© Torrdockan

Hade jag kunnat  bromsa? Ja, om jag inte hade varit alkoholist. Då hade jag kunnat sluta dricka eller åtminstone minska mitt drickande, men det kan inte en alkoholist. En tid går det bra, men frestelsen och suget är för starkt för att en människa ska kunna stå emot av egen kraft. Jag hade en del vita perioder. De blev kortare och kortare. Till slut drack jag varje dag efter jobbet. Jag vande mig vid att åka hem till en flaska vin, den väntade därhemma och jag hade bråttom hem. Jag insåg inte det hopplösa i min situation och om någon påpekade att jag kanske drack lite väl mycket och lite väl ofta så blev jag rent ut sagt förbannad.

Efter en tid räckte inte en flaska, jag öppnade en till och tog något glas ur den. Dessutom gick jag fortfarande på fest med alla glada gaggande vänner och det var då ingen hejd på drickandet. Jag hade noll koll. Nu gick det fort mot Niagara, men än höll jag mig kvar i några vasstrån i floden.

Jag var inte promillefri en enda dag. Jag visste det och jag blev skakig. Hur skulle det här gå? Var jag illa ute? Jag var på mörkrött i Systemets frågeformulär. Egentligen borde jag ligga på sjukhus med inre skador. Bårhus eller dårhus eller något. Nu började jag inse att det var kris. Jag gick till husläkaren.

Jag skrev först ett brev till läkaren och berättade om min alkoholkonsumtion. Jag visste ingenting om vilken effekt sjukdomen har, att man behöver större och större ”dos” för att känna sitt behov tillfredsställt, att psyket blir svajigt och att det ilskna humöret är en effekt av bland annat abstinens. Det var mycket jag inte visste.

Den kvinnliga husläkaren lugnade mig. Hon tyckte inte att min alkoholkonsumtion var särskilt hög (jag kanske drog ifrån några flaskor) och mina leverprover visade inte några varningstecken. Allt verkade helt normalt och läkaren gav liksom klartecken att jag kunde köra på ungefär som vanligt. Men rökningen kunde jag ju dra ner på.

Lättad som en lärka halvsprang jag hem och gick förbi systemet och köpte hem några flaskor. Nu hade doktorn sagt att det inte var så farligt, alltså jag hade grönt kort och kunde köra vidare. Gissa om jag kände mig glad! Livet fortsatte med middagar med vänner, firmafester, konferenser, allt. Jag förträngde oron och den barmhärtiga glömskan svepte in de värsta fadäserna: Att jag ramlade baklänges i badkaret och höll på att få duschkroken i baknacken (två cm från en säker död), att jag hade svårt med balansen, svettades om nätterna, var seg på morgonen, försökte dölja lukten ur strupen med tabletter, munspray och eau de cologne, drack ensam om kvällarna och levde ett allt torftigare liv där alkoholen gick före allt annat.

Nej jag kunde inte bromsa. Det var för sent. Jag hade kommit förbi det stadium då det går att hantera sitt drickande. Jag var deprimerad, drack för att bli ”gladare”, blev ännu mer deprimerad, ekorrhjulet snurrade fortare och fortare. Jag ville sluta dricka, jag bad till Gud att få slippa dricka, lik förbannat drack jag. Jag isolerade mig mer och mer, satt ensam och stirrade in i tapeterna och drack. Mina barn hörde omedelbart om jag hade druckit och det hade jag. Varje kväll.

Livet hankade sig fram utan glädje. Tills jag kom fram till Niagara och föll...