Ensam kväll i ett tyst hus
Det var längesen jag var mörkrädd. När jag var riktigt liten var jag skräckslagen om jag var ensam och särskilt mörka kvällar. Jag hörde massor av konstiga ljud och tyckte att det rörde sig i vrårna. Jag blev vettskrämd av minsta knäpp. En gren som slog mot en fösterruta kunde göra mig förlamad av skräck. Det där gick över så småningom. Nu tänker jag sällan ens på om jag är ensam eller inte.
Det finns inga mörka vrår som skrämmer mig, det är skönt att ha kommit förbi de där idéerna. Jag gillar dock fortfarande inte att se filmer med ensamma kvinnor som går omkring i stora hus ackompanjerade av kuslig musik. Jag undviker den sortens thrillers. De filmerna tillhör det förgångna tror jag, numera är det omöjligt att göra trovärdigt att någon är ensam i ödemarken och inte har mobilen med sig. Hoppas någon kommer på att också filmer där boven flyr uppåt i ett hus eller en byggnadsställning, på en bro eller i ett fyrtorn är så ologiska att ingen går på det längre. Annars kan jag fascineras av en del tricks i film, blir det för ruskigt smiter jag ut i köket tills den otäcka musiken upphör. Då är det farliga över.
Det finns inga mörka vrår som skrämmer mig, det är skönt att ha kommit förbi de där idéerna. Jag gillar dock fortfarande inte att se filmer med ensamma kvinnor som går omkring i stora hus ackompanjerade av kuslig musik. Jag undviker den sortens thrillers. De filmerna tillhör det förgångna tror jag, numera är det omöjligt att göra trovärdigt att någon är ensam i ödemarken och inte har mobilen med sig. Hoppas någon kommer på att också filmer där boven flyr uppåt i ett hus eller en byggnadsställning, på en bro eller i ett fyrtorn är så ologiska att ingen går på det längre. Annars kan jag fascineras av en del tricks i film, blir det för ruskigt smiter jag ut i köket tills den otäcka musiken upphör. Då är det farliga över.
Kommentarer
Trackback