© Torrdockan

Jag har förändrats sedan jag slutade dricka. Det tog tid innan det märktes. Först var jag bara chockad över hur det kunnat bli så illa att jag kom på behandling för min sjukdom, sen började kampen för att fortsätta i nykterheten. Det fordrade kraft och uthållighet och jag var på möten varje dag den första tiden för att få den kraft jag inte förfogade över. Många av mina handlingar, beslut och tankar var fortfarande präglade av min alkoholism. Jag tog felaktiga beslut, jag var för snabb i reaktionerna, jag sa oöverlagda saker, jag saknade tålamod och jag tänkte  ibland i gamla bittra, negativa banor. Dagarna gick och månaderna. När det första året hade gått märkte jag en förändring hos mig själv. Jag blev osäker, vem var jag?

Vem var den här nya människan som hade gömt sig bakom en falsk fasad, som aldrig hade vågat leva och som var tvungen att dricka för att kunna uthärda, våga känna och och orka gå vidare. Vem var hon? De andra i familjekretsen började också märka att jag förändrats. Det första var förstås att jag inte var berusad och inte berusade mig när vi träffades. Det var ett yttre tecken som ingen kunde ta fel på. Men de märkte förstås också att jag var annorlunda nu, sedan jag slutat dricka alkohol. Jag var lugnare, hade mer tålamod, jag var stabil och rofylld och gjorde inga häftiga utfall eller ställde till någon Norén-scen så där utan anledning.

Det hade varit ganska spännande runt omkring mig och oss. Medan allt fortfarande var någotsånär under kontroll hände det alltid roliga saker, jag hittade på sysselsättningar, hade massor av idéer, ställde till med fester och utflykter, ordnade en massa aktiviteter. Alla hade vant sig vid mina spontana påhitt och var beredda på att det skulle bli några överraskningsmoment när jag var med i bilden. Så plötsligt finns där en person som inte alls ordnar fester eller hittar på en massa spratt, det blir inga practical jokes mer och allt går lugnt till väga. Jaha, vad ska ske nu då?

Ingenting, här bor Rakel Torrdocka och här är det lugn ordning och stilla. Jag fick en annan livsrytm, en annan livsinställning och där vinet gick in och vettet ut var det stillsamt, inga skandaler där inte. Lite småtråkigt till och med. Definitivt lugnt. Det tar tid att vänja sig vid den person som alkoholen dolde, den riktiga människan som äntligen vågar vara sig själv, som inte tror att man jämt måste hålla igång och ha så roligt, så roligt. Det var ju aldrig så roligt men det tog tid att upptäcka det.

Jag lunkar vidare, en del människor träffar jag aldrig mer, andra träffar jag oftare än någonsin för nu kan vi umgås på ett trevligt och vettigt sätt. Jag har drabbats av hårda slag, riktiga knock-outer, sedan jag blev nykter, men jag har inte blivit uträknad. Jag har rest mig upp igen och, det allra viktigaste, jag har inte behövt att bedöva mig med alkohol för att orka gå vidare. Jag trivs med den där nya personen som alkoholen gömde. Äntligen har hon vågat komma fram ur sitt gömställe!