Varför var jag så arg?

Varför var jag så arg och vad var det som retade mig så? Jag kan knappt minnas orsakerna, bara att jag var rasande med jämna mellanrum. Jag hade lärt mig behärskning, så jag höll min ilska inombords ofta, men ibland pyste jag över och fick utbrott av ilska. Ett sätt att öppna ventilerna var att sitta i enrum och dricka vin. Då kunde jag muttra för mig själv och häva ur mig om allt jag var uppretad över. Efter ett par glas hade jag lugnat ner mig för det mesta och börjat tänka på annat. Men ibland förstorades ilskan och jag förtärdes av onda tankar och elakhet.

Så här efteråt är det lätt
att skylla allt på alkoholen, men det kan inte vara enda orsaken till min vrede. Alkoholen förstärkte och/eller väckte ofta min ilska, men den kan inte enbart vara skälet till allt det där missnöjet jag jämt kände. Nu när jag varit nykter en lång tid märker jag ingen vrede, det kan hända mycket förargliga saker utan att jag reagerar det minsta. Jag är lugnet personifierat och jag själv är den som är mest förvånad. Dock hade nog alkoholen en stor drivkraft för min ilska. Det kan ha varit ett tecken på abstinens, eftersom jag kunde dämpa känslorna med alkohol. I stora familjegräl och tragedier är ofta (men inte alltid) alkohol en medverkande i dramat. Berusade människor tappar fattningen, sinneslugnet, besinningen och har inte riktig koll på effekten av sina utbrott.

Tro inte jag blivit halvvägs helgon! Långt därifrån. Jag är lugnare, känner harmoni inombords, har blivit av med den jagande stressen som ofta berodde på längtan efter alkohol. Blivit av med, skriver jag högmodigt, det är farligt att tro. Jag är inte total slav under suget, mina fötter går inte automatiskt till tappstället för att jag ska köpa min vinbox, det plastförpackade lugn som var min självvalda terapi. Jag har inte längre till glaset än någon annan alkoholist, det står på en armslängds avstånd, men min vilja hindrar mig just nu för att sträcka ut min hand mot det.

Jag är inte så arg längre, jag ger mig tid att behärska mig om jag blir upprörd. Det känns skönt med den stiltje som finns inom mig nu. De svåra, uppslitande känslostormarna var tröttsamma och nedbrytande. Det finns egentligen inte så mycket att bli arg för, tycker jag. Världen går vidare utan min medverkan, jag behöver inte ha så många åsikter och tycken. Ta det lugnt, ja, det är ett bra råd.

Kommentarer
Postat av: Ä

Tack.
En text rätt in i min själ igen.
Av dig och för dig men ändå till så stor stöttning för mig som behövde (just nu) orden i det sista stycket av din text "det finns egentligen inte så mycket att bli arg för".
Tack o kram / Kärstin

2006-08-26 @ 01:28:54
Postat av: batbut

Hittade hit av en slump och blev kvar. Kan inte riktigt uttrycka i ord vad jag känner just nu, men det är ett hål i magen. Min mor var alkoholist, men vägrade stå för det - min far är periodare, men har iaf insett det. Det fanns mkt här som gick rakt in... jag återkommer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback