© Torrdockan

Man ska hålla vad man lovar, inpräntade mina föräldrar i mig. Jag försökte hålla mina löften så gott det gick genom livet. När jag förstod att jag inte skulle kunna hålla vad jag lovade, gav jag inga löften. För mig var det ett allvarligt fel att svika någon, jag ville undvika det så mycket som möjligt. Det är annars en alkoholists kännemärke: svikna löften.

Felix är aktiv igen, dvs har varit för någon vecka sen. Det blev mycket allvarliga konsekvenser, han hamnade på sjukhus, skrevs ut före helgen. Han skulle komma hit och hjälpa mig med några saker, men kom inte som han lovat i telefon kvällen innan. Jag kan inte kalla det återfall, det är alltför korta uppehåll, någon dag eller så. Han slutar helt enkelt inte supa. Jag har äntligen fattat att han inte klarar nykterheten mer än några dagar. Det blir kortare och kortare intervall, han har svängdörr till alla hjälpinstanser. Det känns ledsamt. Förut har jag trott på honom varje gång, nu är jag skeptisk. På något sätt visste jag redan i måndags morse att han skulle utebli. Varje gång han ska hjälpa mig med något fallerar det.

Brutna löften, brustna illusioner kantar hans väg. Han är onåbar på mobilen, antingen är den bortkopplad eller har han tappat den. Tystnaden är talande. Varje gång är den ett säkert tecken på att Felix är på G igen. Är han ett hopplöst fall? Är hans vilja för svag? Eller är han inte seriös nog? Jag vet inte. Jag har tröttnat på att ens fundera på hans problem. Jag har egna. Vill han, kan han följa andras väg in i nykterhet och drogfrihet. Vägen är röjd, det finns inget att skylla på. Framtiden har dålig prognos för Felix, om han alls har någon framtid.