© Torrdockan

Visst, du läste rätt. Datorn är ett slags dadda till mig. Det finns så mycket som förströr mig när jag sitter framför datorn. Jag har några spel som jag kör, idiotiska meningslösa spel som går ut på att få tre kulor att krocka, och pop så är de borta. Sånt där kan jag hålla på med. Patience är ett annat tidsfördriv. Jag skulle aldrig orka sitta med riktiga kort och lägga en invecklad patience, men med datorn går det blixtsnabbt. Ser inte upplägget lovande ut, trycker jag på knappen New game. Kan det bli bekvämare?

Fotografierna ska ordnas och redigeras och läggas in. Jag gör bildspel och sätter musik till. Har planer på att scanna alla gamla foton, men tiden kommer inte att räcka till. Tror jag. Skrivandet är roligt och ger mig feedback. Chatta gör jag inte mer, men det fanns en period då jag satt och snackade strunt med okända personer landet runt i timtal. Jag handlar via webben, det är bekvämt. Telefonkatalog har jag inte haft de senaste sju, åtta åren. Jag slår förstås upp allt jag behöver på internet.

Jag får en smula tröst via datorn. Dels skriver människor till mig, dels skingrar jag mörka tankar. Vem kan ha en vettig tanke i skallen när det gäller att trixa med komplicerade mönster så att massor av fyrkanter exploderar? Inte jag. Det är därför datorn är min dadda som förströr mig när jag är ledsen.