© Torrdockan

Helgerna är över. Storkonsumenterna av alkohol mår därefter. Nere på soffan i centrum satt en man med två tygkassar och sov klockan åtta när jag passerade förbi i dag. Inomhus är det varmt och skönt, han var helt slocknad. Halv ett när jag passerade igen satt han fortfarande kvar, till synes utan att ha rört sig under timmarna som gått. Väktarna hade låtit honom sitta kvar, eller hade de inte gått sin runda. Han var en bild av alkoholisten, den som vi så gärna föreställer oss för vi vill inte se alkoholisten som en man i kostym med skjorta och slips sittande bakom ett skrivbord med en påpasslig sekreterare som sköter hans ärenden. Eller den duktiga sjuksköterskan som verkar så effektiv eller läraren med sin sociala pondus. Vi lägger helst bara märke till trashanken som försöker få ihop pengar till en liten Rosita, men ser inte de välklädda, socialt välanpassade som handlar vin och sprit lite diskret som om det skulle pågå middagsbjudning varje dag.

Det är skönt att möta vardagarna igen utan att ha festat loss och haft treveckors fylla och bakfylla. Bara att slippa de praktiska bekymren om det finns eller inte finns glögg, vin, öl, likör, snaps, whisky och champagne hemma är en stor lättnad. Mataffären är öppen varje dag långt fram till kvällen, allt jag behövde till julbordet fanns där. Julmust är en litet söt nästan äcklig dryck, det kunde finnas något mer strikt smaksatt, men bubbelvatten går bra. Lilla E älskar också bubbelvatten.

Inte en enda glöggtung kvällskvist med huvudvärk och olust efteråt, inte en enda nattmacka med tillbehör som det var så påpassligt att ordna för det gav tillfälle till snaps och öl. Inga tunga morgnar med ökentorka i halsen och en svag idé om att sluta dricka. Jag har slutat! Så skönt det är. Vilken befrielse. Efter trettonhelgen ringde Emma som jag blivit bekant med i gemenskapen. Hon hade haft våldsamma anfall av sug och förnekelse, berättade hon. Börjat tvivla på om hon verkligen är alkoholist, kanske hon skulle kunna dricka lite, lite grand. Men hon tog sig samman och avstod, tur nog.

”Jag bestämde att skjuta upp det tills jag är åttio”, sa hon. ”Grattis”, sa jag. ”Ha det så kul den veckan!” För det tar ungefär en vecka för en gammal alkoholist som tar återfall att hamna på bårhus eller dårhus. Längre fest brukar det inte bli, bara en fruktansvärd ångest och direkt in i värre dryckesorgier än någonsin. Kroppen är gammal och tål inte ett återfall, så enkelt är det. Vi bestämde att inte pröva! Inte ens på 100-årsdagen. Vi kom dessutom överens om att var det några som var alkoholister så var det vi. Vi hade haft vinprovning varje kväll i decennier!