© Torrdockan

Carola kommer i final - jag hann med alla ärenden den här veckan, nu ska jag till landet, det kanske blir vackert väder, just nu känns det lugnt inuti, det är värst om kvällarna och på morgonen att vakna ensam. Ibland känner jag ett sting av nästan dåligt samvete när jag är glad. Men jag pendlar mellan glädje och sorg. Mitt fysiska hjärta sköter sig bra - jag var på koll i går. Mitt psykiska hjärta kvider. Varje sak är fylld av minnen, jag kan inte nudda vid något härhemma som inte det finns några minnen förknippade med.



Så här ska himlen se ut med luddiga moln som inte tänker regna av sig, bara segla vidare och ändra form, ibland se ut som en drake, ibland som ett lamm, ibland som en profil, ibland som en hund. (Jag är lite himmeltokig, som bekant.) Där ska jag ligga på en grön äng på min älskades arm och se upp i skyn, veta att sådana här himlar har människor sett sedan hedenhös. Stenåldersmänniskorna hade också de grandiosa himlarna att titta på, solnedgångarna, gryningen, sommarhimlen och den hotfulla åskmolnshimlen. Alla vackra himlar fanns där för dem också.