När kommer varningarna?
Hade någon målat upp den framtid som väntade mig, hade jag skrattat och sagt att det där var lögn och förbannad dikt. Jag skulle aldrig bli sån. "Sån" det var som de där löjliga, högljudda, rödsvettiga vuxna som raglade omkring och fjantade sig. Å nej, jag skulle aldrig bli sådan, jag skulle bara ha kul, jobba och bli framgångsrik, allt skulle fungera och jag skulle bli lika lycklig som alla flickor blev i novellerna på den tiden. Saken var klar. Jag hade målet i sikte.
Visst, jag var en ordentligt flicka. Jag gjorde som jag skulle, pluggade och ansträngde mig och gick en väg rakt fram. Det fanns en del snedsteg längs vägen och jag minns en del episoder som inte var så hedrande, men jag viftade bort det och sa mig att det där var inget att bry sig om. Alla genanta minnen hade med alkohol att göra. Jag såg inte den röda snubbeltråden, jag såg ingen fara i mitt beteende och jag delade den allmänna uppfattningen att lite ungdomlig berusning inte var farligt, det hörde till ungdomen. Jag var inget undantag.
Tyvärr var undantag just vad jag var. Fast undantag är väl att ta i, eftersom jag delar sjukdomen alkoholism med tusentals, ja millioner medmänniskor världen över. Det är en skrämmande vanlig sjukdom och vore den spridd med virus hade vi fått larmsignaler om pandemi för längesen. Nu sprids inte alkoholism med virus och ingen vet egentligen riktigt varför en del människor inte kan dricka, inte ska dricka eftersom de inte kan hantera sig själva och sitt drickande. Att - om de inte får hjälp - dör i sin sjukdom ofta i djupaste förnedring.
Hade jag förstått att jag drack på ett farligt sätt om någon hade talat om det för mig? Nej, det hade jag inte gjort. Det kändes inget hot i mitt oskyldiga drickande av ett glas vin eller öl eller ett glas likör. Hade jag vetat mer om sjukdomen alkoholism hade jag kanske fått en tankeställare, men att jag skulle ha förstått vidden av min sjukdom, var uteslutet. På den tiden drack jag ytterst sällan, jag levde i miljöer där det inte var självklart med alkohol. Alltså - inga moln på min himmel.
Det skulle antagligen inte ha någon effekt om jag berättade det här för en ung människa som jag märkte hade samma tendenser som jag. Jag skulle inte bli trodd, jag skulle inte få gehör. Signalerna man får av sin alkoholism är så diskreta i början att man knappt lägger märke till dem. Det finns en miljon undanflykter att ta till och så länge allt funkar med studier, jobb, ekonomi och närstående, så länge det inte hänt några skandaler känns allt förrädiskt lugnt.
Så här efteråt när jag försöker analysera hur mitt drickande accelererade och jag söker efter orsaker och drivkrafter, tycker jag att ett tecken på alkoholism hos mig var att jag inte ville att festen skulle ta slut! Jag ville fortsätta dricka, snacka och dansa. Jag ville öppna en flaska till, jag ville ha ett glas till och ett glas till. Jag höll ut när alla kloka människor hade gått hem eller dragit sig tillbaka. Jag höll igång tills solen gick upp om jag orkade. Kort sagt: Jag var törstig.
Om någon hade påpekat det för mig hade jag inte lyssnat. Så klok var inte jag. Kanske någon annan kan ta till sig den varningssignalen, men jag kunde inte. Jag löpte linan ut, jag levde mitt liv med alkohol tills jag nått min fysiska och psykiska botten. Så djävulskt var det. Är det. Det är den inbyggda katastrofen i sjukdomen alkoholism. När jag blivit medveten om vilken sjukdom jag hade, kunde jag ändå inte sluta dricka.
Jag försvarar inte alkoholister. De är sjukdomshärdar som sprider katastrof och sorg omkring sig. Jag förstår att barn till alkoholister känner hat och sorg, förtvivlan och vrede. Den som tror att man kan göra sina barn illa och att det ska vara förlåtet och glömt i ett svep, har fel. En del sår läks inte. Även om de läks gör det ont i ärren. Somligt går inte att glömma, bara att inte ständigt minnas. Det ingår i vägen till nykterhet att erkänna, be om förlåtelse och försöka gottgöra. Det är ett arbete som kan ta många år, men det måste göras.
Den enda vägen till varaktig nykterhet för mig var att först erkänna min alkoholism. Sen lyssna till andra som blivit nyktra och ta reda på hur de gjorde. Alkoholister har ett gemensamt problem och det är i gemenskapen med andra som man kan bli och hålla sig frisk. Göra en inre inventering och vända ut och in på sig själv för det är i sinnet som alkoholismen har bitit sig fast. Omutlig ärlighet och total nykterhet - hur skulle det gå? Jag var så sjuk att jag måste ha hjälp på sjukhus för att bryta mitt drickande. Andra kan komma direkt till ett första möte med andra alkoholister och där starta sin nykterhet. Det är underbart att se nya i gruppen komma och återkomma och redan efter några dagar ha fått en friskare färg i ansiktet.
Tack vännen.
Du är terapi och styrka för mig, för mitt förflutna och mitt nuvarande. Kram / Kärstin
PS. Jag har bestämt mig för att kontakter med honom är dåligt för mig o familjen, det är för dyrt för oss. Och det var vad du sa om att - så länge inte någon hotar min nykterhet som fick mig att "nyktra till". DS
Läste just min kommentar och inser att den kan tolkas på olika sätt. Det jag syftar på är inte nykterhet kontra alkoholism utan ett annat sätt att dra ner sig själv o familjen nämligen "snällhet", självuppoffring (? skum stavning, kan det vara rätt?) och tron på att man kan frälsa världen. Om jag jobbar lika målmedvetet och klarsynt som du, så tror jag att jag kanske kan klara mig. Det är så JAG använder dina texter, som mat för själen. Tack / Kärstin
Vi kan inte frälsa världen - lika bra att vi inser det. Det är lätt att tro att man kan få andra att göra som man själv vill, glöm det. Huvudsaken är din egen nykterhet - det går inte att få andra att bli nyktra annat än genom ett gott exempel. Men ingenting får hota den egna nykterheten och varje gång man umgås eller bara pratar med en annan alkoholist som är aktiv är det negativt. Jag är nykter för min egen skull, inte för att göra mamma glad. Ett eget beslut är starten för nykterhet. Alkoholister kan bara vara till nytta för varandra när de är absolut nyktra - annars är de fördärvliga polare som gärna får en att vilja dricka. Och det vill vi inte, eller hur?
Tack för dina kommentarer, de ger mig styrka i sin tur.