Bekräftade misstankar
Dryga sex veckor höll den den här gången. Felix´ nykterhet. Jag hade något på känn, en del tecken tydde på det. Hans bedyranden att den här gången, den här gången skulle han lyckas betydde ingenting. Jag borde vara förberedd, ändå blir jag ledsen varje gång det händer. Jag förstår det inte.
Felix och jag är alkoholister, vi lider av samma sjukdom, men det betyder inte att vi är likadana eller genomgår samma processer i sjukdomen. När det gäller Felix´ återfall (som duggar tätt numera) står jag lika oförstående som övriga omgivningen. Det faktum att vi båda är alkoholister hjälper inte mig att "förstå". Jag förstår ingenting. Jag reagerar som den övriga omgivningen - med ilska, trötthet, förbittring, förvåning. Jag känner mig sviken och lurad, tycker rent ut sagt att han är en skit. Han kan inte hålla sig nykter, han säger att han gör allt rätt, men vad är det då för mekanism som slår till?
Vi pratades vid i går ett par gånger. Han är onåbar på mobilen när han tagit återfall, bara det är ett säkert tecken. Han ringde på kvällen och berättade det jag redan visste. Jag orkade inte vara något stöd, jag skällde ut honom. Om det är fel så gör jag fel. Jag orkar inte alltid göra rätt. Nu är jag ganska trött på hela historien Felix, hans eviga återfall, hans undanflykter, hans konstiga försvar, hans prat om barndomens fasor, hans hopplösa pendlande mellan svårmod och övermod. Jag måste sätta punkt. Min egen nykterhet måste gå före allt annat. Jag lever inte för att spela Florence Nightingale i Felix liv.
Han vädjar till vår vänskap, till mina känslor, han manipulerar mig skickligt och jag vet det, men jag kan inte genomskåda exakt när det sker. Och jag står precis lika häpet handfallen som hans övriga omgivning: Hur i helvete kan karln fortsätta dricka när han vet att det inte går, att han blir utkastad från behandlingen, att han blir fråntagen umgängesrätten med sin älskade dotter, att han inte har något jobb, egen bostad, inte har pengar, är skyldig alla människor pengar, gör sina mamma sjuk av sorg, förstör alla sina chanser, får epilepsi och andra kramper, har levervärden som är skrämmande och har åratal av "no work" bakom sig.
Svaret är: Detta är alkoholism. Så kan den sjukdomen se ut. Där finns svaret på varför det finns hemlösa människor som sover i portgångar, trashankar som sitter ute på stan och skrålar. Felix är en begåvad man som har bränt alla skepp, han är en godhjärtat person som skadar alla sina närmaste, han har ingen framtid så länge han inte kan hålla sig nykter.
Jag reagerar precis som andra. Jag blir förbannad och mästrande, börjar förebrå och oja mig. Trots att jag själv har sjukdomen kan jag inte hantera min egen avsky och besvikelse. Felix behöver inget av det. Men jag har inget svar. Felix har fått redskapen, han måste själv använda dem. Ingen annan kan göra det åt honom.
Felix och jag är alkoholister, vi lider av samma sjukdom, men det betyder inte att vi är likadana eller genomgår samma processer i sjukdomen. När det gäller Felix´ återfall (som duggar tätt numera) står jag lika oförstående som övriga omgivningen. Det faktum att vi båda är alkoholister hjälper inte mig att "förstå". Jag förstår ingenting. Jag reagerar som den övriga omgivningen - med ilska, trötthet, förbittring, förvåning. Jag känner mig sviken och lurad, tycker rent ut sagt att han är en skit. Han kan inte hålla sig nykter, han säger att han gör allt rätt, men vad är det då för mekanism som slår till?
Vi pratades vid i går ett par gånger. Han är onåbar på mobilen när han tagit återfall, bara det är ett säkert tecken. Han ringde på kvällen och berättade det jag redan visste. Jag orkade inte vara något stöd, jag skällde ut honom. Om det är fel så gör jag fel. Jag orkar inte alltid göra rätt. Nu är jag ganska trött på hela historien Felix, hans eviga återfall, hans undanflykter, hans konstiga försvar, hans prat om barndomens fasor, hans hopplösa pendlande mellan svårmod och övermod. Jag måste sätta punkt. Min egen nykterhet måste gå före allt annat. Jag lever inte för att spela Florence Nightingale i Felix liv.
Han vädjar till vår vänskap, till mina känslor, han manipulerar mig skickligt och jag vet det, men jag kan inte genomskåda exakt när det sker. Och jag står precis lika häpet handfallen som hans övriga omgivning: Hur i helvete kan karln fortsätta dricka när han vet att det inte går, att han blir utkastad från behandlingen, att han blir fråntagen umgängesrätten med sin älskade dotter, att han inte har något jobb, egen bostad, inte har pengar, är skyldig alla människor pengar, gör sina mamma sjuk av sorg, förstör alla sina chanser, får epilepsi och andra kramper, har levervärden som är skrämmande och har åratal av "no work" bakom sig.
Svaret är: Detta är alkoholism. Så kan den sjukdomen se ut. Där finns svaret på varför det finns hemlösa människor som sover i portgångar, trashankar som sitter ute på stan och skrålar. Felix är en begåvad man som har bränt alla skepp, han är en godhjärtat person som skadar alla sina närmaste, han har ingen framtid så länge han inte kan hålla sig nykter.
Jag reagerar precis som andra. Jag blir förbannad och mästrande, börjar förebrå och oja mig. Trots att jag själv har sjukdomen kan jag inte hantera min egen avsky och besvikelse. Felix behöver inget av det. Men jag har inget svar. Felix har fått redskapen, han måste själv använda dem. Ingen annan kan göra det åt honom.
Kommentarer
Trackback