Kan man le i sorgen?
Ja, det kan man. Kan jag. Jag kan till och med skratta och skoja och tala som vanligt. Jag har mitt vanliga sätt när jag möter andra. Sen blir jag ensam och tyst och då kan jag också känna mig lugn, nästan lite lycklig över vårtecken och vackra ting. Livet är starkt. Livet är starkare än döden. Jag har accepterat att RB är död. Han är död och jag lever. Jag är ensam. Ensam utan honom. Ingen väntar mig när jag kommer hem, ingen att småprata med om vardagsting. Vad ska vi se på TV i kväll? Vad ska vi äta till middag? Ska vi åka till landet på fredag?
Vännerna finns där utanför, mina barn, barnbarn. Jag känner ett ansvar för mig själv, för mitt eget liv. RB var min coach, min supporter, min riddare, kompis, försvarsadvokat, partner, livskamrat, älskade. Jag sörjer och saknar honom. Nu måste jag förvalta mitt eget liv så att det inte förrinner i meningslöst ältande och bitterhet. Så skulle jag önskat att han levt vidare om jag hade dött.
Mitt liv är förändrat. Jag förändrar själv en del vanor och rutiner, jag möblerar om både bildlikt och bokstavligt. Det låter kaxigt, men jag är som ett barn som ska lära sig gå. Jag tar ett steg i taget, jag ser mig noga för, jag faller ibland och då gråter jag hejdlöst. Jag kan inte förändra verkligheten, jag måste anpassa mig till den som den har utvecklats. Det blev ingen jorden-runt-resa hand i hand, det blev inte som vi tänkt oss. Jag ser drömmarna och planerna lösas upp som i vatten. Det bildas nya mönster, nya skiftningar och nyanser. Allt är inte svart eller ens grått.
Åren med RB var en gåva, men det var inte sagans "så levde de lyckliga ända tills de dog", det var sorg och glädje som vandrade tillsammans som den gamla psalmen säger. ”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, medgång och motgång här tätt följas åt.” Vi fick var och en hårda törnar av livet, men vi höll varandras händer och stretade vidare även om det var motvind. Sen pratade vi i timtal, samtalsämnena tog aldrig slut och vi skrattade åt samma saker, älskade samma musik, kunde samma visor och schlagers, gillade samma filmer och hade samma politiska åsikter.
Livet är starkt. Livet är starkare än döden. Det jag inte kan förändra måste jag acceptera och jag måste stå emot bitterhet och självömkan.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Vännerna finns där utanför, mina barn, barnbarn. Jag känner ett ansvar för mig själv, för mitt eget liv. RB var min coach, min supporter, min riddare, kompis, försvarsadvokat, partner, livskamrat, älskade. Jag sörjer och saknar honom. Nu måste jag förvalta mitt eget liv så att det inte förrinner i meningslöst ältande och bitterhet. Så skulle jag önskat att han levt vidare om jag hade dött.
Mitt liv är förändrat. Jag förändrar själv en del vanor och rutiner, jag möblerar om både bildlikt och bokstavligt. Det låter kaxigt, men jag är som ett barn som ska lära sig gå. Jag tar ett steg i taget, jag ser mig noga för, jag faller ibland och då gråter jag hejdlöst. Jag kan inte förändra verkligheten, jag måste anpassa mig till den som den har utvecklats. Det blev ingen jorden-runt-resa hand i hand, det blev inte som vi tänkt oss. Jag ser drömmarna och planerna lösas upp som i vatten. Det bildas nya mönster, nya skiftningar och nyanser. Allt är inte svart eller ens grått.
Åren med RB var en gåva, men det var inte sagans "så levde de lyckliga ända tills de dog", det var sorg och glädje som vandrade tillsammans som den gamla psalmen säger. ”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, medgång och motgång här tätt följas åt.” Vi fick var och en hårda törnar av livet, men vi höll varandras händer och stretade vidare även om det var motvind. Sen pratade vi i timtal, samtalsämnena tog aldrig slut och vi skrattade åt samma saker, älskade samma musik, kunde samma visor och schlagers, gillade samma filmer och hade samma politiska åsikter.
Livet är starkt. Livet är starkare än döden. Det jag inte kan förändra måste jag acceptera och jag måste stå emot bitterhet och självömkan.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Kommentarer
Trackback
