© Torrdockan

Det var alltså ett ”misstag” att jag drack för mycket och blev lealös. Självbedrägeriet firade triumfer! Att jag även nästa gång drack ett glas för mycket och blev lealös var naturligtvis också bara misstag. Jag skulle aldrig göra så mer. Men jag gjorde det om och om igen. Jag drack mer än andra, fortare än andra och jag blev berusad och det tyckte jag var skönt och befriande. Vänliga människor såg till att jag kom hem, jag hade alltid kompisar som ställde upp och jag levde vidare i illusionen att jag drack som andra, lite lite mer kanske, men det var ingen fara!

Att sluta dricka var uteslutet. Jag ville vara på fest, dricka och skåla och ha roligt. Att det inte var så roligt alla gånger, förträngde jag. Att tumla hem på morgonkvisten och sova en tung berusad sömn, vakna med baksmälla och känna sig seg minst en dag efter festen, var inte så roligt, men jag hejdade mig inte. Livet var en fest, en simtur i rödvin. Drunkningsdöden hotade mig, men jag var obekymrad. Inte ens några präktiga minnesluckor och några rejäla obehagliga intermezzon varnade mig, jag plaskade glatt vidare i en flod av rödvin.