© Torrdockan

Livet kan inte bara vara sorg, det håller inte. Allt finns där runt omkring mig, skatorna bygger bo i körsbärsträdet, påskliljorna blommar, jag ska gå till frissan. Kan jag någonsin börja fungera igen? Jag måste. Jag måste försöka få vardagen att fungera. Inte släppa taget, inte deppa ihop, inte börja tänka på alkohol.

Tankarna på alkohol har varit långt borta, sättet som jag tidigare alltid löst mina problem med har varit mig fjärran. Ändå vet jag att det lurar en fara i sorgen, det är lätt att trösta sig, börja ta till det gamla vanliga medlet som medicin mot själens vånda. Jag trodde all sorg, alla bekymmer, alla misslyckanden kunde botas med alkohol. Det blev bara värre. Nu känner jag mig fri. Men jag aktar mig för att fira någon triumf. Jag kan aldrig vinna över alkoholen, bara stänga dörren.

I morgon ska jag gå till min självhjälpsgrupp. Jag måste ta tillbaka mina gamla vanor och mönster, annars är jag illa ute.  Jag får aldrig glömma vem jag är, Rakel, en alkoholist.