© Torrdockan

Vi alkoholister är bluffmakare, specialister på att lura oss själva och andra. Speciellt det där med att vi ska sluta dricka är bluffen vi kör länge med. När då? Sen. En annan dag, bara inte i dag. Kanske vi tror på det själva, och vår omgivning går på lögnen, men en alkoholist kan aldrig lura en annan alkoholist. Där är det stopp.

En alkoholist hör genast om det finns en falsk klang i en annan alkoholists löften eller berättelser. Jag sitter ibland i en grupp och lyssnar och känner på mig att något inte stämmer. Någonting i den andres utspel säger mig att det där inte är helt trovärdigt.

Jag läser också en del på webben som jag anar är en smula påhittat, litet skruvat för att vara sant. Det stämmer helt enkelt inte. För att få en annan alkoholist att tro på sig måste man var omutligt ärlig. Det går inte att komma med trollstavar och att fejka. En som inte är alkoholist kan inte bluffa en som verkligen är det, en som låtsas leka nykter lyckas inte lura en som kämpar med allvar och målmedvetenhet. Det luktar begravd hund långa vägar.

Att bli nykter är smärtsamt, det gör ont att lämna flyktvägen alkohol, att uppleva verkligheten nykter och inte smita undan i berusning, det är sorgligt att bryta sina mönster.  Man måste bestämma sig, väcka sin vilja, ta tag i vardagen, vara kompromisslös och omutligt ärlig. Inte slinka undan som en hal orm och hitta på anledningar till uppskov. Jag får ta fram piskan till min fega, ynkliga alkis som sitter och hulkar längst inne i mig - och så moroten till nykteristen som står på darrande ben och tvekar. Sluta tuta!