Vågor av sorg
RB och jag levde tätt intill varandra i jobb och hemma. I tanke och handling, i samtal, närvaro, fantasier, intressen, åsikter. Vi var sällan åtskilda utom de sista åren då sjukdom och uppdrag gjorde att vi fanns på varsitt håll ibland. Vi var som två gamla parhästar, vi måste äta från samma hötapp, gå sida vid sida i vardaglig lunk för att det skulle kännas bra. Närvaron av den andra var viktig för välbefinnandet.
Nu fattas han mig. Jag är ensam, det har jag inte varit på många, många år. Inte bara fysiskt ensam med tystnaden här hemma utan också mentalt. Det känns inte så viktigt att läsa tidningen längre för jag kan inte kommentera och diskutera med RB om allt. Vad skulle han ha sagt om börskraschen, valfläsket, Danielsson-svängen? Han finns inte. Han ger inga svar. Han är inte här!
När jag går och drar kundvagnen i snabbköpet känns det vemodigt. Det är inte roligt att köpa mat längre. Allt jag kunde glädja honom med - kroppkakor, strömmingsflundra, Janssons frestelse, köttbullar, wienerbröd, går jag förbi. Jag är tillbaka i singellivet, sopp- och smörgåslivet, småförpackningarnas tillvaro då en formfranska hann mögla innan den var uppäten, äpplena skrumpna i fruktskålen och en liter mjölk var en halv liter för mycket.
När dagen är slut och jag summerar, känns det oändligt tomt och vemodigt. Jag är snubblande nära självömkan och hopplöshet. Livet har mist sin substans, det känns meningslöst med all denna ensamhet, all denna tomhet som jag inte kan fylla. Mina krafter känns uttömda. Livet är mitt, jag måste tvinga mig att inse det. Lyfta blicken och se mot nya dagar. Det är svårt, min parhäst är borta. Jag är i obalans, vägen känns tung och har inget mål.
Nu fattas han mig. Jag är ensam, det har jag inte varit på många, många år. Inte bara fysiskt ensam med tystnaden här hemma utan också mentalt. Det känns inte så viktigt att läsa tidningen längre för jag kan inte kommentera och diskutera med RB om allt. Vad skulle han ha sagt om börskraschen, valfläsket, Danielsson-svängen? Han finns inte. Han ger inga svar. Han är inte här!
När jag går och drar kundvagnen i snabbköpet känns det vemodigt. Det är inte roligt att köpa mat längre. Allt jag kunde glädja honom med - kroppkakor, strömmingsflundra, Janssons frestelse, köttbullar, wienerbröd, går jag förbi. Jag är tillbaka i singellivet, sopp- och smörgåslivet, småförpackningarnas tillvaro då en formfranska hann mögla innan den var uppäten, äpplena skrumpna i fruktskålen och en liter mjölk var en halv liter för mycket.
När dagen är slut och jag summerar, känns det oändligt tomt och vemodigt. Jag är snubblande nära självömkan och hopplöshet. Livet har mist sin substans, det känns meningslöst med all denna ensamhet, all denna tomhet som jag inte kan fylla. Mina krafter känns uttömda. Livet är mitt, jag måste tvinga mig att inse det. Lyfta blicken och se mot nya dagar. Det är svårt, min parhäst är borta. Jag är i obalans, vägen känns tung och har inget mål.
Kommentarer
Postat av: Ordbankaren
Du går igenom något så otroligt jobbigt. Någonting jag själv är livrädd att behöva få vara med om. Jag vet att ord inte hjälper i detta, utan det är enbart tiden samt ditt förhållningssätt till det inträffade.
Du kan inte förnimma honom om du försöker slappna av och bara vara? Meditera genom att bara blunda och andas djupt kan hjälpa oavsett vad du ser och känner.
*kraam*
Postat av: Torrdockan
Det är nog en självläkningsprocess inyggd i sorgearbete. Sorg är ett kontrakt som varar livet ut, jag vet det från mina föräldrars bortgång och en del vänner som försvunnit. Man glömmer dem aldrig men minnet blir annorlunda, det färgas av tacksamhet över att få ha varit nära och av de glada minnena. Men just nu är det tufft! Tack Ordbankaren för din kommentar.
Trackback
