vackra gäster, massor av drycker och flaggan i topp. Det var roligt att träffa grannar och bekanta, vänner sen barnsben och släktingar. Vi satt ute i trädgården och njöt. Jag drack bubbelvatten med olika smaker, de andra drack vin med mera. Ingen gjorde någon affär av det. Ingen bryr sig egentligen om att andra väljer nykterhet. Jag behöver aldrig förklara eller försvara mig, alla vet att jag inte kommer med bil så den kan jag inte skylla på. Jag behöver inte förklara, bara svara: Vatten, tack när någon frågar vad jag vill ha i glaset.

Det hörs ibland oro hos alkoholister att de ska behöva förklara sig, bli förhörda om orsaken att de inte dricker och liknande. Bullshit!  Ingen bryr sig om vad andra har i glaset. De är egentligen bara intresserade av att få något i sitt eget. Det bildas ingen misstänksamhet för att någon är nykter. Så det går inte att skylla på omgivningens tryck! Ingen behöver stå och stamma och förklara sig vara alkoholist eller ha hjärtfel eller vara allergisk eller vad man väljer. Vatten, tack är helt tillräcklig förklaring.

Det är helt vindstilla. Det kom inte ens en kvällsbris i går, inte en krusning på vattenytan, inte ett moln skymde solnedgången. Eldklotet gick ner rakt bakom det svarta skogsbrynet. Det är något speciellt med stilla dagar vid vatten. Som om man inväntade något. Det kan inte vara sant att den stora vattenytan ligger helt stilla. Snart måste vindarna komma och vispa upp ytan.

Å, det är skönt med stilla dagar. Själen kommer till ro. Jag förbereder min sittplats i solen, bär ut kuddar, vatten, radio (nej, det är synd på den stilla dagen!), böcker och tidningar, inte glömma penna till mitt sudoku. Kaffe i termos, de goda kakorna (inte fler än två, nej tre). Det är en sådan skön dag, den är gjord för att själen ska få vila.

Det låter kanske underligt eller till och med vansinnigt men jag tycker inte jag längre har någon identitet. Det känns som om jag virvlar runt i tomrum och tystnad, jag har ingen att verifiera mina tankar, minnen och känslor med. Jag känner mig förlorad. Jag tål ensamhet, det är inte det. Jag har varit ensam långa perioder redan som barn, det gör mig ingenting. Nu är det annorlunda.

Jag har tunghäfta, jag kan inte ta upp samtalsämnen på ett ledigt sätt. Jag var på grillparty och kände mig som en stel stenstod, stum, trögtänkt och sorglig. Jag börjar prata om fel saker, jag ger upp och undviker att svara när någon frågar hur jag mår. Jag försöker behärska mig att inte börja gråta, det är pinsamt. Jag mår skitdåligt, skulle jag vilja svara. I stället ler jag och svarar: Bra!

När jag kommer hem kan jag inte summera kvällen, kolla av hur det var, vad som sades med mera. Jag virvlar runt, jag har ingen identitet. Var jag så beroende av RB att jag inte existerar som fristående människa längre? Hur länge ska detta pågå? Jag trodde jag var en fri och oberoende människa, vuxen nog att klara mig på egen hand trots att jag inte levde ensam utan i ett väl fungerande parförhållande. Nu känner jag mig vilsen som ett barn. Viljelös, utan initiativ. Jag kan inte besluta någonting, inte vad jag ska äta, inte när jag ska sova, inte vad jag ska se på TV. Är jag så beroende av bekräftelse att jag inte klarar mig längre som en självstående individ? Jag deppar...

Det finns inte en chans för en alkoholist att kunna dricka normalt. Att återgå till den första tidens måttfulla eller behärskade drickande. Det är tyvärr en lärdom som har ett högt pris. En alkoholist med många års nykterhet trillar dit direkt. Den personen är som en tickande bomb. Ett enda glas startar Niagara.

Underligt nog är detta en sanning som är oerhört svårsmält för en alkoholist. Det är till att inbilla sig att vara undantag från denna glasklara regel. Det är till att pröva i alla fall. Det är till att inte kunna låta bli att chansa. Så vad händer i 100% av fallen? Katastrof. Med styrka och envishet går det att kliva upp på det nyktra spåret igen - men en del orkar inte utan försvinner ut i ovisshetens öde. Dvs vi vet ödet, men hoppas på något slags mirakel.

Rafael hade sju års nykterhet bakom sig. Sju bra år, långa år med frestelser och sug, men obrutet nyktra. Han skulle resa på semester med sin ena dotter. På Arlanda får han för sig att efter sju nyktra år kan han nog ta en whisky i alla fall. Förnuftet hade tagit semester eller fått värmeslag. Alltså beställer denne man sin whisky och efter det en till. Sen har han fyra dagars total minneslucka. Han kom inte iväg på semester. Han vaknade så småningom upp på Mariakliniken. Hur han kom dit minns han inte. Han berättade detta för oss andra.

Trots alla varningar, trots kunskapen att det inte går att dricka normalt för en alkis, trots att en del till och med dör i sitt erbarmliga återfall måste några ändå testa. Jag har aldrig hört någon som efteråt tyckt att det var en bra idé, tvärtom. Det är förtvivlade, nedbrutna, sjuka och ledsna alkoholister som kommer tillbaka och erkänner sitt nederlag.

Stellan skämdes och kunde inte nog beklaga sitt återfall förra året. Han gick på 90 möten på 90 dagar och han ångrade bittert sin chansning som i ett enda slag hade fått familjen att tappa förtroendet för honom. Det tog lång tid att få tillbaka det. Han kom på rätt köl igen, han lärde sig att det finns inga kompromisser. Det är obruten nykterhet som gäller. Allt annat är omöjligt.

Att det ska vara så svårt att fatta! Står det NYMÅLAT kan man väl lita på att det är nymålat och inte sticka dit fingret. Men hos en alkoholist är det en seglivad tanke att just den skulle vara undantaget (undantaget som inte finns och som ingen har hört talas om heller) och kunna ta sig ett glas som en vanlig människa igen! Det ynkliga hoppet ger det ena återfallet efter det andra. Återfall är inte unikt - det är vanligt. Så illa är det.

Jag minns att jag många gånger ville men inte kunde sluta dricka. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle göra. Jag bestämde mig för att sluta, det kändes helt rätt. Jag skulle inte dricka vinet som jag hade hemma. Nu fick det vara nog!

Det var verkligen min absoluta avsikt att sluta, jag menade det. När jag inte drack något blev jag rastlös, jag öppnade skåpet och tittade på flaskan. Nej, jag skulle inte dricka. Nu skulle jag sluta dricka, åtminstone inte dricka varje dag som jag gjort en längre tid. Någon gång skulle jag ta ett glas vin, men bara ett eller högst två. Det var inte roligt att dricka längre. Jag kräktes ibland på mornarna, jag var bakis och hade ågren, jag insåg att jag hade druckit för mycket en längre tid. Nu måste jag skärpa mig.

Jag var fast besluten att sluta dricka. Jag ville verkligen sluta. Jag var lite rädd för det hela, kände att något var på tok. Jag var väl inte alkoholist, tyckte jag, men jag var storkonsument. (Jag var självklart alkoholist, men det sitter långt inne att ens för sig själv erkänna en sådan sak. Tills vidare ansåg jag att jag inte var alkoholist.)

Det var kämpigt att avstå från det dagliga vinet. Jag blev irriterad och småilsken, tyckte ingenting var roligt. Usch, så trist att inte kunna dricka. Det var behagligt att bli en smula dimmig, jag sov så bra sen, ljög jag för mig själv. Jag slog mina lovar kring vinflaskorna och tyckte att jag kunde väl dricka upp det vin jag hade hemma i alla fall. Det kändes genast trevligare. Jag behövde ju inte ta mer än ett glas. Och vad skulle jag göra med vinet? Hälla ut det? Otänkbart.

Alltså öppnade jag en flaska och genast mådde jag bättre. Jag slog upp det ena glaset efter det andra helt mekaniskt och upptäckte att flaskan var tom. Konstigt så fort det hade gått. Nu kände jag mig lugn, nu var det lite dimmigt i skallen och nu skulle jag sova bättre. Det var precis vad jag inte gjorde numera efter att ha druckit. Jag låg och svettades och vred mig och kunde inte komma till ro. Bredvid mig snusade RB och jag låg där och stirrade upp i taket. Jag måste gå upp. Kanske jag skulle ta ett glas vin till för att kunna somna?

Jag insåg att för att kunna sluta, så fick jag inte ha något vin hemma. Jag klarade inte av att ha en flaska vin stående. Jag skyllde på vad som helst för att öppna den och ta mig ett glas. Alltså bestämde jag mig för att dricka upp vinet som fanns hemma och sen skulle jag inte köpa något mer. Skönt! Nu skulle jag ta en lång vit period och kanske aldrig mer dricka, åtminstone inte så mycket och så ofta som jag gjort. Jag behöver väl inte berätta hur det gick. Självklart fick jag något slags noja av att det inte fanns något vin hemma, jag blev så rastlös, nervös och jag blev irriterad för minsta småsak. Det var helt klart abstinensbesvär, man jag fattade inte det.

En del dagar rusade jag iväg till Systemet, sprang ut igen efter att ha kommit hem från jobbet. En kvart före Systemets stängning blev jag smått hysterisk och sprang iväg. Jag vågade helt enkelt inte vara utan vin. Jag måste ha vin hemma för att hålla mig lugn. Jag darrade av återhållen nervositet och stress. Jag blev inte lugn förrän jag hade kommit hem med mitt vin, öppnat flaskan och tagit några klunkar. Min vilja att sluta räckte inte.

Jag förstod att det inte var någon enkel sak att sluta dricka. Jag var fast, men det kunde jag ännu inte erkänna. Jag trodde att jag skulle kunna sluta dricka när som helst. Jag sköt beslutet en smula mot framtiden. Jag hade så jobbigt, det var stressigt på arbetet, jag kände inte för att sluta just nu. osv osv Jag hade alla undanflykter och allt försvar som kunde tänkas. Jag fortsatte dricka mitt vin och tyckte att jag blev lugnare och trevligare med en smula berusning. Det var bara det att jag drack så mycket att jag inte förblev lugn eller trevlig utan packad, trött och stirrig. Jag var alkoholist med alla tecken som en alkoholist har.

Jag ville sluta dricka. Eller ville jag inte? Varför var det så svårt? Jag bestämde mig för att prata med min nya husläkare. Jag måste kunna få hjälp med det här. Först skulle vi göra en bussresa i Skottland (Vansinnigt land att åka till för en aktiv alkoholist, men det fattade inte jag). Sen skulle jag ta itu med det här lilla problemet.

Fortsättning följer...

...och jag tog några bilder från mitt fönster.
















Foto: Torrdockan

Inte förrän nu inser jag hur viiktigt småpratet varit för mig. Det var så självklart att RB och jag kommenterade saker, helt enkelt småpratade vardagligt om ditt och datt. Vi hade djupa diskussioner också, våra samtalsämnen tog aldrig slut. Men det är småpratet jag saknar mest. Kommentarer om den dagliuga tidningsläsningen, frågor om vardagsbestyr, små upplysningar, väderrapporter, frågor om vänner och släkt.  Vilken vacker solnedgång, tänker jag. Jag ser himlen från den plats där jag ligger och läser en thriller. Det är vad jag skulle ha yttrat högt till RB innan jag gick fram till fönstret med kameran. Nu är jag tyst. Ska jag börja prata med mig själv? tänker jag. Nej, det är patetiskt. Jag märker hur mycket tystare jag blivit sen jag blev ensam. Småpratet fyllde mycket av min tid.

På kvällen var det så skönt att summera dagen och planera lite om morgondagen. Om jag oroade mig för något kändes det lugnande att prata en stund med RB om saken. Han hade en förmåga att få mig lugn och ibland tänka på ett annat sätt. Vi påminde varandra om något vi upplevt och genast öppnade vi minnets kassaskåp tillsammans. Det bekräftade vad som hänt, vi var två som hjälpte varandra att minnas.

Det känns sorgligt att tystnaden tagit över. Jag säger ingenting under många timmar. Ibland prövar jag att prata med mig själv men det känns genant och patetiskt. Ensamheten är tyst.

Bli frisk, annars överger jag dig! Det är ingenting man säger till en som är dödssjuk i cancer. Alkoholism är klassad som en dödlig sjukdom precis som cancer. Men till en alkoholist säger många anhöriga i princip: Bli frisk annars går jag ifrån dig!

Välj inte bort mig, vädjar Felix. Han sitter hulkande hos Blanche som fortfarande älskar honom. Hon har inte valt bort honom, hans dotter väljer inte bort honom, hans mamma, syster, bror, ingen väljer bort honom. Men Felix väljer inte bort alkoholen. Han kan inte. Han försöker förklara det som kallas sug med att varje cell i hans kropp skriker efter alkohol som kan dämpa hans ångest. Han kan inte kämpa emot. Han vet att han ska, men han orkar inte.

Jag försöker förstå. Jag försöker tänka mig in i det. Varför står jag emot? Jag är inte bättre, klokare, smartare än Felix. Han är i mångt och mycket en bättre människa än jag. Han har sällsynta kvaliteter, han är begåvad, varm, mänsklig, har humor och är hjälpsam och kärleksfull. Vad är det för hemliga lås som han inte förmår öppna? Varför slår sjukdomen så hårt mot honom?

Välj inte bort mig. Jag är alkoholist.

Dryga sex veckor höll den den här gången. Felix´ nykterhet. Jag hade något på känn, en del tecken tydde på det. Hans bedyranden att den här gången, den här gången skulle han lyckas betydde ingenting. Jag borde vara förberedd, ändå blir jag ledsen varje gång det händer. Jag förstår det inte.

Felix och jag är alkoholister, vi lider av samma sjukdom, men det betyder inte att vi är likadana eller genomgår samma processer i sjukdomen. När det gäller Felix´ återfall (som duggar tätt numera) står jag lika oförstående som övriga omgivningen. Det faktum att vi båda är alkoholister hjälper inte mig att "förstå". Jag förstår ingenting. Jag reagerar som den övriga omgivningen - med ilska, trötthet, förbittring, förvåning. Jag känner mig sviken och lurad, tycker rent ut sagt att han är en skit. Han kan inte hålla sig nykter, han säger att han gör allt rätt, men vad är det då för mekanism som slår till?

Vi pratades vid i går ett par gånger. Han är onåbar på mobilen när han tagit återfall, bara det är ett säkert tecken. Han ringde på kvällen och berättade det jag redan visste. Jag orkade inte vara något stöd, jag skällde ut honom. Om det är fel så gör jag fel. Jag orkar inte alltid göra rätt. Nu är jag ganska trött på hela historien  Felix, hans eviga återfall, hans undanflykter, hans konstiga försvar, hans prat om barndomens fasor, hans hopplösa pendlande mellan svårmod och övermod. Jag måste sätta punkt. Min egen nykterhet måste gå före allt annat. Jag lever inte för att spela Florence Nightingale i Felix liv.

Han vädjar till vår vänskap, till mina känslor, han manipulerar mig skickligt och jag vet det, men jag kan inte genomskåda exakt när det sker. Och jag står precis lika häpet handfallen som hans övriga omgivning: Hur i helvete kan karln fortsätta dricka när han vet att det inte går, att han blir utkastad från behandlingen, att han blir fråntagen umgängesrätten med sin älskade dotter, att han inte har något jobb, egen bostad, inte har pengar, är skyldig alla människor pengar, gör sina mamma sjuk av sorg, förstör alla sina chanser, får epilepsi och andra kramper, har levervärden som är skrämmande och har åratal av "no work" bakom sig.

Svaret är: Detta är alkoholism. Så kan den sjukdomen se ut. Där finns svaret på varför det finns hemlösa människor som sover i portgångar, trashankar som sitter ute på stan och skrålar. Felix är en begåvad man som har bränt alla skepp, han är en godhjärtat person som skadar alla sina närmaste, han har ingen framtid så länge han inte kan hålla sig nykter.

Jag reagerar precis som andra. Jag blir förbannad och mästrande, börjar förebrå och oja mig. Trots att jag själv har sjukdomen kan jag inte hantera min egen avsky och besvikelse. Felix behöver inget av det. Men jag har inget svar. Felix har fått redskapen, han måste själv använda dem. Ingen annan kan göra det åt honom.