© Torrdockan

Det är möjligt att en del människor leker och roar sig fram till beroende av alkohol. Kanske kan man locka fram sitt beroende bara för att man är ovarsam och nonchalant. Det som startar som en lustig komedi slutar i djupaste tragik. Den som är i ett beroende är en tragisk figur om så fasaden är putsad och fin och det yttre skenet hålls uppe.

Det är mycket tragiskt att vara alkoholist — det känns ibland så tragiskt att det enda sättet att uthärda är att dricka. Så kunde jag känna ibland. Det enda jag önskade var att bli befriad från min ångest och därför drack jag för att bli kvitt den. Jag skämdes och försökte bli av med min skam över att dricka genom att dricka mer, för alkohol har förmåga att bedöva känslor. Naturligtvis blev allt bara värre.

”Det händer inte mig.” Nej, ingenting händer jaget. Jaget klarar sig alltid från de värsta olyckorna, det överlever tsunamin, 11 september, Estonia, flygkrascher, trafikolyckor, sjukdomar. Det händer inte mig. Alkoholen biter inte på mig. Jag kan inte bli alkoholist. Andra kan, men inte jag. Så tänker de flesta, också de som utvecklat sitt missbruk och redan är alkoholister. Det var ingenting planerat, det blev så. Så tänkte jag medan jag roade mig och festade. Det var oskyldigt i början, jag blev glad och uppspelt, rolig och påhittig och jag trivdes. Så är det kanske för de flesta. Alkoholen gör att man inte är så blyg längre, man är inte tafatt och trist, man blir uppspelt och lättsam, man hänger med. Jag hängde med så grundligt att jag hamnade i absurda situationer och om alkoholen var barmhärtig tog den bort de allra värsta minnena. Tyvärr minns jag fortfarande en del scener som jag helst vill glömma.

Berusade människor blir påverkade och förändrade, det spelar ingen roll om de är välbärgade, kommer från fin miljö, har avancerade jobb, tjänar massor med pengar. Alkoholen gör sitt med alla. Det är en demokratisk dryck. Alla blir fulla och fjantiga till sist och polityren rinner av i takt med alkoholintaget. Benen bär inte direktörerna heller och inte artisterna, kändisarna, politikerna, de lärda blir lika fulla som de obildade om de dricker i stor mängd. De tappar också omdömet, de slinter med tungan, de bär sig åt som de aldrig skulle göra om de inte hade druckit. Det finns många exempel på det.

Det som börjar som en oskyldig lek, ett slentriandrickande på helgerna kan utvecklas till fullt galopperande missbruk. Så länge vi identifierar missbruk med misär känner sig de som har välstånd och god miljö trygga. De tror sig inte vara alkoholister, de tycker inte att de missbrukar. Jaså, inte det? Bästa testet är att avstå. Går det bra utan ångest, rastlöshet och sug och en krypande känsla i kroppen, ett större intag av godis, cigarretter eller snus, så är det goda tecken. Den som känner tvingande behov av alkohol är alkoholist.

Slappt medlöperi i alkoholkonsumtion ”för att alla andra dricker” kan vara inledningen till åratals missbruk. Det som börjar som en lek blir blodigt allvar. Det kommer ungdomar som knappt lämnat tonåren bakom sig till självhjälpsgruppernas möten. Deras studentfyllor och pubrundor ledde till alkoholism och/eller annat missbruk och de förstod det tidigt. Andra fattar inte, vill inte inse, orkar inte ta tag i sitt problem och de fortsätter i tro att ”det händer inte mig”. Men det händer alltid någon. Och det kan vara du eller jag.