Hade jag kunnat sluta? V
Det fanns inga kurser om att dricka måttligt som jag kunde gå på. Det där fick alla klara på egen hand. Eftersom jag var övertygad om att jag inte var alkoholist och att jag av egen vilja skulle kunna dra ner på mitt drickande, läste jag ingenting som handlade om alkoholproblem. Jag hade ju inte det! Alltså visste jag ingenting om effekten av alkoholism. Att det är en progressiv sjukdom, eller ens att det var en sjukdom, kände jag till. Jag trodde det var påhitt för att alkoholisterna ville skylla ifrån sig.
Hade jag läst om hur alkoholism kan skada en människas fysik och psyke, hur en alkoholist behöver dricka mer och mer för att få effekt, kanske jag hade försökt bromsa. Det troligaste är att jag bara ryckt på axlarna och låtit allt rinna av mig. Hade jag försökt att bromsa hade det bara lyckats en kort tid. Jag levde i tron att jag och min vilja skulle kunna hantera alkoholen.
Jag föraktade andra alkisar. Alkoholister var de där hopplösa fallen som raglade omkring och förstörde fester, spydde på mattan och somnade i en vrå. De värsta fallen var de som satt på bänkarna utanför Systemet och som tillhörde A-laget. De var alkoholister. Andra drack kanske lite för mycket, men de kunde, liksom jag, sluta precis när de ville. Men de, liksom jag, ville inte sluta. Och vi kunde inte heller. Det är det som är alkoholism: du kan inte sluta dricka av egen kraft.
Självklart kunde inte jag som var framgångsrik och respekterad i mitt yrke, hade god ekonomi och levde i socialt oklanderliga förhållanden vara något så simpelt som alkoholist! Jag hade oturen att kunna dricka mycket, inte bli illamående eller somna av vin, inte så ofta få huvudvärk och kraftig baksmälla. Det var grönt ljus för att fortsätta dricka. Jag gled obönhörligt vidare på min vinflod och anade inte att jag var på väg mot ett Niagara.
Hade jag läst om hur alkoholism kan skada en människas fysik och psyke, hur en alkoholist behöver dricka mer och mer för att få effekt, kanske jag hade försökt bromsa. Det troligaste är att jag bara ryckt på axlarna och låtit allt rinna av mig. Hade jag försökt att bromsa hade det bara lyckats en kort tid. Jag levde i tron att jag och min vilja skulle kunna hantera alkoholen.
Jag föraktade andra alkisar. Alkoholister var de där hopplösa fallen som raglade omkring och förstörde fester, spydde på mattan och somnade i en vrå. De värsta fallen var de som satt på bänkarna utanför Systemet och som tillhörde A-laget. De var alkoholister. Andra drack kanske lite för mycket, men de kunde, liksom jag, sluta precis när de ville. Men de, liksom jag, ville inte sluta. Och vi kunde inte heller. Det är det som är alkoholism: du kan inte sluta dricka av egen kraft.
Självklart kunde inte jag som var framgångsrik och respekterad i mitt yrke, hade god ekonomi och levde i socialt oklanderliga förhållanden vara något så simpelt som alkoholist! Jag hade oturen att kunna dricka mycket, inte bli illamående eller somna av vin, inte så ofta få huvudvärk och kraftig baksmälla. Det var grönt ljus för att fortsätta dricka. Jag gled obönhörligt vidare på min vinflod och anade inte att jag var på väg mot ett Niagara.
Kommentarer
Trackback
