© Torrdockan

Dagarna går. Jag har mycket att göra. Pappershögarna växer och listan med telefonsamtal är lång. På nätterna har jag svårt att sova. På eftermiddagen somnar jag medan jag ligger och lyssnar på nyheterna. Vaknar sen framåt kvällskvisten, går upp och sen är det en stilla vandring mellan dator, köksbord, teve och skrivbord. Jag har ingen ordning på dygnet.

Av tandläkaren fick jag med beröm godkänt. Inga fel, kom tillbaka om ett år! Jag blev glad och tog en promenad för att fotografera nere vid Dramaten. Margareta Krook står i hörnet och ser alldeles levande ut trots att hon glänser bitvis i mässingsfärg. Hon är varm, fryser man kan man ge henne en kram för att värma sig.

Det var bitande kallt, vart tog försommaren vägen? En bekant kom emot mig och vi gick och fikade. Ibland undrar jag hur våra vägar möts. Att man kan stöta på varandra ute på stan i folkvimlet. En del människor ser jag ganska ofta av en slump. Kanske vi har samma vanor, samma stråk. Men jag ser nästan aldrig mina grannar! Trots att jag bott här i många år, vet jag inte vilka som bor i huset. Skulle jag möta någon ute på stan, skulle jag inte reagera.

I dag var jag nästan lycklig utan att veta varför. Jag stretade i regnet men det blev inga bilder, jag kunde inte manövrera paraply, kamera och väska på en gång. En dag till har gått.

Linda Skugge: Ett tal till min systers bröllop

Jag gillar Linda Skugge, kvinnan som man antingen är för eller emot. Hon lämnar ingen oberörd med sina krönikor i Expressen och ingen har väl lyckats röra upp känslor som hon. Jag läser hennes texter gärna, men jag håller förstås inte alltid med.

Ett tal till min systers bröllop heter hennes senaste drapa och baksidestexten är en tillägnan och hyllning till alla småbarnsföräldrar som  kämpar dygnet runt med sina små älsklingar. "Jag hoppas ni gråter av skratt medan ni läser," skriver författaren som avslutning.

Det var kanske den meningen jag föll för. Att ha ett par småttingar är en utmaning och ingen mamma eller pappa glömmer de första åren då livet förändrades från en bekväm egoistisk tillvaro till nattvak, oro, glädjefnatt och stolthet och framför allt inte en lugn sekund. Det kändes kul att välja en sådan bok för att jämföra om småbarnslivet är sig likt från den tiden då jag hade småttingar.

Jag lovar, jag drog inte på munnen en enda gång. Boken är för tjatig helt enkelt. Det handlar mest om stress, bajs och spyor och rosa kläder.  Ambitionen är glasklar, men den här gången höll inte den tunna tråden.  Det är ett inferno med tre huvudroller, mor och två döttrar och ingenting leder framåt till några roliga höjdpunkter. Humorn tycks ha försvunnit eller också fattar inte jag det roliga i alla fan, fan, fan, fuck, fuck, fuck. Det oerhört pompösa i att jämföra sitt dilemma med Sylvia Plaths och Märta Tikkanens är förstås originellt, men känns aningen påklistrat.

Inga poäng alls från mig, men (brasklapp) man kanske måste ha "färska" småbarn hemma för att fatta boken och uppskatta den.

Det är ingen överdriven andlighet i vårt land och vi svenskar är väl inte särskilt  kyrkliga av oss.  Till vardags. Ändå har vi flest kyrkliga helgdagar i Europa, åtminsone ligger vi nära rekordet. Nu blev vi visserligen av med annandag pingst, men fick nationaldag som röd dag i stället. Med den följer ytterligare ett tillfälle till så kallade klämdagar, ett ord som förmodligen inte har någon motsvarighet i andra språk. I år kommer två veckor i slutet av maj då man kan trixa med semesterdagar och få maximal utdelning.

Alla helgdagar och klämdagar är inte till för att svensson ska hinna gå i kyrkan utan de är mera till för att sätta båten i sjön, snickra på sommarstugan, ansa rabatterna, spela golf, mecka med husvagnen. Sen passar några på att ha kyrkbröllop just i pingsttider men det är en annan femma.

Lediga Sverige har stängt. Det stängde efter lunch i går, onsdag, och öppnar förmodligen inte förrän på måndag. Vid nationaldagen blir det ännu bättre tillfälle att snickra och klippa gräsmattan. Med en smula planering kan man vara långledig däromkring och ändå inte tära på semesterdagarna. Du gamla, du fria, du härliga land!

En simtur mot kvällen.




Vikinglinjen rör upp vågor...



...och solen går ner.

Ingenting särskilt har hänt. Det var en dag som andra, ändå unik trots sitt vardagliga innehåll.

En ny oförbrukad dag ligger framför. Vad ska jag göra med den? Jag har några ärenden att göra, inget som tar tid, jag har några telefonsamtal att klara av. Jag vet ingenting om den här dagen. En ny dag. En bit framtid i portionsförpackning.

Nu är jag lugn. Det känns underbart att ha en ny dag att bita i. Jag kan göra vad jag vill med den. Det finns ett val. Föreställningen kan börja! Godmorgon, dag!

Allt fixas i datorernas värld. Nästan ingenting överlåts till de vanliga gräsrötterna i den administrativa yra som drabbat myndigheterna. Allt finns ett knapptryck bort, bara man vet vilken knapp man ska trycka på. RB har betalat radio- och tv-licensen per autogiro i alla år. Nu kom det brev från Kiruna. Även dit har meddelandet kommit att abonnenten inte finns längre. Personnumret sprids som en löpeld till alla datorer, alla vet, alla är inbegripna i denna information.

Jag hade undrat lite, men inte orkat göra något åt saken. Nu vet jag. Det är bara att vänta så sprids uppgifterna som virus till alla datorer landet runt, kanske även internationellt. Kanske passpolisen ser om någon försöker använda ett pass utan ägare. På apoteket håller man koll, på sjukhusen, på bankerna, på skatteverket, på kreditinstituten, på försäkringskassan, ja överallt.

För en tid sedan ringde jag till ett sjukhus som inte är det jag hör till. Vips, lämna personnummer, tack. Sen var det fritt fram att läsa allt om lilla mig! Jaha, jag ser att det är dr X som lämnat remiss. Jaha, jaha, vaddå?

Så praktiskt det är att ha numrerade medborgare. Garanterat kontrollsäkert. Skönt att vara omhändertagen? Tveksamt. Men det var bra att slippa ringa till Kiruna!

RB och jag levde tätt intill varandra i jobb och hemma. I tanke och handling, i samtal, närvaro, fantasier, intressen, åsikter. Vi var sällan åtskilda utom de sista åren då sjukdom och uppdrag gjorde att vi fanns på varsitt håll ibland. Vi var som två gamla parhästar, vi måste äta från samma hötapp, gå sida vid sida i vardaglig lunk för att det skulle kännas bra. Närvaron av den andra var viktig för välbefinnandet.

Nu fattas han mig. Jag är ensam, det har jag inte varit på många, många år. Inte bara fysiskt ensam med tystnaden här hemma utan också mentalt. Det känns inte så viktigt att läsa tidningen längre för jag kan inte kommentera och diskutera med RB om allt.  Vad skulle han ha sagt om börskraschen, valfläsket, Danielsson-svängen? Han finns inte. Han ger inga svar. Han är inte här!

När jag går och drar kundvagnen i snabbköpet känns det vemodigt. Det är inte roligt att köpa mat längre. Allt jag kunde glädja honom med - kroppkakor, strömmingsflundra, Janssons frestelse, köttbullar, wienerbröd, går jag förbi. Jag är tillbaka i singellivet, sopp- och smörgåslivet, småförpackningarnas tillvaro då en formfranska hann mögla innan den var uppäten, äpplena skrumpna i fruktskålen och en liter mjölk var en halv liter för mycket.

När dagen är slut och jag summerar, känns det oändligt tomt och vemodigt. Jag är snubblande nära självömkan och hopplöshet. Livet har mist sin substans, det känns meningslöst med all denna ensamhet, all denna tomhet som jag inte kan fylla. Mina krafter känns uttömda. Livet är mitt, jag måste tvinga mig att inse det. Lyfta blicken och se mot nya dagar. Det är svårt, min parhäst är borta. Jag är i obalans, vägen känns tung och har inget mål.

Jag har haft bekymmer med att komma ut på webben, kanske det är bara jag eller också har det brutit ut något. När jag satt med ett trögt modem och knackade av otålighet med fingrarna och väntade som syntes i evigheter på att bilder skulle rulla fram, då fanns det anledning att gnälla! Nu går allt blixtsnabbt i jämförelse och jag blir otålig! Minsta väntetid gör mig stressad - jag måste lugna ner mig! Vad spelar sekunder för roll?

Här en rogivande bild för alla stressade. Inför detta lugn kan man väl inte jäkta och räkna nanosekunder!




Grannens kåk speglar sig i viken.

Solen gick ner i molnslöjor en lördag i maj.

Skönt att vara hemma! Skönt att inte det första jag gör är att slå upp ett glas. Varje fredagskväll vi kom till landet tog vi oss en pilleknarkare! En sup med andra ord. Jag slog upp och så skålade vi, RB och jag. Sen packade jag upp maten och han gick runt och satte på elementen, gick en sväng ner till snickarboden och sen var det dags för middag. Visst var det trevligt.

Det var bara ett krux, jag är alkoholist, RB var en vanlig människa som kunde ta sig en sup och så räckte det med det. Medan han var i snickarboden, hann jag med en sup till och sen öppnade jag en flaska vin eller på senare tid en box. Jag tog några glas medan jag lagade maten, kockens belöning kallade jag dessa glas. Sen drack jag vin till maten, men RB ville bara ha öl. Sen var det teve och då drack jag vin och sen somnade nog jag.

När vi kom hem från landet tyckte vi det var så skönt att vi måste ta en drink eller en öl eller ett glas vin. Jag är alkoholist så jag kunde inte nöja mig med ett glas utan drack mer, helst resten ur vinflaskan. Jag blev inte oregerlig och började skälla och slåss, jag blev lite lummig och kelen och allt var riktigt idylliskt. Men alkoholen gjorde sitt dolda arbete i min hjärna och i mitt psyke. En alkoholist får inte bara skador på levern och andra inre organ, det otäcka är att en alkoholist får personlighetsförändringar. De kommer smygande utan att man noterar det.

Den allvarligaste skadan av alkohol är mental,  fast de flesta nog tror att det är kroppens förslumning som är det värsta. När alkoholen tagit greppet kan en människa bli elak och aggressiv, bitter, misstänksam och fruktansvärt elak. Minsta småsak kan få en drinkare att flamma upp och bli urförbannad, slå i dörrar och bråka, bära sig åt som en furie. Den snälle killen och den blyga tjejen blir som förbytta när alkoholen gjort sitt. Det är här vi hittar obehärskade gräl, misshandel, dumdristiga tilltag, slagsmål, våldtäkt, rattfylla, otrohet och galen vrede.

Det kan ta lång tid innan tecknen visar sig, och den sjuke kanske bara visar dåligt humör och uppflammande vrede som genast kan gå över med hjälp av en drink. Alla alkoholister går inte ut på stan och startar slagsmål, de sitter hemma och är allmänt förbannade över andras betende, dumma chefer, korkade kollegor, orättvisa villkor, idiotiska lagar och besvärliga grannar. Och oförstående familjemedlemmar.

Den mentala förändringen är det mest allvarliga med alkoholism, och det tar lång tid att komma tillbaka till balans och vett. Levern botas fortare än hjärnan eller själen. Det tålamod som  en aktiv alkoholist saknar totalt, måste en tillnyktrande alkis långsamt  ta till sig och utveckla. Den första tiden i min nykterhet var som ett gungfly. Jag hade kvar mitt alkoholistiska betende, men jag var nykter. Först nu känner jag mig lugnare och mer i balans. Jag kunde ta det som hände RB utan att förlora förståndet, jag kunde hantera det med vettet i behåll. Hade jag varit aktiv vet jag inte vad som hade hänt mig, var jag hade hamnat, hur det hade slutat. Som aktiv alkoholist kunde jag inte hantera mitt liv och möta händelser utan överdrivna, obehärskade reaktioner. Jag var totalt avsaknad av sinnesro, balans och överblick. Jag var hjälplös och rubbad.

En passande bostad!



Hoho! Är det någon hemma?



Kom hit! Vi flyttar in!

För några år sedan köpte jag en fågelholk för att den var så dekorativ. Det var förstås en riktig holk gjord av en bit björkstam. Första sommaren stod den tom och var just bara dekorativ. Nästa sommar bodde pilfinkar i den och jag var redo med kameran förstås. Sveriges mest fotograferade holk med pilfinkar! I fjol kom de inte tillbaka och jag var besviken. Det var så trevligt att ha hyresgäster i holken.

Nu är holken uthyrd igen! Den här gången har en svartvit flugsnappare hittat dit. När jag upptäckte det kände jag en verklig djup glädje, en ilning av tacksamhet for igenom mig. När jag sen sitter ute på altanen och dricker morgonkaffe kan jag studera deras jobb med att mata ungarna medan jag läser morgontidningen. Små saker kan ge stor glädje. Nu fattas bara att det kommer svalor och flyttar in i det halvt raserade boet på gaveln. Svalorna har fattats mig i flera år nu.

Molnhimlar, solnedgångar, fåglar, träd, blommor, stenar - självklara saker till stor glädje för mig. Och att  flugsnappare flyttat in gör mig lycklig!

Carola kommer i final - jag hann med alla ärenden den här veckan, nu ska jag till landet, det kanske blir vackert väder, just nu känns det lugnt inuti, det är värst om kvällarna och på morgonen att vakna ensam. Ibland känner jag ett sting av nästan dåligt samvete när jag är glad. Men jag pendlar mellan glädje och sorg. Mitt fysiska hjärta sköter sig bra - jag var på koll i går. Mitt psykiska hjärta kvider. Varje sak är fylld av minnen, jag kan inte nudda vid något härhemma som inte det finns några minnen förknippade med.



Så här ska himlen se ut med luddiga moln som inte tänker regna av sig, bara segla vidare och ändra form, ibland se ut som en drake, ibland som ett lamm, ibland som en profil, ibland som en hund. (Jag är lite himmeltokig, som bekant.) Där ska jag ligga på en grön äng på min älskades arm och se upp i skyn, veta att sådana här himlar har människor sett sedan hedenhös. Stenåldersmänniskorna hade också de grandiosa himlarna att titta på, solnedgångarna, gryningen, sommarhimlen och den hotfulla åskmolnshimlen. Alla vackra himlar fanns där för dem också.

Hade jag kunnat  bromsa? Ja, om jag inte hade varit alkoholist. Då hade jag kunnat sluta dricka eller åtminstone minska mitt drickande, men det kan inte en alkoholist. En tid går det bra, men frestelsen och suget är för starkt för att en människa ska kunna stå emot av egen kraft. Jag hade en del vita perioder. De blev kortare och kortare. Till slut drack jag varje dag efter jobbet. Jag vande mig vid att åka hem till en flaska vin, den väntade därhemma och jag hade bråttom hem. Jag insåg inte det hopplösa i min situation och om någon påpekade att jag kanske drack lite väl mycket och lite väl ofta så blev jag rent ut sagt förbannad.

Efter en tid räckte inte en flaska, jag öppnade en till och tog något glas ur den. Dessutom gick jag fortfarande på fest med alla glada gaggande vänner och det var då ingen hejd på drickandet. Jag hade noll koll. Nu gick det fort mot Niagara, men än höll jag mig kvar i några vasstrån i floden.

Jag var inte promillefri en enda dag. Jag visste det och jag blev skakig. Hur skulle det här gå? Var jag illa ute? Jag var på mörkrött i Systemets frågeformulär. Egentligen borde jag ligga på sjukhus med inre skador. Bårhus eller dårhus eller något. Nu började jag inse att det var kris. Jag gick till husläkaren.

Jag skrev först ett brev till läkaren och berättade om min alkoholkonsumtion. Jag visste ingenting om vilken effekt sjukdomen har, att man behöver större och större ”dos” för att känna sitt behov tillfredsställt, att psyket blir svajigt och att det ilskna humöret är en effekt av bland annat abstinens. Det var mycket jag inte visste.

Den kvinnliga husläkaren lugnade mig. Hon tyckte inte att min alkoholkonsumtion var särskilt hög (jag kanske drog ifrån några flaskor) och mina leverprover visade inte några varningstecken. Allt verkade helt normalt och läkaren gav liksom klartecken att jag kunde köra på ungefär som vanligt. Men rökningen kunde jag ju dra ner på.

Lättad som en lärka halvsprang jag hem och gick förbi systemet och köpte hem några flaskor. Nu hade doktorn sagt att det inte var så farligt, alltså jag hade grönt kort och kunde köra vidare. Gissa om jag kände mig glad! Livet fortsatte med middagar med vänner, firmafester, konferenser, allt. Jag förträngde oron och den barmhärtiga glömskan svepte in de värsta fadäserna: Att jag ramlade baklänges i badkaret och höll på att få duschkroken i baknacken (två cm från en säker död), att jag hade svårt med balansen, svettades om nätterna, var seg på morgonen, försökte dölja lukten ur strupen med tabletter, munspray och eau de cologne, drack ensam om kvällarna och levde ett allt torftigare liv där alkoholen gick före allt annat.

Nej jag kunde inte bromsa. Det var för sent. Jag hade kommit förbi det stadium då det går att hantera sitt drickande. Jag var deprimerad, drack för att bli ”gladare”, blev ännu mer deprimerad, ekorrhjulet snurrade fortare och fortare. Jag ville sluta dricka, jag bad till Gud att få slippa dricka, lik förbannat drack jag. Jag isolerade mig mer och mer, satt ensam och stirrade in i tapeterna och drack. Mina barn hörde omedelbart om jag hade druckit och det hade jag. Varje kväll.

Livet hankade sig fram utan glädje. Tills jag kom fram till Niagara och föll...

Det fanns inga kurser om att dricka måttligt som jag kunde gå på. Det där fick alla klara på egen hand. Eftersom jag var övertygad om att jag inte var alkoholist och att jag av egen vilja skulle kunna dra ner på mitt drickande, läste jag ingenting som handlade om alkoholproblem. Jag hade ju inte det! Alltså visste jag ingenting om effekten av alkoholism. Att det är en progressiv sjukdom, eller ens att det var en sjukdom, kände jag till. Jag trodde det var påhitt för att alkoholisterna ville skylla ifrån sig.

Hade jag läst om hur alkoholism kan skada en människas fysik och psyke, hur en alkoholist behöver dricka mer och mer för att få effekt, kanske jag hade försökt bromsa. Det troligaste är att jag bara ryckt på axlarna och låtit allt rinna av mig. Hade jag försökt att bromsa hade det bara lyckats en kort tid. Jag levde i tron att jag och min vilja skulle kunna hantera alkoholen.

Jag föraktade andra alkisar. Alkoholister var de där hopplösa fallen som raglade omkring och förstörde fester, spydde på mattan och somnade i en vrå. De värsta fallen var de som satt på bänkarna utanför Systemet och som tillhörde A-laget. De var alkoholister. Andra drack kanske lite för mycket, men de kunde, liksom jag, sluta precis när de ville. Men de, liksom jag, ville inte sluta. Och vi kunde inte heller. Det är det som är alkoholism: du kan inte sluta dricka av egen kraft.

Självklart kunde inte jag som var framgångsrik och respekterad i mitt yrke, hade god ekonomi och levde i socialt oklanderliga förhållanden vara något så simpelt som alkoholist! Jag hade oturen att kunna dricka mycket, inte bli illamående eller somna av vin, inte så ofta få huvudvärk och kraftig baksmälla. Det var grönt ljus för att fortsätta dricka. Jag gled obönhörligt vidare på min vinflod och anade inte att jag var på väg mot ett Niagara.

Hur skulle jag kunna avstå från alkohol när alla runt omkring drack och festade och allting cirklade kring fest och glada gäng? Det var omöjligt för mig att bryta mig ur, jag försökte tappert att inte dricka när jag kom till festen eller att åtminstone bara dricka ett par glas. Det slutade alltid med nederlag. Jag kunde inte stanna upp. Jag drack mitt tredje och fjärde glas och sen gick kvällen i rusets tecken, slutade någon gång framåt småtimmarna då bara de tappraste satt kvar och gaggade med vingliga gester och rökte askopparna fulla. Varje gång samma visa. Det var hopplöst. Jag var hopplös.

Jag fattade inte mekanismen. Jag visste inte att alkoholism är att inte kunna sluta dricka. Jag trodde envist att jag skulle kunna hantera alkohol och att jag nästa gång skulle dricka lite mindre. Jag sprang i ett ekorrhjul och det gick snabbt. Jag kände mig värdelös och annorlunda, jag skämdes och gömde mig. Ibland avstod jag från festen för jag ville inte hamna i fyllan igen. Då var det bättre att tuta ensam hemma. Sitta i soffan och hälla upp och till slut somna framför teven.

På den tiden då jag drack tillsammans med andra ordnade vi så att det alltid fanns något att fira eller trösta sig för. Vi var ett gäng där alla var lika ivriga att fixa fester med vin och tilltugg. På jobbet var man mycket tolerant. Vår arbetsplats hade spelrum för oss alla kreativa, idérika människor vars brainstorming resulterade i goda vinster och framgång. Företaget ordnade till och med fester för oss och då flödade drickat. Eftersom det var gratis blev det ännu våtare fester än vanligt. Vi var ett järngäng som satt kvar till småtimmarna. Alltid samma personer, och jag var en av dem.

De drivande personerna ordnade vinlotteri, vinprovning och fredagsmys efter jobbet med vin och snacks. Konferenser förlades till finlandsfärjorna, det var mässor, kick-offer, studieresor, utställningar, representation, invigningar, jubileer, prisutdelningar och säljturneer. Alltid med gott om alkoholhaltiga drycker.

De andras drickande legitimerade mitt eget. De andra dricker ju! Han och hon dricker mer än jag! Alltså kan jag fortsätta. Vem ska jag umgås med som inte dricker? Ska jag sitta med Ramlösa en kväll som den här? Aldrig i livet! Alla kvällar slutade på samma sätt. Eva och jag som bodde nära varandra delade på en taxi. Hade jag inte fått tillräckligt kunde jag dricka ett glas vin när jag kom hem också innan jag tumlade ner i sängen. För att lugna ner mig, som jag intalade mig.

Misstanken att mitt drickande var skadligt, sköljde jag ner med vin. Oron över att få lungcancer dämpade jag med att röka fler cigarretter. Logik var ett okänt ord för mig. Jag var en typisk alkoholist och visste inte om det. Eller ville inte veta. Jag bluffade mig själv och som jag trodde omgivningen. Jag måste ha varit observerad, men jag märkte ingenting. Livet var ju en fest, då ska man vara glad och obekymrad!

Det var alltså ett ”misstag” att jag drack för mycket och blev lealös. Självbedrägeriet firade triumfer! Att jag även nästa gång drack ett glas för mycket och blev lealös var naturligtvis också bara misstag. Jag skulle aldrig göra så mer. Men jag gjorde det om och om igen. Jag drack mer än andra, fortare än andra och jag blev berusad och det tyckte jag var skönt och befriande. Vänliga människor såg till att jag kom hem, jag hade alltid kompisar som ställde upp och jag levde vidare i illusionen att jag drack som andra, lite lite mer kanske, men det var ingen fara!

Att sluta dricka var uteslutet. Jag ville vara på fest, dricka och skåla och ha roligt. Att det inte var så roligt alla gånger, förträngde jag. Att tumla hem på morgonkvisten och sova en tung berusad sömn, vakna med baksmälla och känna sig seg minst en dag efter festen, var inte så roligt, men jag hejdade mig inte. Livet var en fest, en simtur i rödvin. Drunkningsdöden hotade mig, men jag var obekymrad. Inte ens några präktiga minnesluckor och några rejäla obehagliga intermezzon varnade mig, jag plaskade glatt vidare i en flod av rödvin.

Hade jag kunnat hejda mig i början, när jag bara drack lite och mycket sällan? Hade någon sagt åt mig, varnat mig, skulle jag ha slutat då? Nej. Jag hade blivit arg och förnärmad och fräst att det var min ensak och jag drack minsann inte för mycket och det där skulle ingen lägga sig i. Jag hade inte tagit emot några varningar. Det fanns inte i min föreställningsvärld att jag skulle kunna bli eller redan var alkoholiserad. Det var uteslutet. Jag drack normalt enligt egen uppfattning.

Jag kunde inte inse att jag drack annorlunda än andra eller mer än andra. Det kunde andra möjligen redan se och fatta, men inte jag. Jag levde i tron att jag var helt normal, att jag drack för att det var fest och att jag ibland råkade dricka ett glas för mycket, men det var bara ”misstag”. Att misstagen upprepades igen och igen, lärde mig ingenting.

Jag känner mig svag, utarbetad, stirrig. Det ligger högar med papper som ska sorteras och ordnas. Jag har en liten att-göra-lista som jag prickar av. Går jag ut i blåsten ramlar jag omkull. Jag kan blåsa med vinden som ett visset löv känns det som. Jag kryper ner i sängen och somnar direkt. Jag lägger mig en stund på eftermiddagen för att läsa, efter några minuter har jag tappat boken och somnat.

Tankar på alkohol finns inte plats för i hjärnan. Skönt. I går kväll ringde en vän från förr. Hon visste ingenting om vad som hade hänt. Hon lät berusad och vimsig. Det kändes skönt att våra blöta vinkvällar på puben är historia numera. Sist vi träffades satt vi på kondis och drack Cocacola. Det var inte samma fart på konversationen, måste jag medge och avskedet var lite tafatt, inga bamsekramar på vingliga ben och inga kraftiga utspel. Bara vanliga hej då!

Det känns som om jag skulle kunna sova dygnet runt. Ide är kanske ingen dum idé!

Kan det vara ett år gamla äpplen det här? Det ska finnas sådana i butikerna sägs det i pressen. Vad ska man tro. Jag hade en gång en tårtbotten ett helt år i skåpet ovanför kylskåpet. Den såg helt fräsch ut, inget mögel. På skoj lät jag den ligga flera år. Den förändrades inte. Till slut gav jag upp och slängde den. Den hade evigt liv.

Frukten som jag köper kanske är ett år gammal när den hamnar i min fruktskål, men hos mig har den bråttom att åldras. Jag får snabba mig på att äta den innan den ser medfaren ut.

Ja, det kan man. Kan jag. Jag kan till och med skratta och skoja och tala som vanligt. Jag har mitt vanliga sätt när jag möter andra. Sen blir jag ensam och tyst och då kan jag också känna mig lugn, nästan lite lycklig över vårtecken och vackra ting. Livet är starkt. Livet är starkare än döden. Jag har accepterat att RB är död. Han är död och jag lever. Jag är ensam. Ensam utan honom. Ingen väntar mig när jag kommer hem, ingen att småprata med om vardagsting. Vad ska vi se på TV i kväll? Vad ska vi äta till middag? Ska vi åka till landet på fredag?

Vännerna finns där utanför, mina barn, barnbarn. Jag känner ett ansvar för mig själv, för mitt eget liv. RB var min coach, min supporter, min riddare, kompis, försvarsadvokat, partner, livskamrat, älskade. Jag sörjer och saknar honom. Nu måste jag förvalta mitt eget liv så att det inte förrinner i meningslöst ältande och bitterhet. Så skulle jag önskat att han levt vidare om jag hade dött.

Mitt liv är förändrat. Jag förändrar själv en del vanor och rutiner, jag möblerar om både bildlikt och bokstavligt. Det låter kaxigt, men jag är som ett barn som ska lära sig gå. Jag tar ett steg i taget, jag ser mig noga för, jag faller ibland och då gråter jag hejdlöst. Jag kan inte förändra verkligheten, jag måste anpassa mig till den som den har utvecklats. Det blev ingen jorden-runt-resa hand i hand, det blev inte som vi tänkt oss. Jag ser drömmarna och planerna lösas upp som i vatten. Det bildas nya mönster, nya skiftningar och nyanser. Allt är inte svart eller ens grått.

Åren med RB var en gåva, men det var inte sagans "så levde de lyckliga ända tills de dog", det var sorg och glädje som vandrade tillsammans som den gamla psalmen säger. ”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, medgång och motgång här tätt följas åt.” Vi fick var och en hårda törnar av livet, men vi höll varandras händer och stretade vidare även om det var motvind. Sen pratade vi i timtal, samtalsämnena tog aldrig slut och vi skrattade åt samma saker, älskade samma musik, kunde samma visor och schlagers, gillade samma filmer och hade samma politiska åsikter.

Livet är starkt. Livet är starkare än döden. Det jag inte kan förändra måste jag acceptera och jag måste stå emot bitterhet och självömkan.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Se nu tittar lilla solen fram igen...



Det är vackert före klockan fem en morgon i maj.

Min svarta vecka är till ända. I morgon startar jag min vilohelg. Jag åker till landet, försöker vila och sova. Datorn får nog också vila sig. Jag ska sitta vid vattnet och se ut över havet... Och tänka.





Solen går ner bakom Sjöbloms dass.

Den här skatan har verkligen valt sin boplats med omsorg. Undrar vad hyran är.

Körsbärsskörden ser ut att bli stor i år.

I minnet kommer den här veckan att vara min svarta vecka. Det är ett strålande väder, sommar i luften, solvärmen gör att alla klär sig tunt och luftigt, blommorna slår ut, sommaren står för dörren. Jag noterar det, jag ser utan att se. Den här veckan är tung och mörk för mig. När den har landat på lördag, kanske jag kan ta till mig den ljuva sommar som står för dörren. Till dess håller jag på något sätt andan, jag ber om styrka att komma genom tiden utan att förlora fotfästet. Är jag stark nog? Är jag?

I går slog körsbärsträden på gården ut.

Visst, du läste rätt. Datorn är ett slags dadda till mig. Det finns så mycket som förströr mig när jag sitter framför datorn. Jag har några spel som jag kör, idiotiska meningslösa spel som går ut på att få tre kulor att krocka, och pop så är de borta. Sånt där kan jag hålla på med. Patience är ett annat tidsfördriv. Jag skulle aldrig orka sitta med riktiga kort och lägga en invecklad patience, men med datorn går det blixtsnabbt. Ser inte upplägget lovande ut, trycker jag på knappen New game. Kan det bli bekvämare?

Fotografierna ska ordnas och redigeras och läggas in. Jag gör bildspel och sätter musik till. Har planer på att scanna alla gamla foton, men tiden kommer inte att räcka till. Tror jag. Skrivandet är roligt och ger mig feedback. Chatta gör jag inte mer, men det fanns en period då jag satt och snackade strunt med okända personer landet runt i timtal. Jag handlar via webben, det är bekvämt. Telefonkatalog har jag inte haft de senaste sju, åtta åren. Jag slår förstås upp allt jag behöver på internet.

Jag får en smula tröst via datorn. Dels skriver människor till mig, dels skingrar jag mörka tankar. Vem kan ha en vettig tanke i skallen när det gäller att trixa med komplicerade mönster så att massor av fyrkanter exploderar? Inte jag. Det är därför datorn är min dadda som förströr mig när jag är ledsen.

Jag är så trött, orkar knappt vakna på morgonen, vill gärna somna om och jag kan också sova på dagen. Trots att jag sovit många timmar är jag trött när jag vaknar. All kraft har runnit av mig. Den här veckan är det så svåra stunder att gå igenom. Samtal med prästen, begravning, jag har tagit en massa beslut, planerat, ringt, skrivit, tagit emot kondoleanser. Jag är trött, nu drömmer jag om att resa till ett spa, tänk att få ligga i varmt vatten och njuta. Simma i bassäng, flyta omkring i vatten och se upp i taket. Jag var sjöjungfru i mitt förra liv, det är jag säker på!

Vi alkoholister är bluffmakare, specialister på att lura oss själva och andra. Speciellt det där med att vi ska sluta dricka är bluffen vi kör länge med. När då? Sen. En annan dag, bara inte i dag. Kanske vi tror på det själva, och vår omgivning går på lögnen, men en alkoholist kan aldrig lura en annan alkoholist. Där är det stopp.

En alkoholist hör genast om det finns en falsk klang i en annan alkoholists löften eller berättelser. Jag sitter ibland i en grupp och lyssnar och känner på mig att något inte stämmer. Någonting i den andres utspel säger mig att det där inte är helt trovärdigt.

Jag läser också en del på webben som jag anar är en smula påhittat, litet skruvat för att vara sant. Det stämmer helt enkelt inte. För att få en annan alkoholist att tro på sig måste man var omutligt ärlig. Det går inte att komma med trollstavar och att fejka. En som inte är alkoholist kan inte bluffa en som verkligen är det, en som låtsas leka nykter lyckas inte lura en som kämpar med allvar och målmedvetenhet. Det luktar begravd hund långa vägar.

Att bli nykter är smärtsamt, det gör ont att lämna flyktvägen alkohol, att uppleva verkligheten nykter och inte smita undan i berusning, det är sorgligt att bryta sina mönster.  Man måste bestämma sig, väcka sin vilja, ta tag i vardagen, vara kompromisslös och omutligt ärlig. Inte slinka undan som en hal orm och hitta på anledningar till uppskov. Jag får ta fram piskan till min fega, ynkliga alkis som sitter och hulkar längst inne i mig - och så moroten till nykteristen som står på darrande ben och tvekar. Sluta tuta!

Solnedgång i går kväll, en väg över vattnet rakt mot mig.

Känner mig smått irriterad över att det går så långsamt på webben. Jag sitter på landet och det verkar vara något krångel här. Ingen statistik heller och segt, segt, segt. Det var sådana här saker som kunde helt få mig ur balans förut. Jag blev irriterad över minsta motgång, minsta missöde, minsta väntetid. Då var det läge (alltid läge) att lugna ner sig med lite alkohol. Ta det lugnt är en av AA:s deviser. Det passar mycket bra att ta det lugnt nu. Varför ska jag irritera mig? Spelar det någon roll om jag inte kan komma ut på webben blixtsnabbt? Varför har jag så bråttom? Skönt. Det hjälper att tänka Ta det lugnt. Nu känner jag att jag lugnar ner mig, jag behöver inte alls dricka något, varför skulle jag göra det? Jag har gott om tid. Jag kan läsa en bok eller lyssna på radio i stället för att sitta vid datorn.

Ibland berättar en medlem i gruppen sitt livsöde och om sin alkoholism, sen delger de andra sina tankar och erfarenheter med den livsberättelsen som grund. I dag lyssnade vi till K:s livsberättelse. Det krävs både mognad, mod och erfarenhet att berätta sitt livs historia.

Ingen vet hur en alkoholists DNA ser ut, vad det är för gen som ger alkoholism. Man vet att det är ärfligt, eller säger att det är ärftligt och ofta finns alkoholism hos andra i den släkten. För att bli alkoholist måste man ha anlag och tillgång. Det finns mängder av alkoholister som inte har fått sjukdomen att bryta ut eftersom de saknar tillgång till alkohol. Människor som inte har anlag för alkoholism kan tidvis dricka intensivt, men så snart de slutar dricka fungerar de som vanligt igen.  Det finns i dag ingen metod att påvisa vem som kan dricka utan följder och vem som  startar sin alkoholism genom att börja dricka. Det är som rysk roulett, ingen vet var kulan finns och vilket skott som dödar.

Det är insikten om detta som kan ge en alkoholist en stabil grund att stå på. Jag vet att jag är alkoholist, jag kan inte hantera alkohol, jag måste avstå. Att inse detta faktum är en svår bit för varje alkoholist. Många bär med sig drömmen om att en gång kunna dricka som andra, få tillbaka glädjen och det lätta ruset, att allt ska bli sång och musik igen. Detta händer inte, har aldrig hänt. Det finns inga kurser i hur man lär sig hantera alkohol, det finns inga lärdomar som ger trygghet i flaskorna för en alkoholist. En  gång alkoholist, alltid alkoholist. Det är detta som är så svårt att acceptera.

Dagens talare hade klar insikt i sin sjukdom. Han visste att vägen tillbaka är stängd. Antingen sluta dricka eller sluta leva. Så enkelt och så svårt är det. Genom att dela med sig av sina erfarenheter hjälper en alkoholist både sig själv och andra. Det finns en magisk kraft i att berätta och tala om det gemensamma problemet.

Alkohol är ett flytande gift som jag inte tål, som jag blir förstörd av och som hotar min existens som normal och sansad människa. Alkohol är min fiende, mitt gissel, en makt som jag är rädd för och som jag när som helst kan falla för.

Som andra alkoholister hade jag inga planer på att bli det, vem säger sig: Jag ska bli alkoholist! Å nej, man tror att det inte är farligt, att det är harmlöst att dricka och bli berusad och att man kan skylla ifrån sig dumheter man gjort för man var full. Alla dricker, det hör till, fest och rajtantajtan! Sen slår fällan igen, det finns ingen utväg utom att dricka mer och mer och mer. En strålande föreställning startar. Inte ens på Dramaten spelas det upp sådana magnifika scener, sådana lögnaktiga intriger och sådant självbedrägeri. Vilken skådespelardebut en alkoholist som jag skulle kunna göra!

- Nej, jag har inte druckit! Jag dricker inte alls för mycket! Jag kan sluta när jag vill! Ingen fara, jag klarar det här! Det här är sista gången, jag lovar! Att dricka eller inte dricka, det är frågan...

Slutscenen blir ångestladdad, delirium med dansande spöken, ringlande vita ormar och skuggspel. Fasansfulla skrik. Om inte det hela blir en fars med ett vinglande fyllo som snubblar och ser i kors, sluddrar och kissar på sig. Ramlar till slut raklång och blir liggande i sina egna spyor på golvet. Ridå. Applåder!

Tyvärr kan inte den utslagna fyllkajan resa sig och ta emot applåderna, hon bärs ut på bår. Tragisk sorti, men förutsägbar. Strålande tolkning av ett människoöde, skriver en recensent.

i backarna står, niger och säger: Nu är det vår!

Varför dricker en alkoholist? Svaret är enkelt. Därför att han är alkoholist. Allt annat är svepskäl och försök till förklaringar. Det går att skylla på olycka, taskig barndom, sprucket äktenskap, misslyckande, otur eller vad man vill, men det finns egentligen bara ett enda skäl till att en alkoholist dricker. Alkoholisten har en sjukdom som tvingar honom att dricka, en alkoholist kan inte sluta dricka, kan inte låta bli att dricka.

Det är en kronisk sjukdom, den går inte att bota. Den leder till döden om den inte hejdas. Effekterna som sprucket äktenskap, dålig ekonomi, trassel på jobbet, osämja med kompisar - allt det är följder av alkoholismen, inte orsaker till. Den taskiga barndomen är också ett svepskäl, det finns exempel på människor som nått stor framgång trots usla barndomsförhållanden.

De allra flesta sjukdomar kan botas på sikt, läkarvetenskapen gör enorma framsteg. Alkoholism är undantaget. Den sjukdomen går inte att bota, bara att hejda. En alkoholist blir aldrig kvitt sitt alkoholberoende, det ligger latent och hotar den sjuke hela livet. Det är inte normalt att vara alkoholist. Det finns inget naturligt skäl att dricka alkohol, inte för någon. En del människor råkar ut för förbannelsen att bli alkoholister. De väljer inte att dricka, de har ett fruktansvärt tvång att dricka. Man räknar med att 10% av befolkningen är alkoholister.

En alkoholist dricker för att den inte kan sluta av egen kraft. Det har ingenting med brist på vilja eller moral att göra. Ingen väljer att bli alkoholist. Den som är det har en allvarlig sjukdom och behöver hjälp.

Livet kan inte bara vara sorg, det håller inte. Allt finns där runt omkring mig, skatorna bygger bo i körsbärsträdet, påskliljorna blommar, jag ska gå till frissan. Kan jag någonsin börja fungera igen? Jag måste. Jag måste försöka få vardagen att fungera. Inte släppa taget, inte deppa ihop, inte börja tänka på alkohol.

Tankarna på alkohol har varit långt borta, sättet som jag tidigare alltid löst mina problem med har varit mig fjärran. Ändå vet jag att det lurar en fara i sorgen, det är lätt att trösta sig, börja ta till det gamla vanliga medlet som medicin mot själens vånda. Jag trodde all sorg, alla bekymmer, alla misslyckanden kunde botas med alkohol. Det blev bara värre. Nu känner jag mig fri. Men jag aktar mig för att fira någon triumf. Jag kan aldrig vinna över alkoholen, bara stänga dörren.

I morgon ska jag gå till min självhjälpsgrupp. Jag måste ta tillbaka mina gamla vanor och mönster, annars är jag illa ute.  Jag får aldrig glömma vem jag är, Rakel, en alkoholist.

Det är vardag. Jag fungerar. Några samtal klarar jag av, tar emot kondoleanser, kollar räkningar. Sådana gör inget uppehåll. De smyger ner i brevlådan diskret och i RB:s namn. Jag ska pallra mig till banken med intyg. Allt fungerar i detta land, ingenting lämnas åt slumpen. Man är omhändertagen, allt finns det bidrag till och fasta regler för. Utom begravningar. Till den sista föreställningen finns det ingen annan hjälp än privat firma. Sorgen gör människor medgörliga. Det känns inte bra att vara kostnadsmedveten. En sådan självklar sak som döden, en oundviklig, och så finns det inga rutiner, storebror Staten hjälper inte till, skickar inte hem ett formulär med rutor att pricka i. Vilsna efterlevande har bara att inrätta sig efter detta.

Någonstans inuti protesterar jag. En svag liten röst som genast tystnar. Kan det vara rimligt? Ska man elda upp en träkista? Som kostar tusentals kronor. Jag hittar ingen utväg, det är så känsligt ämne att det inte går att prata om det. Vi talar inte om döden och allt däromkring. Vi låtsas att den inte finns. Hysch, hysch.

Den sinnesro jag fått efter att följa AA:s program hjälper mig i alla svåra stunder. Jag kan lugnt bearbeta tankarna som kommer, jag blir inte rädd eller får panik. Jag är tacksam för min sinnesro. Utan den hade jag aldrig kunnat gå igenom detta utan panikångest. När den börjar hamra med mitt hjärta, kan jag bemästra den.  Åtminstone just nu.

Tack för att det finns rutiner, att jag går som längs en snitslad bana, städar, diskar, handlar, sköter bankärenden, går till kemtvätten, hämtar paket, tar emot samtal, skriver brev, beställer tid hos frissan. Rutinerna räddar mig.

RB:s ungdomsvän Lelle ringer och gråter. Jag tröstar honom. Svenska spel har satt in 84 kronor på RB:s konto! Vilket spratt om det hade varit 84 miljoner! Jag skriver lappar. Ring hit, ring dit, kolla svarta klänningen, vad ska en glutenallergiker bjudas på?

Rutinerna hjälper mig. Jag är en robot, batteriet räcker hela dagen. På kvällen är det slut. Då kommer sorgen som en tornado. Då hjälper inga rutiner.

Du kan ingenting ta med dig dit du går... Textrad i en gammal religiös sång med en obestridd sanning. Kvar blir några ägodelar, dina lådor med sitt innehåll, dina kläder, dina pengar, allt som var ditt. Någon ska ta hand om det. Lyfta på alla papper, öppna alla lådor, se allt, märka allt.

Jag tittade aldrig i RB:s skrivbordslådor. Vi hade vattentäta skott mellan oss i det avseendet. Lika otänkbart var det att han skulle rota i min handväska, öppna mina brev, läsa mina mail. Vi hade inga hemligheter för varandra, inte så, men vi hade integritet. Privat var privat, kom mig inte för nära, inte innanför skjortan!

Det finns ingenting överraskande i lådorna. Det är lite ostädat i en del, saker ligger huller om buller, men innehållet är ungefär vad jag väntat mig. Jag går igenom lådorna för att samla ihop en del papper, ta hand om några fotogafier och adresser.

Det är en brokig blandning ägodelar. Det känns som om jag gör intrång, kanske borde jag ha öst allt ner i kartonger utan att titta, men det är deklarationsdags i sista minuten, jag måste leta och jämföra. Bland ointressabta broschyrer kan det ligga något som är viktigt, bland alla kvitton kan det finnas ett som är av yttersta vikt.

Jag blir sittande med några fotografier och vykort från vår resa till Lissabon. Det känns så längesen. Vi fick några märkliga upplevelser där. Vi pratade fortfarande då och då om störtregnet över Lissabon, hur vi sprang för att få skydd under markiserna och att vi överallt hörde den underliga melodin som skärsliparen visslade medan han drog sin kärra i gränderna.

Du kan ingenting ta med dig dit du går... Inte ens minnen.