© Torrdockan

Det är vardag. Jag fungerar. Några samtal klarar jag av, tar emot kondoleanser, kollar räkningar. Sådana gör inget uppehåll. De smyger ner i brevlådan diskret och i RB:s namn. Jag ska pallra mig till banken med intyg. Allt fungerar i detta land, ingenting lämnas åt slumpen. Man är omhändertagen, allt finns det bidrag till och fasta regler för. Utom begravningar. Till den sista föreställningen finns det ingen annan hjälp än privat firma. Sorgen gör människor medgörliga. Det känns inte bra att vara kostnadsmedveten. En sådan självklar sak som döden, en oundviklig, och så finns det inga rutiner, storebror Staten hjälper inte till, skickar inte hem ett formulär med rutor att pricka i. Vilsna efterlevande har bara att inrätta sig efter detta.

Någonstans inuti protesterar jag. En svag liten röst som genast tystnar. Kan det vara rimligt? Ska man elda upp en träkista? Som kostar tusentals kronor. Jag hittar ingen utväg, det är så känsligt ämne att det inte går att prata om det. Vi talar inte om döden och allt däromkring. Vi låtsas att den inte finns. Hysch, hysch.

Den sinnesro jag fått efter att följa AA:s program hjälper mig i alla svåra stunder. Jag kan lugnt bearbeta tankarna som kommer, jag blir inte rädd eller får panik. Jag är tacksam för min sinnesro. Utan den hade jag aldrig kunnat gå igenom detta utan panikångest. När den börjar hamra med mitt hjärta, kan jag bemästra den.  Åtminstone just nu.