© Torrdockan

Linda Skugge: Ett tal till min systers bröllop

Jag gillar Linda Skugge, kvinnan som man antingen är för eller emot. Hon lämnar ingen oberörd med sina krönikor i Expressen och ingen har väl lyckats röra upp känslor som hon. Jag läser hennes texter gärna, men jag håller förstås inte alltid med.

Ett tal till min systers bröllop heter hennes senaste drapa och baksidestexten är en tillägnan och hyllning till alla småbarnsföräldrar som  kämpar dygnet runt med sina små älsklingar. "Jag hoppas ni gråter av skratt medan ni läser," skriver författaren som avslutning.

Det var kanske den meningen jag föll för. Att ha ett par småttingar är en utmaning och ingen mamma eller pappa glömmer de första åren då livet förändrades från en bekväm egoistisk tillvaro till nattvak, oro, glädjefnatt och stolthet och framför allt inte en lugn sekund. Det kändes kul att välja en sådan bok för att jämföra om småbarnslivet är sig likt från den tiden då jag hade småttingar.

Jag lovar, jag drog inte på munnen en enda gång. Boken är för tjatig helt enkelt. Det handlar mest om stress, bajs och spyor och rosa kläder.  Ambitionen är glasklar, men den här gången höll inte den tunna tråden.  Det är ett inferno med tre huvudroller, mor och två döttrar och ingenting leder framåt till några roliga höjdpunkter. Humorn tycks ha försvunnit eller också fattar inte jag det roliga i alla fan, fan, fan, fuck, fuck, fuck. Det oerhört pompösa i att jämföra sitt dilemma med Sylvia Plaths och Märta Tikkanens är förstås originellt, men känns aningen påklistrat.

Inga poäng alls från mig, men (brasklapp) man kanske måste ha "färska" småbarn hemma för att fatta boken och uppskatta den.