Deprimerande förbindelser
Ett tag var jag så blåögt naiv att jag nu skäms. Jag trodde han skulle bli nykter eftersom han verkade så fast besluten. Han orkade inte, minsta motstånd, minsta snubbeltråd och han stupar. Handlöst. Han snubblar snart på sandkorn, det finns ingen väg ut som jag ser. I våras var han hemlös, gick på stan om nätterna, sov hopkrupen i någon skyddad vrå, gick så att skosulorna nöttes ut och han gick på strumporna och till slut på bara skinnet. Han lärde sig ingenting av det på sikt.
Han kommer att vandra hemlös igen, han kan inte motstå vare sig alkohol eller droger. Han är förlorad. Åtminstone är jag inte mäktig att hjälpa honom. Jag vet ju själv att det inte går att få någon annan att sluta med missbruk. Var och en har makt över sig själv, men inte över andra. Det är bara Felix som kan hjälpa Felix och det vill han inte. Eller orkar inte.
Jag får inte bli medberoende. Jag måste hålla mig lugn och inte ha kontakt mer med Felix. Han gör mig ledsen och besviken - jag måste släppa greppet. Lev och låt leva! När jag fortfarande trodde på Felix började jag gråta när jag förstod att han tagit återfall, nu skakar jag bara på huvudet. Jag har inga illusioner om honom kvar. Han är svårt skadad av sin sjukdom, det är synd om honom, men jag måste hålla tillbaka min inneboende Florence Nightingale. Det går inte att hjälpa en alkoholist, jag måste fatta det nu. Att det ska vara så svårt!
DU KAN KLARA DET...
JAG TROR PÅ DIG!
Om det ger dig nått, men jag tror verkligen att du kan klara det om du verkligen vill, håll huvudet högt och låt inte din självrespekt sjunka så lågt att du börjar igen och dricka...
GÖR DETTA FÖR DIG!
Jag lärde mig mycket av en psykolog ett par år efter att vi fått vårt barn med ett svårt handikapp.
Han sa till oss att "det är inte synd om, det är synd att".
Det var inte synd om vårt barn, och nu 20 år senare förstår jag hur viktigt det var att ta in detta. Men det var synd att hon och vi råkade ut för denna svårighet.
Lite lika är det nog med din Felix, inte synd om men synd att. Precis som alla vi beroende.
Jag får stöd av din blogg i min kamp, kram.
Lasse
Tack för kommentarerna,
Johanna, jag tycker att jag är stark nu, jag tror att jag klarar det...
Lasse,
det var ett bra uttryck, inte synd om utan synd att. Bra, det ger en annan vinkling. Bra att du får styrka, jag tycker du är duktig som kämpar. Det gör inget om man faller, bara man kommer upp igen.
Har ju också en Felix Flax. Han är ute igen också sprit o knark för femtielfte gången. Om man bara kunde spänna ögonen i och säga NU SLUTAR DU och det hjälpte. Det finns en sorg också, jag kan se mig själv hur jag var förr, när folk sa till mig, jag lyssnade inte. Nu lyssnar jag men inte din Felix eller min. Du lyssnar och har lärt dig men det går inte att ge bort den styrkan. Vi kan bara titta på och försöka avskärma oss. Men stänga helt går bara inte. Kram Ninni
Det är svårt att sluta bry sig. Jag vet med förnuftet att det inte är någon idé, men hjärtat tror fortfarande. Nu är jag mer klarsynt än tidigare, jag har lärt mig en svår läxa. Det går inte att vara missionär! Man kan inte leda folk till möten. Men så händer något positivt och jag är den första att gå på det, det är bara bluff - om jag kunde inse det!