© Torrdockan

Jag skriver inte så mycket om RB nu. Det betyder inte att han inte är närvarande i mitt minne och sinne varje dag, varje stund. Jag längtar efter honom och saknar, saknar, saknar. Jag försöker få en smula mening med mitt liv, det känns utan mål och riktning. Jag är som en liten unge, jag driver omkring utan åror. Livet måste gå vidare, sägs det. Det gör det automatiskt, tiden glider iväg och ibland känns det meningslöst, ibland välfyllt av goda tankar och angenäma upplevelser.

Sorg är så privat, svårt att öppna hjärtat om den. Alla bär på sorg av något slag. Sorgen och glädjen de vandra tillsammans. Just i dag är det fyra månader sen RB dog i min famn.