Livet i en podd

Nog har jag hunnit med att uppleva teknisk utveckling! Det känns som hedenhös men det var inte såååå längesen vi köpte en ljudanläggning med stora högtalare och alltihop tjusigt inmonterat i ett glasskåp. Akai hette den visst, hemmets stolthet. Den är isärplockad och står i en skrubb numera, men jag nänns inte göra mig av med den. Hur ska jag annars kunna lyssna på mina LP. Jag har till och med en massa stenkakor i en trave. De går inte att lyssna på alls och jag trodde jag kunde göra mig av med dem, men det sved i hjärtat. Så där ligger de.

grammo

Antikvitet i dag: Grammofon



Sen kom CD:n och det var som en dröm men den varade kort tid, för nu känns t.o.m de gammalmodiga. Jag sitter med direktkontakt med iTunes och hämtar hem musik ärligt och juste, nio kronor spåret. Min iPod har jag i fickan och den innehåller alla mina favoriter, både musik och bild. 530 foton kan jag bläddra bland just nu. Häromdagen upptäckte jag podradion också och tankade hem några program jag missat. Sen snokade jag runt och upptäckte att jag kan få hem morronsoffan direkt i datorn. Jag är slagen med häpnad. Snart kan jag förmodligen tanka hem filmer eller mina favoritprogram. Det är längesen vinylen sprakade på skivtallriken.

radiogrammofon

Radiogrammofon, en stor möbel som släpades hem på 40- och 50-talen

Vad blir nästa steg? Det går förstås inte att räkna ut, för om någon hade sagt mig att jag skulle ha hela mitt musikförråd och alla mina foton i fickan, så hade jag skrattat som åt ett mycket gott skämt.

iPod

Just nu har jag 544 bilder, 15 bildspel från DVD och över 500 låtar samt lite annat i den här. Det får rum ännu mer. Hela livet dokumenterat i en liten dosa. Va?

Aldrig eller alltid?

Aldrig eller alltid? Bra svar på den frågan är ”ibland”. Jag hävdar absolut inte att man ska avstå från alkohol generellt. Att dricka tillsammans och umgås är trevligt och ingen ska missunna sig den känsla av fest och trivsel som alkohol kan ge. Att dela en flaska gott vin och se varandra djupt i ögonen, skåla och känna vinets värme - det är en skön stund att unna sig. Alkohol ska inte förbjudas eller klassas som otillåten glädjekälla. De allra flesta människor kan hantera alkohol på ett sunt sätt.

Samtidigt bör alla vara varse de faror som finns med alkohol. Det är när någon får ett tvingande behov av att dricka, så tvingande att den dricker ensam, dagligen och i lönndom, som alkohol kan betraktas som farlig och nedbrytande. Det är en bedömningsfråga som varje individ måste ställa sig inför sitt eget bruk av alkohol. Måste jag dricka? Dricker jag på ett farligt sätt? Bestämmer alkoholen över mig? Kan jag avstå från alkohol eller är jag beoende?

Dricker alla i det gäng man umgås med, är det naturligt att följa det mönstret. Alla dricker och gör det därför legitimt med berusning och helgfylla. Det är svårt för en enskild medlem att göra annorlunda än de andra. I allmänhet finns det heller inget behov av att avstå från alkohol. Men - och det är ett farligt men - det finns alltid någon i varje gäng eller sällskap som dricker mer än andra, som blir mer berusad, som visar tecken på beroende. För den personen är alkoholen farligt vanebildande och skapar ett beroende, inte för de andra.

Dvs alkohol kan även vara farlig för måttlighetsdrickare. I längden ger alkohol skador och den hoppar inte över någon som har druckit försvarliga mängder under sitt liv. Var fjärde sjukhussäng upptas av någon som har alkoholskador och alla är för den skull inte vad vi kallar alkoholister, utan har druckit som ”normala” människor. Alkoholen tar sitt pris även av dem.

Alkohol hör inte ihop med varken med ordet ”aldrig” eller ”alltid”. Att förbjuda och införa restriktioner mot alkohol är ett misslyckat projekt, det visar historien. Det ger ingen annan effekt än att smuggling och hembränning ökar. Människor vill dricka och tycker om att dricka alltsedan Noa planterade vin på marken. Tyvärr har en del människor oturen att ha ett slags allergi mot alkohol och utvecklar sin sjukdom alkoholism. Obehandlad alkoholism leder till döden precis som andra obehandlade sjukdomar t ex cancer gör. Ingen skulle drömma om att skicka hem en cancersjuk människa med en klapp på axeln, några tabletter och förmaningen att försöka bli frisk på egen hand. Det är ungefär vad som händer en alkoholist.

Men det finns mediciner, hävdar en del. Visst, men den alkoholist som har blivit botad med någon av dessa mediciner kan ställa upp och komma ut ur garderoben så att vi får bevis. Antabus är rena skämtet, folk dricker ändå. Jag vet inget om mediciner så jag borde hålla tyst, men jag har inte hört någon som blivit ”botad”. Säkert finns det någon men det betyder inte botad på samma sätt som med andra sjukdomar. En alkoholist kan sägas vara ”botad” så länga den inte dricker. Och alkoholen finns alltid bara en armslängd bort. Det kanske är därför som sjukdomen alkoholism har fått stämpeln av att drabba folk med dålig karaktär och svag viljestyrka. Den bullshiten har trängt så långt in i allmänhetens medvetande att det verkar omöjligt att sprida realistisk kunskap om vad det är för lurande gift som säljs öppet över disk.

Ordet som hör ihop med alkohol är ”ibland”. Ibland är alkoholen välgörande och skänker glädje. Det är inget fel med ett lätt rus, men asfylla är fel. Lagom och ibland är den rätta ordkombinationen för alkohol. Aldrig är ordet som hör ihop med alkohol för en alkoholist. Aldrig. Och det måste alkoholister och andra acceptera. Alltid är ett ord som absolut inte ska kombineras med alkohol. Inte för någon.

Det ljuva livet

LIVET

Ärlighet från första början

Man behöver inte vara särskilt känslig eller observant för att höra när någons ord klingar falskt. Till och med i text kommer ärligheten på skam, det märks inte minst i dag då ”alla” bloggar. Det är svårt att skriva trovärdigt, det är svårt att kommunicera rakt och utan försköningar. Svårt att inte överdriva eller underskatta, lägga till eller dra ifrån.

Ibland hör jag på möten att någon försöker måla upp en bild av sig själv som inte stämmer, men det är sällan. De allra flesta är kompromisslöst ärliga. De döljer ingenting, men berättar naturligtvis inte allt för alla. Det är ingen som väntar sig att man ska lägga upp sitt darrande hjärta på bordet och dissekera det. Men det skulle accepteras, om någon hade det behovet. Vad någon än berättar är det ingen som avbryter eller kommenterar, den som talar får tala färdigt utan att bli avbruten. Var får man göra det i sällskapslivet?

När en alkoholist startar sin nykterhet finns det mycket gammalt som det känns viktigt att befria sig från. Då skaffar man en sponsor, en alkoholist med lång nykterhet bakom sig och som kan texterna och rutinerna, som kan berätta hur han eller hon gjort. Kvinnor väljer en kvinna som sponsor och männen en man. (Det blir lugnast så.) En sponsor eller mentor, om man så vill, är inte en dadda men en person som lyssnar och finns till hands när nykterheten är hotad eller om det dyker upp frågor och funderingar under resans gång. Då kan man ringa sin sponsor. Eller någon annan i gemenskapen. Det delas flitigt ut telefonnummer i grupperna. Man brukar träffa sin sponsor på regelbundna möten och tryggheten i att ha en sponsor kan inte nog värderas. Det blir en mycket viktig person i ens liv. Kanske den första personliga kontakt en alkoholist haft på många år med någon utanför den allra innersta kretsen. Och kanske den första person som inte kommer med de eviga klyschorna: det är väl bara att sluta eller du kan väl ta dig i kragen.

En sponsor är alltid själv alkoholist och har gått före i programmet. Det är egentligen bara andra alkoholister som förstår vidden av sjukdomens fasor och följder. Det förunderliga är att genom att hjälpa andra får sponsorn själv styrka att fortsätta sin nykterhet. Sponsorskapet går ut på att föra budskapet vidare och hjälpa dem som ännu inte kunnat ta sig ur sitt beroende. Kontakten med en sponsor kan ge en vän livet ut, och i fall då inte personkemin stämmer skiljs man åt och skaffar en annan sponspor.

Geografin kan lägga många hinder för ett regelbundet mötesdeltagande och kontakten med en sponsor. Bor man ensligt eller på en ort där alla känner alla, kan det uppstå problem för en del. Andra struntar i vad folk ska tro och går på sina möten utan att försöka dölja det. Andra blir nervösa bara vid tanken att en granne skulle se. (Alkoholister har alltid lättare i storstäder - både att dricka och arbeta med sin nykterhet.) Allt som man behöver veta finns i litteraturen, böckerna går att beställa på webben. Det kan vara en bra början att läsa om sin sjukdom och hur andra gjort för att bli nyktra och återfå sin hälsa och värdighet.

Så här kan det gå: En kvinna i en liten stad utanför Stockholm tyckte att det var genant att gå på möten i sin egen stad så hon åkte till en grupp i Stockholm. Hon hade suttit hemma i sitt radhus och druckit lådvin dag efter dag och nu var botten nådd! Den första hon får se på mötet var en grannfru som bodde i samma radhuslänga! De hade suttit i varsitt radhus och kranat vin!


Att bli nykter är bara början

Det är lätt att tro att bara man skruvar på kapsylen eller stänger kranen och slutar dricka, så är allt helt OK. Ingenting kan vara felaktigare. Det är inte bara att stänga av alkoholflödet. Det är enbart en start till det stora reformarbete som ligger framför. De flesta alkoholister inser att det inte var alla andra människor som var elaka och det var inte omgivningens fel att det blev som det blev. Orsaken finns hos alkohlisten själv, och ska någonting bli stadigvarande bra måste denne ändra sig, sitt sinnelag och sina värderingar. Och vem vill erkänna att den haft fel och ta skulden på sig själv? Det har varit alltför enkelt och bekvämt att skjuta skulden på andra och försvara sig med otur, ägna sig åt självömkan och förbanna allt och alla runt omkring.

Den som inte gör någon inre resa för att analysera vad det är i den egna personligheten och tankevärlden som borde renas, den är tillkämpat nykter och tar lättare återfall. Den sortens nykterhet kallas för ”vita knogar” och man kan föreställa sig hur det ser ut, någon sitter med knutna nävar vid bordskanten och tvingar sig själv att inte ta det där förbannade första glaset. Alla förstår att den sortens nykterhet inte håller i längden. Det fordras mer.

Alkoholistens lättfärdiga prat om att sluta, att aldrig dricka mer, att nu ska det bli nyktert resten av livet — allt sådant är bara tomma ord och den närmaste kretsen har hört det till leda och låter sig inte i längden duperas. De vet att alkoholister inte kan hålla sådana löften. Många anar inte ens hur snabbt det går att bryta löftet eftersom många alkoholister har utvecklat ett otroligt effektivt system att dölja sitt missbruk, gömma flaskor, smyga med supandet och låtsas som ingenting. Den härdade familjen brukar genomskåda det hela vanligtvis ganska snabbt. Många sådana brutna löften gör att anhöriga tappar respekten för sin alkoholist. Denne har inte heller själv några illusioner, för innerst inne anar han eller hon att det inte går att hålla löftet. Den här gången heller.

Allt gammalt groll och harm måste inventeras och städas undan och det inre livet måste rensas för att nykterheten ska få fäste. Den sjuke kan inte behålla sina attityder och sitt gamla beteende för då är vi där igen. Flaskan kommer fram som tröst och då glöms alla föresatser omgående. Ett återfall brukar föra direkt till den tidigare nivån i konsumtionen om inte värre. För att bibehålla nykterheten måste alkoholisten gå igenom ett slags reningsbad, företa en andlig resa för att upptäcka andra dimensioner och värden än de som härskade i  alkoholdimman.

Vem kan ändra sig? Vem kan städa i sitt inre och vem kan erkänna sina fel och gottgöra andra människor för allt som har sagts och gjorts i fyllan och villan? Allt om hur det ska gå till och genomföras står beskrivet i AA:s skrifter där ”stora boken” är det viktigaste dokumentet. Där beskrivs tolv steg mot nykterhet. Där finns också tolv löften som infrias vartefter stegen görs. Jag kan inte gå in på några detaljer eftersom jag inte har mandat att föra någon organisations eller enskild annan människas talan. Jag har heller ingen medicinsk utbildning, jag är en alkoholist som kämpat med sin sjukdom i många år och kan bara beskriva det jag själv upplevt och lärt mig.

Sök på webben efter mer information. Många adresser står i spalten här till höger, men det finns många fler. Även den som inte har direkt anknytning till problemet alkoholism, kan ha nytta av att lära sig mer om sjukdomen eftersom den är så vanlig att man kan räkna offren i många miljoner.



Blott Sverige svenska sjöar har...

Visst ser det ut som en sjö i Sverige, åtminstone i mina ögon. Men den vackra bilden är från Minnesota och jag kan förstå att utvandrande svenskar hittade sitt ”Småland” där. Där skulle jag vilja vara en sån stilla dag. Helst i en roddbåt, fast det vore synd att störa vattenytan med årtag.

minnesota

Länken leder till sidan där man hittar bilden, uppgifter om och karta över sjöar i Minnesota. Titta själv!
 

Är gåtan nära sin lösning?

Återfallen för missbrukare är vanliga och många, de är farliga och nedbrytande, de är ett stort problem som kan vålla vånda livet ut för en beroende. Tänk om hjärnan kan påverkas att  få bort suget och minska risken för återfall. Kan suget efter nikotin hävas, kan väl suget efter alkohol och andra droger också hävas. Ett enormt framsteg för läkarvetenskapen! (Frankrikes och andra länders vinproducenter ser intäkterna minska och grips av panik.)

Ur artikeln:

”Det handlar om en liten del av hjärnan som heter insula, som man tror hjälper oss tolka olika intryck och signaler till känslor  — känslor som hunger, smärta eller just suget efter en drog som nikotin. Suget som skapas av insula skulle kunna vara en viktig anledning till att till exempel bara omkring en av fem som försöker sluta röka lyckas. Att det är så lätt att återfalla.”

Läs hela artikeln här.

Det händer inte mig

Det är möjligt att en del människor leker och roar sig fram till beroende av alkohol. Kanske kan man locka fram sitt beroende bara för att man är ovarsam och nonchalant. Det som startar som en lustig komedi slutar i djupaste tragik. Den som är i ett beroende är en tragisk figur om så fasaden är putsad och fin och det yttre skenet hålls uppe.

Det är mycket tragiskt att vara alkoholist — det känns ibland så tragiskt att det enda sättet att uthärda är att dricka. Så kunde jag känna ibland. Det enda jag önskade var att bli befriad från min ångest och därför drack jag för att bli kvitt den. Jag skämdes och försökte bli av med min skam över att dricka genom att dricka mer, för alkohol har förmåga att bedöva känslor. Naturligtvis blev allt bara värre.

”Det händer inte mig.” Nej, ingenting händer jaget. Jaget klarar sig alltid från de värsta olyckorna, det överlever tsunamin, 11 september, Estonia, flygkrascher, trafikolyckor, sjukdomar. Det händer inte mig. Alkoholen biter inte på mig. Jag kan inte bli alkoholist. Andra kan, men inte jag. Så tänker de flesta, också de som utvecklat sitt missbruk och redan är alkoholister. Det var ingenting planerat, det blev så. Så tänkte jag medan jag roade mig och festade. Det var oskyldigt i början, jag blev glad och uppspelt, rolig och påhittig och jag trivdes. Så är det kanske för de flesta. Alkoholen gör att man inte är så blyg längre, man är inte tafatt och trist, man blir uppspelt och lättsam, man hänger med. Jag hängde med så grundligt att jag hamnade i absurda situationer och om alkoholen var barmhärtig tog den bort de allra värsta minnena. Tyvärr minns jag fortfarande en del scener som jag helst vill glömma.

Berusade människor blir påverkade och förändrade, det spelar ingen roll om de är välbärgade, kommer från fin miljö, har avancerade jobb, tjänar massor med pengar. Alkoholen gör sitt med alla. Det är en demokratisk dryck. Alla blir fulla och fjantiga till sist och polityren rinner av i takt med alkoholintaget. Benen bär inte direktörerna heller och inte artisterna, kändisarna, politikerna, de lärda blir lika fulla som de obildade om de dricker i stor mängd. De tappar också omdömet, de slinter med tungan, de bär sig åt som de aldrig skulle göra om de inte hade druckit. Det finns många exempel på det.

Det som börjar som en oskyldig lek, ett slentriandrickande på helgerna kan utvecklas till fullt galopperande missbruk. Så länge vi identifierar missbruk med misär känner sig de som har välstånd och god miljö trygga. De tror sig inte vara alkoholister, de tycker inte att de missbrukar. Jaså, inte det? Bästa testet är att avstå. Går det bra utan ångest, rastlöshet och sug och en krypande känsla i kroppen, ett större intag av godis, cigarretter eller snus, så är det goda tecken. Den som känner tvingande behov av alkohol är alkoholist.

Slappt medlöperi i alkoholkonsumtion ”för att alla andra dricker” kan vara inledningen till åratals missbruk. Det som börjar som en lek blir blodigt allvar. Det kommer ungdomar som knappt lämnat tonåren bakom sig till självhjälpsgruppernas möten. Deras studentfyllor och pubrundor ledde till alkoholism och/eller annat missbruk och de förstod det tidigt. Andra fattar inte, vill inte inse, orkar inte ta tag i sitt problem och de fortsätter i tro att ”det händer inte mig”. Men det händer alltid någon. Och det kan vara du eller jag.

Ensam?

inte ensam

Nej, jag är inte ensam. Jag har ju min flaska.

Det kanske inte var så farligt

Det kanske inte var så farligt. Jag kanske inte är alkoholist. Två tankar som dyker upp hos en nykter alkoholist efter ett tag. De kom hos mig då jag hade varit nykter i flera månader och själva skräcken för vad jag upplevt hade mildrats och fallit en smula i glömska. Två fullkomligt livsfarliga tankar som genast måste bekämpas då de dyker upp. Det var så farligt, det var farligare än jag själv fattade till och med. Hur mycket ska jag överbevisas för att få in i skallen att jag är alkoholist, alltid kommer att vara det och aldrig blir frisk, dvs botad. Jag kan hålla mig nykter men jag kan aldrig dricka igen utan att direkt kalla på döden. Jag fick hjälp på sjukhuset eftersom det är farligt att ha druckit så länge och så mycket som jag och konsekvenserna kan bli ödesdigra. Bland annat kan man drabbas av delirium tremens något dygn efter sista glaset och det är ingenting att nonchalera. Man måste komma under vård!

Läkare och annan vårdpersonal hjälper den akut utslagne alkoholisten. Man kan stå under fortsatt uppsikt, komma för att få medicin, terapisamtal, stöd. Det är den medicinska hjälpen — den mänskliga hjälpen att behålla sin nykterhet kan inte sjukvården egentligen ge. Proffsen hjälper alkoholisten att bli nykter, självhjälpsgrupperna och stegprogrammet hos t ex AA hjälper alkoholisten att förbli nykter. Märk distinktionen. Alkoholism är ingen sjukdom som kan avhjälpas utan att den sjuke själv aktivt arbetar för att bli frisk. Det hjälper inte att häva i sig mediciner och tro att det sen är att fortsätta dricka eller att det går att dricka lite grand eller då och då. Det är nolltolerans som gäller. Svårt att få in i skallen! Men det måste bankas in och det finns ingen alkoholist på den här sidan år 0 som har lyckats dricka alkohol utan att till sist tappa skallen, förståndet, medmänniskornas respekt och förtroende, sin hälsa och sitt förstånd. På andra sidan år 0 kanske det gick, men det saknar betydelse i dag...

Jo, det var så farligt! Jo, jag är alkoholist! Senast i går kväll smög sig en liten undran över mig då jag stod i mellanakten på teatern och köade för min uppfriskande Ramlösa. Det serverades vin som det numera görs på teatern och operan och jag såg de andra sitta vid sina vackra glas. Kan jag verkligen inte dricka någonting alls, flög det genom huvudet. Är ett enda glas så farligt? En sekundsnabb tanke som fick mig att bli rädd. Jag måste alltid hålla i minnet att jag inte kan dricka, inte får dricka, om jag ska fortsätta mitt nya friska liv. Jag har sett en del komma tillbaka efter ett återfall. Det är ingen vacker syn. Det är en skamsen, darrande, sliten person som kommer tillbaka. Ansiktet bär tydliga spår av vad som hänt. Självförtroendet är knäckt, vägen tillbaka är oändlig. Det finns en väg tillbaka, den stängs aldrig men ibland hinner inte den som tagit återfall vända. Döden kommer emellan. Tro inte att detta är en överdrift. Alkohol skördar fler dödsoffer än trafiken. Samhället har ingen nollvision för alkohol som för trafik. Det finns inga motsvarande lagar om stopplikt, bälten, krockkuddar, fartbegränsningar eller dubbdäck för alkoholintag. Det är den supandes ensak hela vägen fram till sjukhuset eller fyllecellen, bårhuset eller dårhuset. Så ser det ut.

picasso

”Det kanske inte är så farligt!”




Walle, du har svar

på din kommentar här.
Hälsningar från Torrdockan

Duktig-flicka-syndromet

Jag såg häromdagen en löpsedel med duktig-flicka-syndromet uppslaget i katastrofbokstäver. Det ska visst vara ett slags sjukdom som nuförtiden drabbar unga kvinnor. Protest! Ånej, det är ingen ny åkomma, duktig-flicka-syndromet har säkert funnits lika länge som det funnits flickor. Det är inte bara den här unga generationen som drabbats, att vara duktig flicka har i långliga tider ansetts vara i högsta grad en flickas plikt och kallelse och det behöver man inte vara feminist för att konstatera. För längesen skulle flickor och unga kvinnor fostras och förberedas på att tjäna andra och sköta allt som tillhörde hemmets göromål, vare sig hon skulle vara husmor själv eller städslas som piga. Det fanns bara en enda flyktväg, nej två om man ska vara ärlig: klostret eller bordellen.

Dagens unga kvinnor behöver bara se på sina mödrar så inser de att duktig flicka det skulle man vara i den generationen också. Förmodligen var det de årskullarna som ansträngde sig maximalt. De skulle inte bara sköta man, hem och barn, de skulle ut och jobba också. Och ingen hade nämnt för männen att de kunde gå ut i köket och fixa något själva när de blev hungriga. Nutidens män är fenomenala underverk om man jämför med 30- och 40-talister som oftast gick från mammas omvårdnad till fruns utan att passera köket eller städskåpet på vägen.

Hur ska en mamma som måste rusa hemifrån varje morgon och komma hem sent på kvällen orka med sin tillvaro i längden? Hur ska småbarnsföräldrar orka hålla den takt som det krävs? Hur kan en singel som måste klara allt hemma själv och som kämpar i karriären orka? En som har slitjobb och skitjobb och får ont i hela kroppen av en vanlig arbetsdag? Hur ska någon orka? Vad gör en stressad nutidsmänniska för att slappna av och återhämta sig? Cipramil och Zoloft är svaret för en del. Gråt, gräl, missnöje, ilska, utbrott är vanligt för andra. Alkohol är svaret för många. Alkohol har en lugnande effekt och kan ge en välbehagskänsla. Man slappnar av med alkohol, det är lätt tillgängligt. Det behövs inget recept som till lugnande mediciner.

Jag är övertygad om att alkohol liksom den var för mig är en vanlig medicin för stressade människor som måste orka, måste fungera, måste hinna med. Någon läkare behöver inte blandas in, det är enkelt och accepterat och borde inte vara farligt. Det är det heller inte för de allra flesta. Det är bara en del som är alkoholister och faller in i missbruk. De flesta klarar av att ta en drink någon gång, men avstå för det mesta. De flesta klarar av att ta ett glas och inte mer och sen ställa flaskan tillbaka i skåpet. Det är helt acceptabelt.

Vad alla måste vara varse är att det kan vara farligt att använda alkohol som medicin för att stressa ner, lugna sig, försöka hämta krafter. Det kan vara en förödande vana som utan att man ens tänker på det leder till allt större intag och allt oftare användning. Då är det dags att tänka efter. Hög tid.

Alla duktiga flickor och pojkar som stressar för att klara alla roller och tror att de måste vara perfekta, vackra, framgångsrika, på topp, välbärgade, smarta, inne, lyckliga har det tufft.  Kraven kan kännas omänskliga, bördan för tung, rytmen för intensiv.  Då är det lätt att pysa upp en öl och sjunka ner i tv-soffan och känna lugnet sprida sig i kroppen.  Det är två saker man kan ta till sig: ingen behöver vara perfekt och alkohol löser inte problem, den konserverar dem.


Utan spår

Många ansikten känner jag igen, minns dem från gång till gång i grupperna. När någon saknas länge blir jag orolig, undrar vad som hänt. Självhjälpsgrupperna är fria, man kommer och går, det finns ingen närvaroplikt, ingen besökslista eller statistik. Det strömmar folk fram och tillbaka. De flesta har kontakt med andra i grupperna, de har bytt telefonnummer och träffas också ”privat”, delar intressen och har blivit goda vänner. De stöder varandra och delar sina erfarenheter.  Andra är mer försiktiga, går snabbt efter mötet, säger inte många ord, delar inte med sig av sina tankar och känslor.

Det var förstämning bland några på mitt senaste möte. De pratade om en person som försvunnit ur gemenskapen. Jag kunde inte erinra mig hur han såg ut,  man beskrev honom för mig. Vi använder bara förnamn och jag kunde inte minnas mannen. Han hade dött. Han tog ett återfall och kroppen orkade inte mer. Jag trodde jag mindes honom svagt, han hade aldrig sagt särskilt mycket, jag visste ingenting om honom, bara att han kom då och då. Nu skulle han aldrig mer vara bland oss. Han hade inte lämnat några minnesspår hos mig, jag skämdes på något sätt. Varför hade jag inte sett honom, varför hade jag inte lagt hans utseende och namn på minnet?

Det kändes ledsamt och tragiskt. Jag anade att det fanns en tragedi bakom. Andra har också försvunnit. En del kommer aldrig tillbaka. Så småningom hör någon att det hänt något allvarligt, för det mesta är det ett återfall som slutar olyckligt. Några dagar trodde jag att jag visste vem det var, jag såg honom framför mig. I dag på mötet kommer den jag trodde det var! Han såg frisk och välmående ut, jag blev en aning full i skratt och tänkte: Oj, jag trodde du var död! Den person det verkligen gällde visste jag fortfarande inte något om. Jag insåg att jag var en självupptagen och nonchalant människa som inte kunde minnas människor som varit på besök. Jag beslöt att bättra mig, lyssna mer uppmärksamt på andra, lägga deras namn och berättelser på minnet, inte låta någon bli utan spår.

Den berömda väggen

Hur väl jag förstår henne, hon som nu lagt fram en "bekännelse", den framgångsrika politikern med strålkastarljuset bländande rakt i ögonen så att hon inte ser publiken, bara vet att den finns där. Någonting blev för mycket, den berömda väggen tornade upp sig och en utväg är alkohol. Det går inte att förneka alkoholens lugnande inverkan. Den ger en stunds avslappning, man somnar lättare, nerverna slutar dallra och det går att sitta ner en stund när jobbet är klart, middagen undanstädad, ungarna i säng, mannen förankrad bakom en tidning och då, först då går det att sparka av skorna, blunda och ta en klunk gott vin eller något annat med alkohol i. Jag har haft det så. Massor av duktiga kvinnor har det så. Varje dag, året om. Till och med semestern är en prövningens tid, ungarna ska ha sitt, familjen måste ha mat, det ska planeras utflykter och släktbesök och trädgården ser ut som en urskog.

Hur orkade jag? Hur orkade hon? Hur orkar vi alla med att fungera i alla roller, vara perfekta, pliktmedvetna, noggranna, ansvarstagande, vänliga, duktiga, effektiva? Alkoholen blir en av olika flyktvägar. Den är effektiv till en början och fyller sitt syfte: att lugna och dämpa oro och ångest. Den ger en paus från det ständigt gnagande samvetet, den ständiga känslan av att inte orka, inte räcka till, inte vara duktig nog. Tyvärr fungerar den inte i längden. Självmedicineringen mister sin effekt och då är det lätt att öka dosen. Flera glas ger den forna effekten, bra, då blir det flera glas. Den onda cirkeln sluter sig och den tornande väggen är närmare än någonsin.

Alkoholen ger full fart mot väggen, gärna med huvudet före så det blir en rejäl stjärnsmäll. Eller rasar hela väggen över en och man sitter med tegelsten upp till hakan, ett kaos, ett hem i ruiner och man själv med blessyrer som inte går att dölja. Det är kanske modigt att "gå ut" och lägga papperen på bordet. Jag menar kanske för jag tvekar om det alltid är så klokt i vårt fördömande samhälle. Det finns alltid någon som ser en ljusglimt i andras olycka. Inställningen till alkoholism är intolerant och fördömande, det är trögt att få den att accepteras som en sjukdom. Det kanske tar några tusen väggar till att ramla över stressade män och kvinnor, innan det når det allmänna medvetandet att alkoholism och alkoholberoende är en sjukdom i klass med andra kroniska och dödliga sjukdomar. Den som är sjuk ska alltså behandlas efter det och inte som om den vore pestsmittad, hade dålig karaktär och var sämre än andra.

Det är långt dit. Medan människor utan problem med alkohol fortsätter att rynka på näsan sliter alkoholiserade vänner och kolleger med sitt jobb, sina dubbelroller, sina bördor, sina familjeproblem, sina bekymmer, sin skam och sin ångest. Du som håller på med det förrädiska receptet: alkohol mot stress —  ta varning, tänk efter före, häll inte upp i glaset. Är du inte redan fast i vanan går det fortfarande att avstå. Trötthet botas aldrig med alkohol. Stress och trötthet tvärtemot ökar med tiden av alkohol, ångesten också. Kvar blir skam och skuld och sorg. Och en blodig panna för att du med full fart gick in i väggen.



Oiva Tiokkas fåglar

Jag verkligen älskar Oiva Tiokkas glasfåglar, de är så vackra och fascinerande. Alla fåglarna finns här, där visas de dessutom per år och färg också. Njut. Jag äger ett par dyrgripar, men har sug efter fler. Måste behärska mig...


Oiva Tiokka

För husbehov

husbehov

Välpackat förråd blir väl packat herrskap.

Vinsnobbar

Före nyår såg jag ett morgonprogram med en soffa med fyra självbelåtna herrar som satt och snackade om champagne, hade synpunkter, samt surplade i sig ostron. Före klockan nio en morgon! De var kändisar hela kvartetten och jag tror inte att ens de har sådana vanor till vardags. Jag har t o m sett TV-soffan dra i sig snapsar på morgonkvisten. Nej, jag är inte moraliskt indignerad! Jag är bara förvånad.

Alla får ha sina dryckesvanor, det finns många som startar dagen med ett glas, jag tillhörde på slutstadiet den skaran. Däremot fanns det ingen glamour och inga ostron med i den stunden, det kan jag garantera. Jag tycker bara det är fjantigt att provsmaka och uttala sig om champagne och andra viner på morgnarna som man har för vana i TV4. Att höra det där jojkandet om aromer och se hur andäktigt de rullar runt en skvätt i munnen känns löjligt. Vad har det att göra i ett morgonprogram då folk är jäktade och ska iväg till jobbet. Nej, jag tror inte att det inspirerar och frestar alkoholister - jag tycker fortfarande bara att det är löjligt. Däremot tycker jag det är högst tveksamt att inslaget kan beskådas av småbarnen därhemma. Det är inte normalt att vuxna dricker vin på morgonen.

Det är också märkligt att se varunummer och pris raddas upp i TV-rutan, vad har TV4 för avtal med systembolaget för att marknadsföra och betygsätta viner. Som en parentes: Vem betalar Expressens tjänstvilliga vinprovning för att sätta betyg på allehanda lådviner och annat? Så att en löpsedel kan ge tps om vad som är viktigt i tidningen den dagen?

Jag ställer mig oförstående till detta enorma intresse för vin som exploderat i Sverige. Det är hysteriskt med vinförslag i tidningarnas matavdelningar, kan ingen längre äta gott utan att ha en flaska vin därtill? Präktiga gamla Ica-kuriren kör med vintips numera och det har på något sätt gått över gränsen. Varje lokalblaska i landet har vinspalt och annonser med lilla brasklappen om alkoholens faror därintill. Som någon koling i systemkön sa förr i världen: Vilket vin passar bäst till blodpudding?

För alkoholister är vinpratet och annonserna utan effekt. En alkoholist dricker utan vintips och goda råd om aromer och pris. Är det riktigt illa dricker en alkoholist vad som helst som innehåller etanol om det så är dödligt direkt eller ej. Det är möjligen vanliga måttlighetsdrickare som kan påverkas. Bland alla måttlighetsdrickare finns alltid någon som ökar sin konsumtion och kommer nära gränsen till missbruk eller hamnar i det. Men det är marginellt. För min del reagerar jag bara för att det är så utstuderat löjligt med vinprovning i arla morgonstund. Liksom att när några tjejer tänker ta sig en kväll med skratt och fnitter kallar de det för vinprovning för att det ska verka lite mer seriöst.

Har inte vinsnobbarna gjort sitt nu?

Alkoholfri zon

När jag var liten var berusade människor det värsta jag visste. De luktade illa, talade konstigt, en del blev fula i mun, de försökte ta på en och de verkade lalliga och fjantiga. En del satt och grät och snorade och en del blev osams och började skrika. Jag skydde dem som pesten. Jag såg aldrig min pappa berusad. Aldrig mamma heller. En gång minns jag att pappa verkade lite konstig, han satt med en massa farbröder i gavelrummet och röken låg tjock som dimma. Alla hade glas i händerna. Jag gick därifrån lite fundersam.

Det där hade jag med mig hemifrån när jag fick egna barn. De skulle inte se mig och/eller sin pappa dricka och vara berusade. Därför drack vi aldrig något när barnen var vakna. Det var lätt att avstå när de var små och hade tidiga kvällsvanor, sen kanske lite svårare, men det gick. Jag frågade min vuxna dotter om hon mindes något från sin barndom av vårt drickande. Nej, sa hon, utom en gång. Då vaknade hon sent och gick upp, vi satt i stora rummet och var lite flamsiga. Det var enda gången.

Jag fick mycket lättare samvete när jag hörde det. Inte för att jag fördömer någon som  dricker i barnens närvaro, men eftersom jag vet hur jag själv reagerade förstår jag att barn direkt märker om föräldrarna och andra vuxna de känner skulle ha druckit. Varje skiftning i rösten, varje minspel registreras och de noterar omedelbart om något är annorlunda.

Vi hade aldrig vin till en vanlig middag, vi hade inget barskåp, mest för att vi inte hade råd att ha sprit hemma. Vi köpte någon flaska vin och delade på den och knaprade på god ost eller chips till vinet. När vi hade fest hemma och det hade vi ibland, middag med dans till och med, då var barnen placerade hos farmor för vi hade turen att ha villiga barnvakter i släkten. Vi hade en alkoholfri zon kring barnen, och det var vi mycket noga med. Det här var innan alkoholberoendet blev dominerande i mitt liv. Det dröjde till barnen var näranog vuxna och inte längre bodde hemma.

Jag önskar att alla små barn hade alkoholfri zon i sitt hem. Det kanske inte är möjligt, men det vore bäst för alla, om barn slapp se sina föräldrar berusade och börja undra över deras beteende. En alkoholfri zon, går det att ordna? Jag tror det. Jag önskar det fanns alkoholfria zoner lite varstans i samhället. Det finns rökfria zoner, det börjar bli självklart, varför inte alkoholfria? För vuxna som inte missbrukar och är beroende kan det inte vara särskilt uppoffrande. Jag tror inte ett ögonblick på teorierna att barn ska vänja sig vid att det används alkohol hemma och att de ska få smaka när de blivit äldre. Inte ett ögonblick tror jag på det. Finns det en alkoholist i släkten (och det gör det i alla släkter) kanske det finns en blivande i barnaskaran och då är det livsfarligt att ge det barnet det första glaset. Och detta är inget skämt.

När barnen är med behöver ingen vuxen dricka alkohol.

Lilla jag har svar under ”Faran över?”

Goda tankar
Torrdockan

Nostalgitripp till 1975 på webben

Ibland läser jag något som riktigt tar grepp om mig. Här en text från Kickis blogg som fick mig att förflyttas långt tillbaka trots att jag inte bodde i det Östersund som omtalas.

• År 1975 gick det verkligen inte att hyra filmer för hemmabruk i Östersund. I stället gick vi på biograferna Röda Kvarn, Metropol, Svea, Royal och Saga.

• Eftersom det inte fanns reklam på tv tyckte alla att det var jätteroligt att se reklamfilmerna på bio. Ingen ville riskera att komma några minuter för sent till sin plats, för ”då missar vi ju reklamen!”

• På tv fanns det bara två kanaler att välja bland – TV 1 och TV 2. Ytterst få program (förutom skol-tv) sändes på dagtid.

• Det fanns bara tre radiokanaler: P 1, P 2 och P 3. Om man tyckte att utbudet av pop och rock var för litet kunde man sent på kvällen leta upp Radio Luxemburg på mellanvågsbandet.

• Bra låtar kunde man spela in på kassettband. I affärerna fanns det inte cd utan LP-skivor och singlar. Teckenkombinationen mp3 stod inte för någonting.

• Lokalradion var ett 15-minuter långt program som hette XYZ-kvarten. Närradio fanns inte alls.

• Mobiltelefoner var inte uppfunna ännu. Men det fanns gott om telefonkiosker i stället. På till exempel Stortorget fanns det telefoner både i övre och nedre delen. Samtalen betalades med mynt.

• Mynten, ja. Förutom 50-öringar, 1-kronor och 5-kronor fanns det även 5-öringar, 10-öringar och 25-öringar (fyra år tidigare försvann 1- och 2-öringarna).

• Körfältet var Östersunds nyaste bostadsområde. Torvalla bestod av skogs- och myrmark.

• McDonalds fanns inte, men i Östersund kunde man äta på Ringbaren.

• Vallsundsbron var en våt dröm.

• Regementena A 4, I 5 och F 4 levde i högönsklig välmåga och ingen skulle drömma om att lägga ned dem – det kalla kriget mellan supermakterna USA och Sovjet pågick som bäst.

• Genom Berlin löpte en hög mur.

• Internet fanns inte.

• E-post fanns inte.

• Ingen hade en dator hemma för eget bruk.

• Alla stillbildskameror innehöll filmrullar som framkallades på ett laboratorium.

• Telefonerna hade nummerskiva, inte knappar.

• EU hette EG och Sverige var verkligen inte med.

• Kungen och Silvia hade ännu inte gift sig.

• Paris Hilton var bara beteckningen på den berömda hotellkedjans hotell i Paris.




Efter helgerna

Helgerna är över. Storkonsumenterna av alkohol mår därefter. Nere på soffan i centrum satt en man med två tygkassar och sov klockan åtta när jag passerade förbi i dag. Inomhus är det varmt och skönt, han var helt slocknad. Halv ett när jag passerade igen satt han fortfarande kvar, till synes utan att ha rört sig under timmarna som gått. Väktarna hade låtit honom sitta kvar, eller hade de inte gått sin runda. Han var en bild av alkoholisten, den som vi så gärna föreställer oss för vi vill inte se alkoholisten som en man i kostym med skjorta och slips sittande bakom ett skrivbord med en påpasslig sekreterare som sköter hans ärenden. Eller den duktiga sjuksköterskan som verkar så effektiv eller läraren med sin sociala pondus. Vi lägger helst bara märke till trashanken som försöker få ihop pengar till en liten Rosita, men ser inte de välklädda, socialt välanpassade som handlar vin och sprit lite diskret som om det skulle pågå middagsbjudning varje dag.

Det är skönt att möta vardagarna igen utan att ha festat loss och haft treveckors fylla och bakfylla. Bara att slippa de praktiska bekymren om det finns eller inte finns glögg, vin, öl, likör, snaps, whisky och champagne hemma är en stor lättnad. Mataffären är öppen varje dag långt fram till kvällen, allt jag behövde till julbordet fanns där. Julmust är en litet söt nästan äcklig dryck, det kunde finnas något mer strikt smaksatt, men bubbelvatten går bra. Lilla E älskar också bubbelvatten.

Inte en enda glöggtung kvällskvist med huvudvärk och olust efteråt, inte en enda nattmacka med tillbehör som det var så påpassligt att ordna för det gav tillfälle till snaps och öl. Inga tunga morgnar med ökentorka i halsen och en svag idé om att sluta dricka. Jag har slutat! Så skönt det är. Vilken befrielse. Efter trettonhelgen ringde Emma som jag blivit bekant med i gemenskapen. Hon hade haft våldsamma anfall av sug och förnekelse, berättade hon. Börjat tvivla på om hon verkligen är alkoholist, kanske hon skulle kunna dricka lite, lite grand. Men hon tog sig samman och avstod, tur nog.

”Jag bestämde att skjuta upp det tills jag är åttio”, sa hon. ”Grattis”, sa jag. ”Ha det så kul den veckan!” För det tar ungefär en vecka för en gammal alkoholist som tar återfall att hamna på bårhus eller dårhus. Längre fest brukar det inte bli, bara en fruktansvärd ångest och direkt in i värre dryckesorgier än någonsin. Kroppen är gammal och tål inte ett återfall, så enkelt är det. Vi bestämde att inte pröva! Inte ens på 100-årsdagen. Vi kom dessutom överens om att var det några som var alkoholister så var det vi. Vi hade haft vinprovning varje kväll i decennier!



Frågor utan svar

Under mina dagliga stunder av eftertänksamhet dyker det upp en del frågor som hittills saknar svar. Här är några.

Varför har OCR-nummer så många siffror, 21 siffror eller mer kan det bli? (Fakturanumret man ska skriva när räkningar betalas vis internet. Det måste finnas ett smartare sätt att numrera.)

Varför säger folk ”data” om maskinen som heter dator? Det kan väl inte vara svårare att lära sig än motor - ingen säger ju mota i stället!

Varför kan inte alla skilja på orden var och vart?

Varför glömmer jag bort vad de jättebra filmerna från förra året som jag inte hann se på bio heter när jag letar efter dem i DVD-butiken? Och varför känns de inte lika angelägna som  förut när jag väl hittar dem?

Varför flyttar vännerna just när jag skrivit in deras adress i den nya fina adressboken?

Varför finns det en osynlig magnet längst ner i min väska som drar till sig allt det jag letar efter: nycklar, mobil, kvitton, biljetter?

Varför blir jag så vansinnigt lycklig när jag lyckas peta in ett semikolon i en text? Det känns som att vinna på Triss!

Vad är det för nöje med att äga en ful hund eller en som biter småbarn?

Ska den fasta telefonen avskaffas? Den känns helt onödig ibland.

Varför går det inte att baka ihop datorn med teven? Jag vill inte flytta på mig! Radion och datorn är ju förenliga.

Kanske någon har svar på dessa frågor. I så fall mottages de tacksamt.



 

Faran över?

På något sätt är jag inställd på att det ska komma en signal med faran över i alla situationer. Massor av tillbud, sjukdomar, dramatiska händelser slutar med signal: Faran är över. Då är allt gott och väl, man kan sluta oroa sig, det kanske var falskt alarm, allt kan återgå till det normala. Det är lätt att föreställa sig att det ska komma en signal också när det gäller alkoholism. Så är det inte och det är svårt att inse det. Faran är aldrig över.

Det kommer aldrig någon signal till mig eller någon annan alkoholist att faran är över. Den som påstår det är en lögnare. Faran för återfall finns där alltid, ibland hotande nära, ibland långt borta. Det går inte för en alkoholist att friskförklaras. Sjukdomen ligger latent, den är väckt med ett glas och raserar då allt som byggts upp i nykterhet.

För en som inte har sjukdomen kan det vara lätt att inbilla sig att det faktiskt finns botade alkoholister. De dricker ingenting, de verkar helt "normala", allt har gått bra i åratal. Och visst ser det så ut på ytan. Att en alkoholist alltid - även efter tiotals år - kan vara utsatt för sug är det svårt att föreställa sig för den som aldrig känt det.

Jag förstod inte heller att de som gått före mig i nykterheten kunde känna sug och frestele. Naivt trodde jag att för dem var faran över. Sen fick jag lära mig att så är det inte. Då och då hör jag om andra alkoholister som kanske efter tio, tjugo år i nykterhet faller för impulsen att ta det där första glaset. Alkoholen är en listig och farlig fiende och väntar i evighet på att få sätta in ett dödande hugg och ta makten. Därför går alkoholister till sina självhjälpsgrupper fortfarande efter många års nykterhet. Det delas inte ut något diplom eller slutbetyg där, ingen blir färdig, ingen får garantier och löften.

Självklart har inte mitt sug efter alkohol försvunnit. Det kommer alltid att finnas kvar. Jag måste alltid vara på min vakt. Faran är minst av allt över. Ibland tänker jag inte alls på alkohol, ibland glömmer jag helt bort den delen av tillvaron, ibland känner jag sorg efter alla de ändå glada festliga stunderna som fanns, då inga sorger än i våra sinnen bodde. Jag vet nu att jag inte är ensam om det, andra alkoholister berättar om sina svåra stunder, jag om mina. Det ger oss gemensam styrka.

Det går att jämföra situationen med en allergikers. Den som är allergisk mot jordnötter kan självklart inte knapra i sig en enda liten nöt! Faran går aldrig över. Det är lätt att förstå. Så är det också för alkoholister. Faran kan undvikas men aldrig gå över. Det gäller att gilla läget.

Skylla på fylla

Vilken insnörpt egovärld en alkoholist vistas i! Jag var helt avståndstagande mot alkoholister trots att jag själv var det. Dom, dvs alkoholisterna, störde mig, de var motbjudande, slappa, karaktärslösa, enfaldiga, saknade självkritik, var obehagliga och borde skärpa sig. Jo, det är skillnad på folk och folk!

Att Leffe på Bänken och jag var av samma skrot och korn, accepterade jag inte. Jag söp väl på ett finare sätt kantänka. I stället för att sitta och halsa i parken satt jag på krogen och drack dyrt, jag tyckte väl att det försvarade mitt beteende att jag hade plånbok och snygga kläder. Det fyllesnack jag deltog i handlade om "finare" saker än det som avhandlades i buskaget bakom Systemet. Mina kompisar var välklädda och skolade, de hade fina jobb och snygg fasad. De och jag var ett slags välfärdsalkisar, vi hade inga som helst ekonomiska bekymmer eller något grymt förflutet (åtminstone inte i början av våra suporgier). Vi var på något sätt slappare alkisar än parkgänget. Vi behövde varken trösten eller värmen från flaskan, vi bara lekte obekymrat. Ska sanningen riktigt fram var det nog så att vi tänjde gränser i den heliga alkoholens namn. Vi blev varandras alibi. Drack han, kunde jag. Dansade hon på bordet, kunde jag. Gick hon och la sig med sin granne kunde jag ligga med min. Det gick alltid att skylla på fylla.

Vi slogs inte i fyllan, på sin höjd kunde någon rycka tag i en annans kavajslag. Vi spydde inte, vi kissade inte på oss, vi uppförde oss som väluppfostrade alkisar. Fyllbultar med etikettregler. Gjorde någon något uppseendeväckande och bröt mot etiketten skylldes det på alkoholen. Alkohol skulle urskulda fadäser och misstag. "Jamen, jag var berusad." Alltså skulle jag bli ursäktad och förlåten. Vilken praktisk liten räkmacka vi åkte på! Att vi var många på mackan gjorde det ännu mer legitimt.

Snobbalkisarna blir - om de inte ser upp - mer och mer lika Leffe på Bänken, men de märker det inte. Förfallet kommer smygande. Först det inre förfallet. Gränser överträds mer och mer, fasaden får sprickor och moralen uppluckras. Alkoholens filter sorterar bort vanlig moral, empati och hederlighet. Alkoholen blir mer och mer viktig och tar så småningom allt intresse, blir den viktigaste ingrediensen i livet. Det är sorgligt.

Det går inte att skylla allt på fylla. "Jag var full" är inte ett alibi. En skamlig bekännelse, men inget försvar. Leffe på Bänken föddes inte där i parken. Han hade jobb och villa, fru och barn, pengar och moral. Han också. En gång. Tar pengarna slut är man inte välkommen på Operabaren, man luktar för illa. Då är det bara parken som är öppen. Att man hamnar där och halsar öl kan man dock til syvende och sist skylla på fyllan!

Jag hade inte ens roligt

På något sätt lyckades jag bygga upp en självbild som var strålande. Jag var den perfekta värdinnan, jag hade alltid öppet hus. Där samlades folk från när och fjärran, jag var duktig på att laga mat och vinet flödade. På den tiden bar man med sig klirrande vinflaskor i systempåsen och det blev våta fester. På småtimmarna satt de tappraste kvar och gaggade och fyllde askkopparna med fimpar och luften med osammanhängande världsbetraktelser. Alla var störst, bäst och vackrast och när det spårade snett var det alltid någon som satt och hulkade och harmade över en chef som var orättvis eller en svekfull partner som inte visste att uppskatta sin klenod.

Dagen därpå hade alla glömt vad som sades eller ville inte minnas. Bakfylla är en dvalaliknande tillvaro med allt från dunkande huvudvärk, illamående, ångest, äckel och ilska. Man kollade försiktigt med någon pålitlig fyllkaja om vad som egentligen hade hänt och skakde av sig obehaget så gott det gick. Inte förrän framåt eftermiddagen började det klarna i knoppen. Då hade jag druckit litervis med vatten, tagit flera tabletter, rökt med skrovlig hals och försökt att peta i mig några mackor. Eftersom jag och mina dåvarande kompisar aldrig drog några slutsatser av drickat och bakfyllan var det snart dags för nästa fest. Vinet var den guldkalv vi dansade kring. Jag brukade säga "Fyra tomater räcker till femtio personer, men fyra flaskor vin räcker högst till två." Det stämde nog. Det som fanns kvar efter en fest var grönsallad i skålen och massor av tomglas. Alla flaskor var snustorra för ingen lämnade en droppe i en öppnad flaska.

Vi var det sorglösa folket, de som inte deltog i festerna var torrbollar, trista typer som inte kunde ha roligt. De började gäspa vid niotiden och kunde aldrig rycka loss. Usch. Men vi, vi var roliga och trevliga, vi var charmtroll hela bunten och vi vinglade, spillde vin och cigarrettaska, luktade skunk och flabbade högljutt, korkade upp mera vin och flirtade. Vi var ett kärngäng som kläckte djupsinnigheter begåvade som vi var. Ingen sa rakt ut att vi var alkoholister, vi var partymänniskor helt enkelt. Vi festade tillsammans och därför kunde vi aningslöst fortsätta var och en på väg till sitt framtida öde som antingen fullblodsalkoholist eller om turen var med till en vanlig festprisse som bara slog över någon enstaka gång.

För flera av oss fortsatte drickandet in i ensamhetens ångest och villfarelser. In i sjukdom och död, ensamhet och andlig misär. Djupare in i beroendetillvaron, ibland också med andra droger än alkohol. När vi gamla fyllbultar träffades såg vi varandra som evigt unga, vi märkte inte hur ångesten lyste i våra ögon och hur vi åldrades och förföll. Att mötas igen var ett utsökt tillfälle att kröka tillsammans, uppliva gamla minnen som vi sade. Priset var högt men alla betalade villigt och offrade vad som helst bara det fanns tillgång till alkohol.

Festerna upphörde så småningom. Det kanske för en del övergick till ett supande i ensamhet. Några kom kanske på bättre tankar, andra försvann i folkvimlet och vände sig inte om. Allt från den tiden känns nu främmande och avskräckande. Jag hade inte ens roligt.

Avdelning vovvar som väntar

vovve 5

Tittar under lugg, väntar snällt

Foto: Torrdockan december 2006

Himlen överraskar mig alltid

himmel 1



himmel 3



himmel 2

Foto: Torrdockan december 2006

Det fulla folket - det fjantiga folket

Jag räckte inte till. Tyckte jag. Jag var en liten strunt som inte kunde något eller visste något. Liten tulta som var fumlig och dumlig. Det var ibland. Andra gånger var jag störst, vackrast, mest intelligent, tjusigast med de flottaste kläderna och de bästa maneren. Så där vacklade jag omkring mellan toppen och botten. Några mellanlägen var det sällan. Alkoholen var en förträfflig höjare av självkänslan. Då blev jag verkligen oslagbar. Efter en viss gräns trillade jag rakt ner i dyn igen och lallade om hur värdelös jag var.

Amen hur får det lov att vara? Finns det fortfarande kvar lallande våp därute som sitter med vinpavan och hulkar? Men ta då varning gott folk! Har ni inte sett tillräckligt med suputar som gråter bakom knuten näve efter en 37:a whisky eller ölstinna storgubbar som ska visa världen vem som är störst, bäst och starkast? Eller adonisar som dansar bäst på hela dansgolvet och är fast beslutna att släpa hem en dam fast sen blir det visst något krångel med potensen. Har vi inte sett tillräckligt? Tjusiga Doris och flotta Vicke på fest - oj, ge mig en Treo direkt!

En av alkoholens effekter är att den som berusar sig tappar proportionerna. Antingen blir allt så fantastiskt underbart eller också är det nattsvarta sörjan. Svart eller vitt, ljus eller mörker. Självbilden blir skev, det är som att stå och se sin spegelbild på Tivoli - ingenting stämmer egentligen. Det finns inte ett spår av all charm som den som är på lyran tycker sig ha. Det är en ganska tragisk figur hon som sitter där med makeupen rinnande och håret i oordning eller han som står med slipsen på sned och fjantar och flirtar. Det fulla folket är det fjantiga folket, det är glasklart!

Det är OK att dricka, men det ger inte många pluspoäng från det motsatta könet. Det blir mera burkar än brudar och flera flaskor än flickor för storståtliga bärsärkar och yra vinkolkande damer har inte högsta poäng hos de äkta drömprinsarna. Tja, detta var bara en betraktelse såhär på nyåret. Det kommer en storhelg till snart...

Maktlöshet

Det är svårt att inse och ännu svårare att acceptera maktlöshet. Kanske sitter det en liten maktmänniska i varje person, en som vill styra och ställa och ordna. Jag fick tidigt ta ansvar för mig själv, planera och förbereda och klara av mycket som var svårt och ansvarsfyllt. Då gällde det att vara stark och på något sätt "veta bäst". Jag var ju tvungen att lita till mig själv, det gällde att inte ta för snabba beslut eller än värre felaktiga. Jag trodde tidigt i livet att jag hade makt över mig själv och mina handlingar, jag trodde på något förunderligt sätt att jag kunde bestämma över mitt öde. När det inte gick som jag ville, skyllde jag på otur eller på andra som inte gjorde som jag ville.

All makt korrumperar, även den skenbara makten över sig själv och sitt liv. Det är lätt att tro att man är maktfullkomlig, att veta bäst, att kunna styra framtiden, att kunna härska i sitt lilla "rike". Allt det där var en villfarelse. Jag borde inte ha bestämt så mycket, planerat så mycket, varit så tvärsäker på att ha rätt, varit så otålig när jag ville att saker skulle hända. Jag skulle ha tagit det lugnt, litat på att saker jag önskar kommer till mig, kanske inte på det sätt jag själv kan föreställa mig utan på ett helt annat sätt. Det finns bättre lösningar än de jag själv kan hitta på. Nej, så tänkte jag aldrig. Jag visste bäst och jag bestämde. Punkt och slut. Så gick det som det gick. En del av mina beslut var katastrofala. Jag hade för bråttom, kom in i en återvändsgränd och fick göra en misslyckad helomvändning. Till slut blev jag osäker och i ren desperation tog jag ett ännu sämre beslut. Mitt liv blev kaos och ryckigt, det fanns ingen harmoni och helhet, bara en massa udda pusselbitar som inte passade någonstans.

Att det berodde på min egen envishet och brist på överblick fattade jag inte förrän långt fram i livet. Maktlöshet behöver inte vara något fruktansvärt som gör en hjälplös och handlingsförlamad.  När jag insåg att jag inte hade makt över mitt liv, att jag inte hade den suveräna överblick som behövs för att kunna styra och ställa med allt, då blev jag lugn. Jag lärde mig vänta. Jag förstod till sist att jag kunde vänta och se, det skulle hända något utan min medhjälp. Det var inte jag som styrde världen, jag hade ingen makt över vare sig mitt liv eller andras. Jag kunde lita på en makt som är större än min, lösningar som är för eleganta för att jag ens skulle kunna hitta på dem, händelser som är så lustigt sammankopplade att de skulle vara absurda i en bok. Verkligheten överträffar dikten med hästlängder. Det är inte jag som ska springa först med facklan och mana de andra att följa efter. Jag kan slå mig ner på en sten vid vägkanten och vänta ett tag, lyssna på fåglarna och se på blommorna. Tjuren Ferdinand är klokare än jag var.

Maktlöshet betyder inte något absolut negativt. Det är också att lägga ner vapnen därför att det inte går att segra. Sluta stånga pannan blodig mot muren, sluta ängslas och vredgas, sluta tro sig vara så klok och allvetande, leva och låta andra leva. Lita på att allt kommer till den som väntar, men liksom en del julklappar inslagna i papper som man inte känner igen.