Levande död
Jag var helt ovetande om att jag hade väckt ett vilddjur, en törstig, rasande varg som slet och bet i mitt inre. Försöken att lugna besten med en skvätt vin då och då misslyckades - han krävde snart mer och starkare grejor. Ha! Ett glas vin? Nej en flaska skulle det vara, nej en box och så lite whisky och så lite av varje och så den sista ölen som fanns i kylskåpet och så en fullastad vagn från Systemet. Han skulle ha sin ranson varje dag, han var morgontidig också den jäkeln och jag fick idén att ge honom en morgonsup.
Nu är jag riktig alkis, sa jag till mig själv när jag öppnade kylskåpsdörren och tog fram en flaska med starksprit. Vad som helst fick duga. Jag drack till och med outspädd Star gin på slutet. Det är en helt odrickbar smörja om man inte blandar ut ginen med tonic - men det slank ner. Jag var helt upptagen med att göda min inneboende varg och hade inte tid med mycket annat. Jag var inte nykter en sekund den sista sommaren jag drack.
Sorgen och svårmodet hade tagit herraväldet över mig. Jag hatade mig själv, jag var en usel människa. Jag förtjänade inte bättre än att supa ihjäl mig och dö aspackad. Jag gömde mig för världen, jag behövde inte äta, inte svara i telefon, inte umgås med någon, jag kunde kura inomhus med alkoholen och snart skulle jag dö. Jag tyckte det skulle bli skönt att dö. Jag såg ingen annan utväg ur mitt missbruk än döden. Ensamhet och död. Ju fortare döden kom, desto bättre. Jag gjorde ingenting för att hejda den.
Att gå till ett möte med andra alkoholister, det som verkligen hade kunnat rädda mig, det föll mig inte in. Jag vet nu att jag var bortom allt förnuft. Min omtöcknade hjärna kunde inte ta några beslut, inte dra några slutsatser, inte fungera med varken vardag eller fest. Jag var utslagen helt enkelt, fungerade inte. Jag hade tillräckligt med pengar för att fortsätta dricka, jag skötte mekaniskt mina girobetalningar, jag gick som en robot mellan Systemet och hemmet, jag såg till att det alltid fanns något att dricka och jag vågade inte träffa några utomstående, svarade inte längre på brev eller mail, tog inte i en telefonlur. På ett sätt var jag redan död, levande död.
fy fan torrdocka. Aldrig någonsin mer. Minns du hur det kändes när man vaknade efter att äntligen ha druckit sig till några timmar sömn. Fy fan vilket helvete. Ninni
Hej igen.
Jag uppfyller alla kriterier på en alkoholist utom en, jag har aldrig börjat nästa dag med en återställare. Tvärtom har jag jag genomlidit alla tusentals svettiga mornar som ett slags straff. Men också tänkt att om jag inte tar den där återställaren så är jag nog inte någon riktig alkohohlist ändå. Och så är det fortfarande, jag är djävligt envis på att aldrig börja med återställare, kanske i någon djävla idiotiskt bevisföring att jag nog ändå inte är en riktigt, riktig, riktig alkoholist. Det finns kanske en utväg ändå till slut att få dricka, eftersom jag inte är så körd att jag måste dricka nästa dag det första jag gör.
Vad tror ni, är jag en riktig svenssondrickare utan större problem som dricker varje kväll och natt, bara för att jag inte sträcker mig efter flaskan det första jag gör nästa morgon?
Hmmm
Sorry Lasse, alla dina symtom som du beskriver visar att du är en alldeles riktig, tvättäkta alkoholist :-) Om du fortsätter dricka dag efter dag som du beskriver, kommer du att förr eller senare ta en återställare. Du vet att det finns en utväg, du har redan hittat den. Vandra vidare på den utvägen.
Och en svenssondrickare är väl också ett slags alkoholist. Man behöver inte dricka dagligen för att räknas dit, det räcker med stadiga bleckor då och då.
Skrota idén om att du inte är alkoholist.
Kram
Torrdockan