© Torrdockan

När någon slutar kamma och tvätta sig, har trasiga kläder och sitter med sunkiga polare utanför bolaget och vrålar då är det uppenbart för alla att här har vi någon som har problem. Dvs den människan har inte något litet problem, den har en akut katastrof hängande över sig.  Vi ordningssamma människor ilar förbi och agerar avståndstagande. Att sitta på bänken och dela en Rosita är ett långt framskridet stadium, det finns tecken långt före detta som borde vara alarmerande. Också för alkoholisten själv.

Det är inte kroppen som tar stryk av alkoholmissbruk i första hand. Det kommer senare mer eller mindre allvarligt. Det är sinnet som tar stryk. Personligheten som förändras, moralen som löses upp, hederligheten som blir tunn som glas och skör. En person som dricker mycket och regelbundet får personlighetsförändringar utan att märka det. Den kan bli lättirriterad, morgonsur (värre än vanligt), ilsken för minsta småsak, inte kunna dölja bitterhet och avund, elakheten kryper fram, den pendlar mellan högljutt övermod och bister tystnad, den tar underliga beslut, den bråkar om småsaker, den är ganska otrevlig, rentav grälsjuk och verkar vara i obalans. För att komma i balans måste en aktiv alkoholist dricka något med alkohol. Även lunchens lättöl kan vara en botande dryck. Frampå eftermiddagen kan humöret dock vara labilt igen.

Långt gången alkoholism leder till drickande dygnet runt, även på jobbet. Det finns många knep och finter som en alkoholist tar till. De som klarar "att hålla sig" under arbetsdagen har bråttom hem, förbi systemet eller måste efter jobbet ta en öl på puben. Eftermiddag och kväll är det fritt fram. Slutstadiet innebär en återställare på morgonen. Hur dålig en aktiv alkoholist än känner sig, finns det alltid intresse och lust efter mer alkohol. Det är detta som är alkoholism. Och som envist kallas normaldrickande av alkoholisterna.

Det är mycket långt till parkbänken. Tillvaron kan vara stabil och normal länge, familjen har ännu inte tröttnat, men det är gräl och missnöje ofta. Jobbet funkar ganska bra, pengarna flyter in, allt är lugnt på ytan. Inne, hemma i radhuset eller villan är det allt svårare att få hemlivet att fungera. Det är i sådana miljöer många alkoholister lever. De sitter inte på bänken, det är en myt. De har det lika bra och ombonat som andra medborgare. Deras ekonomi ruttnar för det är dyrt att dricka, men det kan gå årtionden utan att det blir en katastrof. Det kanske aldrig ens blir någon.

Det förgiftade sinnet fräter. Livet är inte behagligt i närheten av en person med förgiftat sinne. Att vara den människan är en mänsklig tragedi. Det finns inget lyckligt slut i dramat. Ridån kommer att gå ner över lik. Men parkbänken är det mycket långt till...