© Torrdockan

Det låter kanske underligt eller till och med vansinnigt men jag tycker inte jag längre har någon identitet. Det känns som om jag virvlar runt i tomrum och tystnad, jag har ingen att verifiera mina tankar, minnen och känslor med. Jag känner mig förlorad. Jag tål ensamhet, det är inte det. Jag har varit ensam långa perioder redan som barn, det gör mig ingenting. Nu är det annorlunda.

Jag har tunghäfta, jag kan inte ta upp samtalsämnen på ett ledigt sätt. Jag var på grillparty och kände mig som en stel stenstod, stum, trögtänkt och sorglig. Jag börjar prata om fel saker, jag ger upp och undviker att svara när någon frågar hur jag mår. Jag försöker behärska mig att inte börja gråta, det är pinsamt. Jag mår skitdåligt, skulle jag vilja svara. I stället ler jag och svarar: Bra!

När jag kommer hem kan jag inte summera kvällen, kolla av hur det var, vad som sades med mera. Jag virvlar runt, jag har ingen identitet. Var jag så beroende av RB att jag inte existerar som fristående människa längre? Hur länge ska detta pågå? Jag trodde jag var en fri och oberoende människa, vuxen nog att klara mig på egen hand trots att jag inte levde ensam utan i ett väl fungerande parförhållande. Nu känner jag mig vilsen som ett barn. Viljelös, utan initiativ. Jag kan inte besluta någonting, inte vad jag ska äta, inte när jag ska sova, inte vad jag ska se på TV. Är jag så beroende av bekräftelse att jag inte klarar mig längre som en självstående individ? Jag deppar...