© Torrdockan

Inuti mig sitter en törstig djävul och hamrar med knytnävarna på mina revben, river och sliter i mig och gör mig orolig och rastlös. Jag upplever den farliga besten nästan fysiskt, det är en ohygglig känsla. Förr kunde jag inte stå emot, jag hade ingen kraft att neka, när Den törstige började dunka och klösa.  Jag öppnade villigt en vinbox och fick en smula lugn. Den törstige djävulen gav sig inte, den gav inte upp förrän den nästan drunkade i vin och jag själv föll i något slags koma.

Det krävdes mer och mer alkohol för att Den törstige skulle bli nöjd. Jag hittade på alla möjliga skäl för att lyda: Jag skulle fira något, jag skulle trösta mig, jag skulle bli lugn, jag skulle stressa ner, jag skulle somna, jag skulle skölja ner oförrätter och misslyckanden, jag skulle dränka mina sorger och dämpa min vrede. Vreden hade piskats upp av alkohol och nu skulle jag dämpa den med mer alkohol. Sorgen blev svartare av alkohol och bitterheten djupare.

Den törstige djävulen är inte död. Han fortsätter att bråka, han är listig, falsk och stark. Han passar på när jag minst anar det att droppa en giftig tanke ner i min hjärna. Tänk om jag skulle... Min egen kraft räckte inte till att neka Den törstige sin ranson. Min yttre kraft hjälper mig att stå emot, att skingra tankarna, att ta 24 timmar till från nu. Jag måste be om hjälp, jag klarar det inte själv. Jag som aldrig bad om hjälp, jag som skulle klara allt på egen hand, jag som hade duktighetssyndrom och aldrig erkände ett fel!

Nu är jag spak och foglig. Jag vill inte byta bort min nykterhet mot en skvätt alkohol, inte för något pris! Den törstige måste ge upp! Jag vet att det är en evig kamp oss emellan och att jag måste vara på min vakt livet ut. Jag aktar mig för att triumfera, jag vågar inte reta den jäveln! Just nu slumrar han, men jag kan aldrig vara säker på att han inte vaknar och börjar klösa mig från insidan!