© Torrdockan

Typisk snusläpp

Jag har slutat att ägna tid åt att reta mig på er. Förr kunde jag arbeta upp mig till ilska när jag såg era plutande läppar, särskilt när det skymtade en liten smal brun snusrand ovanför tänderna. När ni med tummen och pekfingret krafsade i snusdosan och la in en prilla genom att lyfta på läppen, blev jag irriterad och arg. Som om jag hade med era snusvanor att göra.

När ni med krökt finger skrapade ut prillan och skakade av den i papperskorgen höll jag på att explodera! Sen om ni torkade av fingrarna på jeansen var det ett extra irritationsmoment. Snusdosringen på jeansens bakficka upptäckte jag direkt. Jag flög i taket. Ni luktade värre än skunk, jag blev rasande. Den frånvarande blicken ni la på när mullbänken skulle placeras kunde reta mig till vansinne. Den naiva tron att ingen såg vad ni hade under läppen, gjorde mig förbannad. Det gick åt mycket tid på er, snusläppar!

Nu är det slut med det. Ni får snusa bäst ni vill, jag reagerar knappt. Jag bara konstaterar att det är skönt att inte behöva pussa en snusmun. Numera retar jag mig inte på allt och alla. Jag styr inte världen, jag styr inte någonting, knappt hemma ens. Den som vill snusa får göra det utan att jag bryr mig. Den som vill röka får göra det. Utomhus. Den som vill dricka får göra det. Vad jag tänker och tycker spelar ingen roll. Sånt tar bara tid från mig och min tid är mer värd än att slösa på andras ovanor. Jag snusar inte, har aldrig prövat, jag röker inte längre, jag har slutat dricka alkohol. Det mår jag bra av, andra får må hur de vill - jag är ingen väktare eller polis och speciellt ingen dadda! Hej då, snusläppar, nu var jag allt bra stöddig!