© Torrdockan

Inte förrän nu inser jag hur viiktigt småpratet varit för mig. Det var så självklart att RB och jag kommenterade saker, helt enkelt småpratade vardagligt om ditt och datt. Vi hade djupa diskussioner också, våra samtalsämnen tog aldrig slut. Men det är småpratet jag saknar mest. Kommentarer om den dagliuga tidningsläsningen, frågor om vardagsbestyr, små upplysningar, väderrapporter, frågor om vänner och släkt.  Vilken vacker solnedgång, tänker jag. Jag ser himlen från den plats där jag ligger och läser en thriller. Det är vad jag skulle ha yttrat högt till RB innan jag gick fram till fönstret med kameran. Nu är jag tyst. Ska jag börja prata med mig själv? tänker jag. Nej, det är patetiskt. Jag märker hur mycket tystare jag blivit sen jag blev ensam. Småpratet fyllde mycket av min tid.

På kvällen var det så skönt att summera dagen och planera lite om morgondagen. Om jag oroade mig för något kändes det lugnande att prata en stund med RB om saken. Han hade en förmåga att få mig lugn och ibland tänka på ett annat sätt. Vi påminde varandra om något vi upplevt och genast öppnade vi minnets kassaskåp tillsammans. Det bekräftade vad som hänt, vi var två som hjälpte varandra att minnas.

Det känns sorgligt att tystnaden tagit över. Jag säger ingenting under många timmar. Ibland prövar jag att prata med mig själv men det känns genant och patetiskt. Ensamheten är tyst.